FRIKYRKA måste vara rörligt, så att hjulperiferierna kunna pressas mot varandra. Då normaltrycket blir så stort, att friktionskraften blir större än periferikraften hos det drivna hjulet, tvingas detta medfölja i rotationen. Ena hjulets ring utföres ibland med kilformig sektion, vilken svarar mot ett kilformigt spår i det andra, varigenom normaltrycket uppnås med betyd ligt mindre anpressningskraft. För axlar, som korsa varandra, användas ant. koniska f. el. planh j uls vä xel. I förra fallet sker an-pressningen genom tryck i axiell riktning. Den senare anordningen, även kallad friktions-växel, består av en plan roterande skiva, på vilken det andra hjulet ligger an med sin periferi. Detta hjul kan förskjutas, varigenom utväxlingsförhållandet ändras. — F. lämpar sig endast för överföring av mindre kraftbe lopp. v.S. Friktionskoefficie'nt [-Jo'ns-], se F r i k t i o n Friktionskoppling [-fo'ns-], se A x e 1 k o p p-ling. Friktionsrullar [-Jo'ns-] el. rättare a n t i friktionsrullar, rullar av metall, som ha till uppgift att i ett axellager ersätta glidfriktionen med den mindre kraftförbrukande rullningsfriktionen. Jfr R u 11 a g e r. v.S. Friktionsväxel [-Jo'ns-], se Friktions-h j u 1. Frikyrka. Ordet användes i två något olika betydelser. Det betecknar i första rummet en religiös samfundsbildning, som är fri och självständig i sitt förhållande till staten och icke tillåter, att staten har något avgörande inflytande på kyrkosamfundets inre angelägenheter, ss. lära, kult, förvaltning, ekonomi etc. Kyrkoförfattningen kan vara olika, t. ex. epis-kopal, synodal el. kongregationalistisk. Det är icke denna, som konstituerar f., utan i stället kyrkans förhållande till staten. Även en folkkyrka kan i denna mening vara f., om den blott bevarar sin frihet i förhållande till det borgerliga samfundet — Men ordet f. användes också om de religiösa samfundsbildningar, som uppstå inom de med staten förenade folkkyrkorna och som, ofta utan att utträda ur dessa, dock bedriva fullt självständig verksamhet och nådemedelsförvaltning. Dessa samfund el. kyrkor vilja bevara sin frihet icke blott mot staten utan också mot den av staten monopoliserade statskyrkan, vars berättigande de vanl. på olika grunder bestrida. Det är sålunda den religiösa samfundsbildningens förhållande till statskyrkan, som i denna senare bemärkelse främst åsyftas. Kyrkosamfund av senare typ tillämpa vanl. den personliga bekännelsens princip, i det de kräva personlig tro av sina medl. och i församlingarna upptaga endast sådana, som kunna avlägga bekännelse om en sådan tro. Genom 1800-talets religiösa väckelse i vårt land uppstodo här f.-bildningar särsk. av den sistn. typen. Den engelske metodistmissionären George Scott (se denne) övade under sin 12-åriga verksamhet i Sverige ett betydande inflytande, och i viss mening blev Jhans verksamhet av grundläggande betydelse för den kommande frikyrkliga utvecklingen. Redan tidigare hade också separatistiska tendenser visat sig inom Norrlandsläseriet. Det var emellertid först i mitten av 1800-talet, som f.-bildningar i eg. mening ägde rum. Vid den tiden vann baptismen sin första utbredning i landet, och den var från början principiellt mot statskyrkan. De hårda religionsförföljelser, som myndigheterna med stöd av konventikel-plakatet (se d. o.) o. a. då gällande religions-lagar inledde mot baptisterna och åtskilliga av NorrJandsläsarna, ställde dessa i en ännu skarpare opposition mot statskyrkan och påskyndade separationen. Ett starkt anglo-ame-rikanskt inflytande gjorde sig vid denna tid gällande inom väckelsen, och de förnämsta förmedlarna av detta voro baptisterna och den Evang. alliansen (se d. o.) föreningar. 1856 ledde den redan tidigare märkbara spänningen mellan baptismen och den av Norrlandsläseriet påverkade, kyrkligt betonade och av C. O. Rosenius (se denne) ledda riktningen inom väckelsen till en brytning även i organisatoriskt hänseende, i det att den senare riktningen bildade Evangeliska fosterlandsstiftelsen (sed. o.). 1857 sammanslöto sig baptistförsamlingarna i en organisatorisk enhet och valde en s. k. förvaltningskommitté. — Genom 1860 års reli-gionslagstiftning sökte man ordna förhållandet mellan statskyrkan och de allt talrikare se-paratisterna. Efter att 1858 ha upphävt kon-ventikelplakatet antog riksdagen 1860 en ”förordning om ansvar för den, som träder till el. utsprider villfarande lära”, vilken väl ytterst avsåg att förhindra de separatistiska rörelsernas utbredning, men då det redan fanns så många separatister el. dissenters i landet — enbart baptisterna räknade då o. 5,000 medl. och 125 församlingar —, ville man genom en dissenterlag ordna förhållandet mellan statskyrkan och dessa. Dissenterlagen av 1860 ledde emellertid icke till det åsyftade resultatet. De församlingar, för vilka den var avsedd, vägrade att utträda ur statskyrkan på de villkor, som lagen stadgade. Endast Våm-hus baptistförsamling (i Dalarne) konstituerade sig som dissenterförsamling 1868. Ny dissenterlag antogs därför 1873, och 1876 erhöllo — 365 — — 366 —