FRIMÄRKE ningar om den sv. frimurareordens innehåll ha gjort sig gällande, så t. ex. har M. Lamm (”Upplysningstidens romantik”, 1920) sökt framställa det sv. f. under 1700-talet ss. ett ockultistiskt och spiritistiskt samfund, ett antagande, som saknar all grund i verkligheten. — Hertig Karl av Södermanland, sedermera konung Karl XIII, övertog 1774 befattningarna som ordensmästare och landsstormästare och nedlade inom f. ett om djupgående studier och forskningar vittnande arbete, som varit av stor betydelse för or-denshandlingarnas komplettering och för ordens organisering. Konungen instiftade 1811 Carl XHI:s orden, vars innehavare tillhöra frimurareordens högsta grad. Orden tillväxte nu kraftigt, och nya loger instiftades å olika platser inom landet, en utveckling, som fortgått allt intill vår tid. F. n. finnas i Sverige (den s. k. IX :e frimurareprovinsen) utom Stora landslo-gen: provinsialloger i Kristianstad, Göteborg, Linköping och Karlstad, skotska S:t Andreas-loger i Stockholm, Kristianstad, Göteborg, Linköping, Karlstad, Karlskrona, Malmö, Gävle, Halmstad, Kalmar, Örebro, Hälsingborg, Härnösand och Umeå, samt S:t Johannes-loger i Stockholm (2 st.), Göteborg, Karlskrona, Kristianstad, Jönköping, Karlstad, Linköping, Halm- Konung Oskar II i Carl XIII:s ordens uniform. stad, Kalmar, Norrköping, Gävle, Malmö (2 st.), Örebro, Visby, Vänersborg, Skövde, Oskarshamn, Sundsvall, Eskilstuna, Hälsingborg, Östersund, Härnösand, Umeå, Växjö, Borås, Luleå och Falun; en loge finnes även i Helsingfors. Därjämte finnas 38 brödraföreningar. Orden omfattade 1930 o. 23,000 medl. Orden har anordnat flera välgörenhetsinrättningar, av vilka de viktigaste äro barnhemmet å Blackeberg (vid Mälaren), instiftat i Stockholm 1753, och frimurarehemmet för gamla å Liding-ön. Årl. utdelas betydande belopp åt barn o. a. behövande; de 1929 utbetalda beloppen utgjorde 440,000 kr. Frimurarelitteraturen är enorm och föreligger på alla civiliserade språk. Det viktigaste bibliografiska verket är A. Wolfstieg, ”Biblio-graphie der freimaurerischen Literatur” (3 bd, 1911—13, 2 Aufl. 3 bd, 1923—26). Av sv. arbeten märkas ”Handbok för frimurare” (2 bd, 1895—99); ”Anteckningar till sv. f:s historia” (1892—98), ”Frimurarekalender” (1928), J. Rudbeck, ”K. F. Eckleff, det sv. frimuraresystemets fader” (1930), ett flertal av loger utgivna minnesskrifter, matriklar m. m. J.Rk. Frimåndag (jfr da. dial. frimandag, mlty. måndach maken, taga sig fridag), dag, då man icke arbetar; särsk. förr under skråväsendets tider, då gesällerna ofta togo sig fritt (förbjudet i skråordn. 1669). Eg., liksom blåmåndag (se d. o.), väl om måndagen i fastlagsveckan, då intet arbete utfördes. E.H. Frimärke. 1) Den sv. benämningen på de av postverken i de olika länderna utgivna märken, vilka försäljas som frankeringsmedel för postförsändelser. F. åsättas kuverten och makuleras av postväsendet. F. framträdde första gången vid 1800-talets mitt men äger även tidigare föregångare. 1653 öppnade i Paris en viss greve de Vélayer ”la petite poste”, ett postalt företag med kungi. sanktion. I stadens olika delar anbragtes lådor, däri brev, biljetter, etc. fingo nedläggas. Försändelserna, vilka på bestämda tider avhämtades av s. k. laquais (gångbud) och av dem utburos till adressaterna, skulle vara inslagna i en pappersremsa, försedd med de Vélayers särskilda stämpel, benämnd billet de port payé. Priset var 2 sous. Dessa remsor voro de första fran-keringstecknen, jämförliga med nutidens fran-kokuvert. Den nya metoden lyckades ej tillvinna sig allmänhetens bevågenhet, och Vélayers praktiska idé föll i glömska. Nästa gång man möter frankotecknen är 1818 på Sardinien, där statens inkomst av postutväx-lingen ej var inskränkt till den post, som genom dess eget postverk fortskaffades, utan jämväl omfattade den enskilda brevbefordran, — 377 — — 378 —