FRIHETSSTRAFF emellertid, att den mänskliga handlingsfriheten ej är här i hela sitt omfång straffskyddad. Ett lindrigare ingrepp i densamma genom annat medel än våld el. hot med rättsstridig åtgärd är icke straffbelagt. Den generellaste straffbestämmelsen i 15 kap. Strafflagen är § 22 rörande tvång (se d. o.) i allm.: ”Tvingar någon, utan laga rätt, el. med missbruk av sin rätt, genom våld el. hot, annan att något göra, tåla el. underlåta, straffes---” etc. Som särfall härav kan § 11, pinande till bekännelse el. tortyr (se d.o.), betraktas. § 23 behandlar hot (se d. o.) ”med misshandel el. brottslig gärning” utan avseende å med hotet uppnådd effekt. §§ 9 och 10 avhandla frihetsbe-r övande (se d. o.), d. v. s. tvång i avseende å rörelsefriheten i rummet, § 9 i allm. och § 10 olaga häktning (se Häktning). I §§ 5—8 behandlas m ä n n i s k o r o v (se d. o.) med underarten barnarov (se d. o.), d. v. s. ett fullständigare och långvarigare underkastande av offrets vilja och handlingsfrihet under brottslingens herravälde. Längst i sådan riktning går slaverideliktet (se Slaveri), som behandlas i §§ 1—4. Angrepp å kvinnans valfrihet i sexuellt avseende behandlas i §§ 12—15, våldtäkt (se d. o.), och i § 17, e n-le ver ing (se d.o.), samt dessutom i § 21, tvång till giftermål (se tvång), vilket lagrum jämväl kriminaliserar angrepp å mannens fria valrätt i avseende å giftermål. — Ss. i allm. är fallet vid försök i sv. straffrätt, bestraffas försök till f. i ytterst ringa utsträckning. Det är eg. endast försök till våldtäkt, § 14, samt tortyrbrottet, § 11 (vilket straffas, vare sig syftet, bekännelsen, uppnås el. ej), som utgöra försökskriminalisationer, varjämte som ett betydelsefullt undantagsfall försöks-straff förekommer i § 22, mom. 2, den s. k. å k a r p s 1 a g e n (se d. o.), som kriminaliserar försök till tvång i avseende å arbetsinställelse från arbetarsidan. — Jfr Personlig integritet.-----------ögd. Frihetsgrad, geom. En kropp, som kan anses punktformig, säges ha e n f., om den är tvingad att röra sig på en kurva, två, om den får röra sig på en yta o. s. v. Allmänt, om man kan beskriva den allmännaste förflyttningen hos ett system genom att ange värden på ett antal n parametrar, säges n vara systemets f. H-r. Frihetsidealism, fil., av W. Dilthey (se denne) urskild ss. en av världsåskådningarnas tre huvudtyper. Se Idealism. E.Å-n. Frihetskors, se Finlandsfrihetskors. Frihetsmil. Sv. adelns landbönder voro enl. Johan HI:s privilegier 1569 inom 1 mil från godsägarens sätesgård, f., fria från utskrivning Uppslagsbok. X. — 353 — 12 till krigstjänst. Förmånen bortföll mot slutet av 1600-talet. E.K. Frihetsmössa, se Bonnet rouge. Frihetsstatyn, se New York. Frihetsstraff, en straffart (se d. o.), i allmän bemärkelse straff innebärande förlust av friheten att efter behag förflytta sig, omfattande t. ex. även förvisning och deportation. I mera speciell betydelse är f. inspärrning av den brottslige i särskilda byggnader, anstalter. — I äldre tider verkställdes f. i Sverige huvudsaki. vid vissa fästningar, därav benämningarna ”fästningsfånge”, ”fästning”, ”fästningsstraff”, vilka i vissa trakter fortfarande kvar leva i språkbruket. F :s nuv. huvudformer, straffarbete och fängelse, verkställas vid rikets fångvårdsanstalter (se d. o.). Fånge, som undergår straffarbete (straffånge), skall hållas till det arbete, som vederbörande fångvårdsmyndighet bestämmer, och äger ej rätt till andel i inkomst för arbetet. För flit i förening med gott uppförande kan dock arbetspremie tilldelas honom. Han äger ej heller rätt förskaffa sig underhåll, beklädnad el. annat, utöver vad vid anstalten bestås, och får icke utan tillstånd av anstaltens styresman mottaga besök el. avsända brev. Straffånges såväl materiella som ideella förmåner inträda gradvis i mån av hans uppflytt-ning i högre fångklass (se Fångvård.). Fånge, som undergår fängelse (fängelsefånge), är pliktig sysselsätta sig med lämpligt arbete, som han själv har rätt att förskaffa sig och över vars inkomst han får disponera. Han må även mottaga underhåll, beklädnad och bekvämlighet, utöver vad i anstalten bestås, och får mottaga besök och avsända brev oftare än straffånge, allt dock efter tillstånd av anstaltens chef. Fånge, som undergår fängelse, vartill ådömda böter förvandlats (b ö t e s f å n g e), är skyldig utan ersättning el. arbetspremie utföra honom förelagt arbete. Beträffande underhåll, beklädnad och bekvämlighet likställes han med straffånge men beträffande förmåner i övrigt med fängelsefånge. — F. voro nästan okända i gamla tider, och man använde i stället olika slag av kropps- el. bötesstraff samt främst dödsstraffet i olika former. Från o. 1800 har f. däremot blivit huvudstraffet. Det uppkom först som disciplinstraff i klostren. Eljest brukades inspärrande i fängelse för förvaring av krigsfångar och försumliga gäldenärer; något senare blevo fängelserna arbetsanstalter för de efter korstågen talrika landstrykarna. Från 1600-talet intogos egentliga förbrytare i fängelserna, och dessa blevo så formliga uppsamlingsplatser för allt samhällets avskum, sann — 354 —