FRYXELE dervisningsväsendets ordnande gjorde den unge F. betydelsefulla inlägg. I den anonymt utg. broschyren ”Förslag till enhet och medborgerlighet i de allmänna undervisningsverken” (1823) förfäktade han i skarp motsats mot det nyhumanistiska bildningsidealet en allmänt medborgerlig realistisk uppfostran och gav ett flitigt och länge använt slagord (”enhet och medborgerlighet”) åt det borgerligt-realistiska skolprogram, som hade sin rot i frihetstidens pedagogiska reformyrkanden. Gentemot latinherraväldet krävde han, att modersmålet skulle vara grundläggande för skolans språkundervisning, och tog ett av de första stegen för dess inarbetande på denna plats genom sin 1824 utg. ”Sv. språklära till skolornas tjenst” (13 uppl. 1865); 4 uppl. (1832) utökades med en översikt av sv. språkets och litteraturens historia, länge skolungdomens enda handledning häri. Den uppmärksamhet, F. ådragit sig, gjorde, att den 1825 tillsatta ”stora uppfostringskommittén” först adjungerade honom vid sitt arbete och sedan kallade honom till rektor vid de nya åsikternas försöksanstalt, Nya elementarskolan, vilken plats han dock redan före skolans öppnande 1828 utbytte mot rektoratet vid Maria skola. De nya principerna fingo tillämpning även på flickors undervisning, då F. 1831, under J. O. Wallins protektorat och medverkan, grundade ”Wallinska flickskolan”, som han ledde till 1834. Hans lärarverksamhet avbröts, då han 1836 tillträdde Sunne stora pastorat; från kyrkoherdesysslan här åtnjöt han från 1847 årl. förnyad tjänstledighet för att uteslutande kunna ägna sig åt litterära värv. F:s pedagogiska intresse blev även utgångspunkten för hans största insats i vår kultur, hans historiska författarskap. Enl. egen utsago i ”Min historia” (förf. 1854, tr. 1882) begynte han detta ”icke i följd av någon beräkning el. ordentlig plan, utan av ett slags instinkt”; uppdraget att recensera en lärobok i historia väckte till liv hos honom barndomens sagominnen, och han kände en oemotståndlig lust att på sitt sätt framställa de gamla hjältarna. 1823 utkom D. 1 av hans ”Berättelser ur sv. historien till ungdomens tjenst”, ett mästerverk av livfull, folklig berättarkonst med något av de isländska sagornas ton i skildring och språkbehandling. Med D. 6 (1833) hade han nått fram till Gustav II Adolfs död, och hjältekonungens historia är berättad med en glans och ett dramatiskt liv, som kanske gör denna del till höjdpunkten i hela den stora berättelseserien. Nu stod han också på höjden av sitt rykte som hävdatecknare. Småningom hade emellertid verket begynt ändra karaktär. Någon forskning låg ej till grund för de första delarna, utan källorna voro äldre historiska arbeten, vilkas uppgifter F:s diktar-fantasi sammangöt till levande person- och si tuationsbilder. Men redan för teckningen av de yngre Vasasönernas historia fann sig F. böra anlita arkiven, ehuru han ännu fasthöll vid målet att skriva för ungdomen och de bredare lagren. Med de 4 delarna om Kristinas förmyndares och hennes egen regerings historia (1838— 42) omlades emellertid planen fullständigt. Uppgiften blev anspråksfullare, och verket framträdde nu som en på självständiga forskningar stödd historia. Omfånget svällde oerhört; i 10 delar hade skildringen förts fram till 1654, i 36 inrymdes de följ. 117 åren till Gustav III:s revolution 1772. Men därmed blev den biografiska berättelseformen, som aldrig övergavs, allt svårare att anpassa efter innehållet. Någon rikshistoria mäktade F. i alla fall icke giva; för skildringen av de historiska personernas öden trädde statslivets utveckling helt tillbaka. Metodiskt hade F. också slagit in på en farlig väg. Han tillgodogjorde sig ett mycket rikhaltigt källmaterial, och en verkligt betydande insats i forskningen gjorde han genom att bryta vägen för studier i utländska arkiv (sina under en forskningsfärd 1834—35 gjorda avskrifter utgav han i ”Handlingar rörande Sveriges historia ur utländska arkiver”, 4 bd, 1836—43). Men han förstod icke avväga de olika källornas värde, och genom att hellre lita till främmande ministrars depescher och enskildas memoarer och uppteckningar än till de officiella sv. handlingarna gav han visserligen sin skildring en prägel av intimitet och pikanteri, som gjorde den till en populär läsning, men byggde den också i stor utsträckning på obestyrkta uppgifter, stundom rent skvaller. Därtill kom en tydlig tendens att gentemot konungamaktens politik framhäva adelns förtjänster om frihet och framsteg. Den fick sitt skarpaste uttryck i hans mot Geijer riktade stridsskrift ”Om aristokratfördömandet i sv. historien” (1845, i nya häften fortsatt till 1850), närmast föranledd av dennes yttrande om Kristinas förhållande till aristokratien, ”ur vars hand hon i själva verket ryckt Sveriges spira för att trycka den i en starkare hand än hennes egen”. Ridderskapet och adeln vid 1847 års riksdag gav F. som bevis av sin erkänsla sin stora guldmedalj. Den polemik mot F., som skriften framkallat, fortsattes av den allt strängare historiska forskningsmetodens representanter, och man lät från detta håll den åldrande hävdatecknaren förstå, att han misskänt sin egentliga uppgift och att han ej var en verklig källforskare. Ä andra sidan växte F:s egen stridbarhet med åren. Om sin egen uppfattnings riktighet var han bergfast övertygad, även när den snörrätt stred mot den härskande åsikten, — 467 — — 468 —