FRIKYRKLIGA SAMARBETSKOMMITTÉN metodistförsamlingarna rätt att utträda ur statskyrkan och bilda dissenterförsamlingar. Metodismen hade näml, i mitten av 1860-talet börjat vinna utbredning i landet, denna gång under inflytande av den amerikanska episko-pala metodistkyrkan. Det fanns sålunda vid nämnda tid f.-bildningar här i landet av båda typerna: Baptistsamfundet, som principiellt ogillade statskyrkan men som på gr. av dissenterlagens enl. dess uppfattning orättvisa bestämmelser vägrade att bilda lagligen erkända dissenterförsamlingar, och Metodistkyrkan, som trots lagens för de frikyrkliga ogynnsamma stadganden dock bildade en lagligen erkänd f. Denna hade sitt kraftiga stöd i den episkopala metodistkyrkan i U. S. A., till vilken den anslöt sig. Våmhus baptistförsamling, som icke hade något sådant stöd, fann svårigheterna så stora, att den 1891 upphörde att vara dissenterförsamling. Inom den statskyrkligt orienterade riktningen av väckelsen förekommo särsk. under 1870-talet starka brytningar, vilka förorsakades av meningsskiljaktigheter i nattvardsfrågan och försoningsfrågan. Evang. fosterlandsstiftelsens styrelse företrädde strängt kyrkligt ortodoxa meningar i dessa frågor, och den hyste därför starka betänkligheter mot den bland väckelsens breda lager tilltagande oppositionen mot statskyrkans nattvardsfirande. Denna opposition tog sig uttryck i bildandet av talrika nattvardsföreningar, inom vilka lekmän och vissa för väckelsens religiositet förstående präster utdelade nattvarden. Därtill kom, att ett stort antal av väckelsens folk omfattade de av P. Waldenström (se denne) förkunnade nya åsikterna i försoningsfrågan, vilka åsikter stiftelsens styrelse skarpt ogillade. Spänningen resulterade i bildandet av Svenska missionsförbundet (se d. o.) 1878. Därmed hade ett betydelsefullt och för den följande religiösa utvecklingen i landet avgörande steg tagits. Det ursprungliga syftet med förbundets bildande var väl, att det endast skulle vara ett missionssällskap för inre och yttre mission, men då det efter hand kom att bestå av församlingar och missionsföreningar, som hade egna predikanter och själva ombesörjde både dop och nattvard, blev det i verkligheten en betydande kongregationalistisk f.-bildning av samma karaktär som Baptistsamfundet. Utvecklingen inom förbundet har också gått i avgjort frikyrklig riktning, fastän dess medl. icke utträtt ur statskyrkan. Utom de nämnda tre f.-samfunden finnas i Sverige åtskilliga andra religiösa samfunds-bildningar av frikyrklig karaktär. Dit höra t. ex. Pingströrelsens församlingar och Fribaptistsamfundet. De ha alla en gemensam grundåskådning beträffande kyrkans el. församlingens förhållande till staten, fastän de i andra frågor ha ganska olika åsikter. Alla de grupper och samfundsbildningar, som kräva kyrkans frihet gentemot staten och vilja bedriva självständig verksamhet och nå-demedelsförvaltning, bruka sammanfattas i ordet de frikyrkliga, stundom de frireligiösa. Ibland sammanfattar man dem alla i ordet frikyrkorörelsen. Ett betydelsefullt närmande mellan de tre största f.-samfunden, Sv. missionsförbundet, Sv. baptistsamfundet och Metodist-episkopalkyrkan, har under senare år ägt rum. Den spänning, som i äldre dagar rätt ofta kom till synes, har mer och mer försvunnit, och samarbete har i många fall ägt rum. Det viktigaste uttrycket för detta närmande är bildandet av Frikyrkliga samarbetskom-m i t t é n (se d. o.) 1918 och de i regel vart 5:e år återkommande f.-mötena. 5 sådana ha hållits: 1905, 1910, 1919, 1924 och 1929 (med i tryck utg. förhandlingar). 1930 hade de tre i samarbetskommittén representerade f.-samfunden sammanlagt 2,447 församlingar, 192,935 församlingsmedl., 1,303 ord. predikanter, 1,868 ungdomsföreningar, 78,724 medl., 1,362 juniorföreningar, 36,880 medl., 195,039 söndagsskolbarn, 17,261 lärare; kyrkoegendomarnas och pastorsbostädernas beräknade värde var i runt tal 59 mill. kr. — Litt.: A. Vinet, ”Kyrkofriheten” (1863); N. J. Nordström, ”De frikyrkliga och statskyrko-problemet” (1922), ”Församlingsprinciper och kyrkoformer” (1925); ”De frikyrkliga samfundens utbredning i Sverige. Statistisk redogörelse” (1925); G. Westin, ”George Scott” (2 bd, 1928—29). Se vidare under de olika samfunden. N.J.N. Frikyrkliga samarbetskommittén, ett organ för samarbete mellan de frikyrkliga samfunden Sv. missionsförbundet, Sv. baptistsamfundet och Metodist-episkopalkyrkan i Sverige. På förslag av Fria kristliga studentföreningen (se d. o.) beslöto de nämnda samfundens årskonferenser 1918 att välja representanter i en samarbetskommitté med uppgift att bevaka och främja de frikyrkliga samfundens gemensamma intressen i kyrkopolitiska frågor, uppfostringsfrågor, missionsspörsmål etc. Kommittén består av 4 led. från Sv. missionsförbundet, 3 från Sv. baptistsamfundet och 2 från Metodistkyrkan, vilka väljas för 1 år i sänder. Kommittén har även till uppgift att anordna frikyrkomöten (se Frikyrka) och har väsentligt bidragit till att skapa samhörighetskänsla mellan de frikyrkliga; dessutom — 367 — — 368 —