FRIIS 1918—25; sv. övers, s.å.). ”Det danska Folks Historie” (jämte A. Linvald och M. Macke-prang, 8 bd, 1926—29). C. Friis [fris], Peder Claussön, norsk präst, historieskrivare (1545—1614). Vid sidan av sin prästerliga gärning i Undal drev F. omfattande geografisk och historisk förf.- och översät-tarverksamhet. Han har behandlat Norges, Grönlands och Färöarnas geografi i flera samlingar samt överflyttat Snorre Sturlassons sagor o. a. isländsk historisk litteratur till norska. Hans skrifter trycktes först efter hans död; F:s Snorreövers. har i Norge blivit synnerligen spridd och läst. LA. Friis [fris], Jens Andreas, norsk språkman (1821—96), teol. kand. 1844, univ.-stipen-diat i lapska och finska i Oslo 1847, prof. 1866 (ord. 1874). F. var den förste univ.-läraren i lapska, och hans flitiga förf.- och översättar-gärning har varit av grundläggande betydelse för studiet av lapskan och för det norsk-lapska skriftspråkets uppodlande. ”Lappisk Grammatik” (1856) är ett förträffligt arbete. ”Ordbog over det lappiske Sprog med latinsk og norsk Förklaring samt en Oversigt over Sprogets Grammatik” (1887) är allt fortfarande en oumbärlig källa för kännedomen om den lapska (spec. den norsk-lapska) ordskatten. Av bestående värde äro också ”Lappisk Mythologi, Eventyr og Folkesagn” (1871) och F:s’ etnografiska kartor över Finnmarken (1861—62. omarbetad uppl. 1881) och Troms fylke (1890). F. översatte åtskilliga religiösa skrifter till lapska; bl. a. utgav han den norsk-lapska psalmboken (1870), och i den norsk-lapska bibelövers. (1895) hade han en betydande del. F. uppträdde med framgång som reseskildrare (”En Sommer i Finnmarken”, 1880, m. fl.) och skönlitterär förf, med ämnen från Lappland och de norska fjällen; novellen ”Lajla” (utkommen första gången 1881 under titeln ”Fra Finmarken”) har blivit övers, till åtskilliga språk (sv. övers. 1882). Jämväl i jaktens, sportfiskets och turiströrelsens hävder intar F. ett aktat rum. Bj.C. Friis [fris], F r e d e r i k, dansk jordbruks-forskare (1836—1917), N. J. Fjords medarbetare vid Forsögslaboratoriets försök på utfodringens och mejerihanteringens områden och efter Fjords död 1891 till 1908 föreståndare för detsamma. 1894—1908 var F. direktör för Landbohöjskolen i Köpenhamn samt jordbruksminister 1900—1901. Hj.P. Friis [fris], Michael Petersen, dansk ämbetsman (f. 1857), cand. jur. 1883, erhöll 1886 anställning i justitiedep. och var 1904—-11 dep.-chef, 1911—23 överförmyndare. F. har varit medl. av ett stort antal statliga kommittéer och kommissioner samt av styrelsei för olika merkantila företag. April—maj 1920 var han under de kritiska dagarna efter ministären Zahles avskedande stats- och försvarsminister i den opolitiska ämbets-mannaregering, som föregick ministären Neergaard. B. Friisboken [fris-], se Codex Frisianus Friis-Johan'sen [fris-], K n u d, dansk arkeolog och museiman (f. 1887), 1926 prof, i arkeologi vid Köpenhamns univ. Efter en grundlig undersökning om silverfyndet vid Hoby (1923) utgav F.-J. (s. å. som doktorsavh.) ett arbete om de sikyoniska vaserna, redigerade och var medförf. i ”De forhistoriske Tider i Europa” (2 bd, 1927) samt utgav jämte Chr. Blinkenberg ett stort verk om de antika vaserna i Köpenhamns Nationalmuseum (4 bd, 1924— 31). E.W. Friis-Möller [fris-], K a i, dansk förf. (f. 1888), har utg. formsäkra diktsamlingar: ”Digte” (1910, häri bl. a. ”Gallionsfigurens Sang”), ”Indskrifter” (1921) och mycket lyckade versifierade övers, särsk. av fransk och engelsk lyrik. Som litterär kritiker, dels i tidn. (särsk. ”Politiken”), dels i de av F.-M. utg. ”Nye In-telligensblade” (1920—21), har han gjort sig fruktad genom sina skarpa randanmärkningar. P.R-iv. Friis-Skotte [fris-], Johannes Frederik Nicolai, dansk politiker (f. 1874), anslöt sig till det socialdemokratiska partiet och var från 1908 verksam ss. kommunalman i Frederiks-berg, 1918 medl. av Folketinget, 1924—26 och från 1929 trafikminister i ministären Stau-ning. B. Frijs [fris], dansk grevlig ätt, om vars ursprung se ätten F r i i s från Vadskjærgaard. 1) Christian Emil K r a g-J u e 1-V i n d-F., greve, politiker (1817—96). urspr. jurist, senare godsägare, länsgreve vid faderns död 1860. F. styrde sitt vidsträckta gods med duglighet och avskaffade av egen drift livstidsarrendet. Ett vidare syfte hade stiftandet av jord- — 359 — — 360 —