Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Friesea - Friesen, von, ätt - Friesen, 1. Richard von - Friesen, 2. Carl von - Friesen, 3. Sixten von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRIESEN
Friesea [fri’-], växtsläkte, se Aristotelia.
Friesen [fri’-], von, tysk adlig ätt, känd
sedan början av 1200-talet, då bosatt i
trakten av Basel. En gren överflyttade till
Sach-sen och upphöjdes 1653 i riksfriherrligt stånd:
till denna hörde nedannämnde F. 1). Samma
vapen som den saxiska ätten för en på
1600-ta-let i Livland bosatt ätt von F.; en medl. av denna
deltog i slaget vid Hälsingborg 1710 och blev
stamfar för sv. släkten von F., till vilken F.
2)—4) höra. C.
1) Richard von F., riksfriherre, tysk
politiker (1808—84), inrikesminister i Sachsen
1849—52, finans- och
utrikesminister 1859
—71, förde i denna
egenskap
fredsförhandlingarna med
Preussen 1866 samt
förhandlingarna om
Sachsens inträde i
Tyska riket 1870,
saxisk
ministerpresident samt
inflytelserik medl. av tyska
förbundsrådet 1871—
76. F. utgav delvis
motsagda och omstridda ”Erinnerungen aus
meinem Leben” (3 bd, 1880—1910). Gg A.
2) Carl Sebastian von F., skolman,
politiker (1846—1905), fil. d:r i Uppsala 1869
(”Jemförande framställning af de olika
åsig-terna om det
sublima”, 1), lektor i
latin, grekiska och
modersmålet vid
Södermalms högre allm.
lärov. 1879, rektoi
där sedan 1884 F.,
som redan tidigt
gjort sig bemärkt
för framstående
pedagogiska och
organisatoriska egenskaper, fick mottaga ett
flertal
förtroendeupp
drag, bl. a. sekreterare i 1882—84 års och v.
ordf, i 1889 års lärov.-kommitté, led. av
överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor 1885
—90, 1889—1902 led. av Stockholms
stadsfullmäktige, sedan 1896 medl. av F. k. Då E. G.
Boström 1902 bildade sin 2:a ministär,
kallades F. till chef för Ecklesiastikdep. och kom
ss. sådan att taga en synnerligen verksam del
vid genomförandet av den på E. Carlsons (se
denne) initiativ tillkomna lärov.-reformen av
1904. Mindre erkännande vann F:s vid 1905
års riksdag framlagda förslag om folkbibi :s
det liberala läsret i
ställande under kyrkostämmornas kontroll.
Efter Boströms fall 1905 väntades allmänt, att
F. skulle bilda ny regering, men han avböjde.
Både som skolman och politiker var F. högt
skattad för vederhäftighet och flärdfrihet; av
hans starka personliga övertygelse rönte även
politiska motståndare intryck. Bland F :s
skrifter märkas förutom skolprogram (”Horatius
och Kellgren”, 1870, ”M. Valerius Martialis”,
1875, ”De vita et scriptis M. Annæi Lucani”,
1879) även övers, och bearbetningar (W.
Ka-den, ”Schweiz”, 1882, S. Müller, ”Handbok i
verldslitteraturens historia”, 1883). W.N.
3) Sixten Gabriel von F., den
föregåendes bror, skolman, politiker, kommunalman
(1847—1921). F. blev fil. d:r i Uppsala 1877,
t. f. rektor vid Stockholms reallärov. 1876, var
lektor i matematik
och fysik vid
Stockholms högre
reallärov. 1880—1912, t. f
rektor där 1880—91.
Han gjorde sig tidigt
bemärkt som en
mycket framstående
reformvänlig
skolman och var led. i
kommittén ang.
organisation av de
allmänna lärov. 1882-—
84. Ss. politiker
framträdde han tidigt im
Stockholm, och vid den liberala valsegern
1884 insattes han i A. k. (led. 1885—87 B, 1890
—1905). I kammaren gjorde han sig hastigt
känd ss. en utomordentligt duglig, sakkunnig
och effektiv kraft av mycket demokratisk
läggning och särdeles böjd för sparsamhet. På
gr. härav insattes F. i Statsutskottet (led. 1892
—1905), vilket vid denna tid var en sällsynt
utmärkelse för en stadsrepresentant. Både
där och i kammaren hörde han till de mest
inflytelserika. Under 1890-talets lopp kom han
att alltmer framstå som den ledande kraften
inom de visserligen ännu splittrade liberala
riktningarna. Vid slutet av 1899 års riksdag
tog han initiativet till den samling av dessa,
som 1900 ledde till bildandet av Liberala
samlingspartiet, vilket kom till stånd på
grundvalen av ett ganska moderat program i
rösträttsfrågan: allmän rösträtt för kommunalt
röstberättigade män. F:s ledarställning var
emellertid, trots den auktoritet och aktning han
åtnjöt, i själva verket redan från början
vacklande, även om han gjorde åtskilliga
eftergifter för att kunna följa sitt parti. De radikala,
bland dem främst Karl Staaff, kommo i
stället att dominera. I kommittén ang.
proportio
— 337 —
— 338 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
