FRIESEN Friesea [fri'-], växtsläkte, se Aristotelia. Friesen [fri'-], von, tysk adlig ätt, känd sedan början av 1200-talet, då bosatt i trakten av Basel. En gren överflyttade till Sach-sen och upphöjdes 1653 i riksfriherrligt stånd: till denna hörde nedannämnde F. 1). Samma vapen som den saxiska ätten för en på 1600-ta-let i Livland bosatt ätt von F.; en medl. av denna deltog i slaget vid Hälsingborg 1710 och blev stamfar för sv. släkten von F., till vilken F. 2)—4) höra. C. 1) Richard von F., riksfriherre, tysk politiker (1808—84), inrikesminister i Sachsen 1849—52, finans- och utrikesminister 1859 —71, förde i denna egenskap fredsförhandlingarna med Preussen 1866 samt förhandlingarna om Sachsens inträde i Tyska riket 1870, saxisk ministerpresident samt inflytelserik medl. av tyska förbundsrådet 1871— 76. F. utgav delvis motsagda och omstridda ”Erinnerungen aus meinem Leben” (3 bd, 1880—1910). Gg A. 2) Carl Sebastian von F., skolman, politiker (1846—1905), fil. d:r i Uppsala 1869 (”Jemförande framställning af de olika åsig-terna om det sublima”, 1), lektor i latin, grekiska och modersmålet vid Södermalms högre allm. lärov. 1879, rektoi där sedan 1884 F., som redan tidigt gjort sig bemärkt för framstående pedagogiska och organisatoriska egenskaper, fick mottaga ett flertal förtroendeupp drag, bl. a. sekreterare i 1882—84 års och v. ordf, i 1889 års lärov.-kommitté, led. av överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor 1885 —90, 1889—1902 led. av Stockholms stadsfullmäktige, sedan 1896 medl. av F. k. Då E. G. Boström 1902 bildade sin 2:a ministär, kallades F. till chef för Ecklesiastikdep. och kom ss. sådan att taga en synnerligen verksam del vid genomförandet av den på E. Carlsons (se denne) initiativ tillkomna lärov.-reformen av 1904. Mindre erkännande vann F:s vid 1905 års riksdag framlagda förslag om folkbibi :s det liberala läsret i ställande under kyrkostämmornas kontroll. Efter Boströms fall 1905 väntades allmänt, att F. skulle bilda ny regering, men han avböjde. Både som skolman och politiker var F. högt skattad för vederhäftighet och flärdfrihet; av hans starka personliga övertygelse rönte även politiska motståndare intryck. Bland F :s skrifter märkas förutom skolprogram (”Horatius och Kellgren”, 1870, ”M. Valerius Martialis”, 1875, ”De vita et scriptis M. Annæi Lucani”, 1879) även övers, och bearbetningar (W. Ka-den, ”Schweiz”, 1882, S. Müller, ”Handbok i verldslitteraturens historia”, 1883). W.N. 3) Sixten Gabriel von F., den föregåendes bror, skolman, politiker, kommunalman (1847—1921). F. blev fil. d:r i Uppsala 1877, t. f. rektor vid Stockholms reallärov. 1876, var lektor i matematik och fysik vid Stockholms högre reallärov. 1880—1912, t. f rektor där 1880—91. Han gjorde sig tidigt bemärkt som en mycket framstående reformvänlig skolman och var led. i kommittén ang. organisation av de allmänna lärov. 1882-— 84. Ss. politiker framträdde han tidigt im Stockholm, och vid den liberala valsegern 1884 insattes han i A. k. (led. 1885—87 B, 1890 —1905). I kammaren gjorde han sig hastigt känd ss. en utomordentligt duglig, sakkunnig och effektiv kraft av mycket demokratisk läggning och särdeles böjd för sparsamhet. På gr. härav insattes F. i Statsutskottet (led. 1892 —1905), vilket vid denna tid var en sällsynt utmärkelse för en stadsrepresentant. Både där och i kammaren hörde han till de mest inflytelserika. Under 1890-talets lopp kom han att alltmer framstå som den ledande kraften inom de visserligen ännu splittrade liberala riktningarna. Vid slutet av 1899 års riksdag tog han initiativet till den samling av dessa, som 1900 ledde till bildandet av Liberala samlingspartiet, vilket kom till stånd på grundvalen av ett ganska moderat program i rösträttsfrågan: allmän rösträtt för kommunalt röstberättigade män. F:s ledarställning var emellertid, trots den auktoritet och aktning han åtnjöt, i själva verket redan från början vacklande, även om han gjorde åtskilliga eftergifter för att kunna följa sitt parti. De radikala, bland dem främst Karl Staaff, kommo i stället att dominera. I kommittén ang. proportio — 337 — — 338 —