Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fryxell, 1. Anders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRYXELE
dervisningsväsendets ordnande gjorde den unge
F. betydelsefulla inlägg. I den anonymt utg.
broschyren ”Förslag till enhet och
medborgerlighet i de allmänna undervisningsverken”
(1823) förfäktade han i skarp motsats mot det
nyhumanistiska bildningsidealet en allmänt
medborgerlig realistisk uppfostran och gav ett
flitigt och länge använt slagord (”enhet och
medborgerlighet”) åt det borgerligt-realistiska
skolprogram, som hade sin rot i frihetstidens
pedagogiska reformyrkanden. Gentemot
latinherraväldet krävde han, att modersmålet skulle
vara grundläggande för skolans
språkundervisning, och tog ett av de första stegen för dess
inarbetande på denna plats genom sin 1824 utg.
”Sv. språklära till skolornas tjenst” (13 uppl.
1865); 4 uppl. (1832) utökades med en översikt
av sv. språkets och litteraturens historia, länge
skolungdomens enda handledning häri. Den
uppmärksamhet, F. ådragit sig, gjorde, att den
1825 tillsatta ”stora uppfostringskommittén”
först adjungerade honom vid sitt arbete och
sedan kallade honom till rektor vid de nya
åsikternas försöksanstalt, Nya elementarskolan,
vilken plats han dock redan före skolans
öppnande 1828 utbytte mot rektoratet vid Maria skola.
De nya principerna fingo tillämpning även på
flickors undervisning, då F. 1831, under J. O.
Wallins protektorat och medverkan, grundade
”Wallinska flickskolan”, som han ledde till
1834. Hans lärarverksamhet avbröts, då han
1836 tillträdde Sunne stora pastorat; från
kyrkoherdesysslan här åtnjöt han från 1847 årl.
förnyad tjänstledighet för att uteslutande kunna
ägna sig åt litterära värv.
F:s pedagogiska intresse blev även
utgångspunkten för hans största insats i vår kultur,
hans historiska författarskap. Enl. egen utsago
i ”Min historia” (förf. 1854, tr. 1882) begynte
han detta ”icke i följd av någon beräkning el.
ordentlig plan, utan av ett slags instinkt”;
uppdraget att recensera en lärobok i historia väckte
till liv hos honom barndomens sagominnen, och
han kände en oemotståndlig lust att på sitt sätt
framställa de gamla hjältarna. 1823 utkom D. 1
av hans ”Berättelser ur sv. historien till
ungdomens tjenst”, ett mästerverk av livfull, folklig
berättarkonst med något av de isländska
sagornas ton i skildring och språkbehandling. Med
D. 6 (1833) hade han nått fram till Gustav II
Adolfs död, och hjältekonungens historia är
berättad med en glans och ett dramatiskt liv, som
kanske gör denna del till höjdpunkten i hela
den stora berättelseserien. Nu stod han också
på höjden av sitt rykte som hävdatecknare.
Småningom hade emellertid verket begynt
ändra karaktär. Någon forskning låg ej till grund
för de första delarna, utan källorna voro äldre
historiska arbeten, vilkas uppgifter F:s
diktar-fantasi sammangöt till levande person- och si
tuationsbilder. Men redan för teckningen av de
yngre Vasasönernas historia fann sig F. böra
anlita arkiven, ehuru han ännu fasthöll vid
målet att skriva för ungdomen och de bredare
lagren. Med de 4 delarna om Kristinas
förmyndares och hennes egen regerings historia (1838—
42) omlades emellertid planen fullständigt.
Uppgiften blev anspråksfullare, och verket
framträdde nu som en på självständiga forskningar
stödd historia. Omfånget svällde oerhört; i 10
delar hade skildringen förts fram till 1654, i 36
inrymdes de följ. 117 åren till Gustav III:s
revolution 1772. Men därmed blev den
biografiska berättelseformen, som aldrig övergavs, allt
svårare att anpassa efter innehållet. Någon
rikshistoria mäktade F. i alla fall icke giva; för
skildringen av de historiska personernas öden
trädde statslivets utveckling helt tillbaka.
Metodiskt hade F. också slagit in på en farlig väg.
Han tillgodogjorde sig ett mycket rikhaltigt
källmaterial, och en verkligt betydande insats i
forskningen gjorde han genom att bryta vägen
för studier i utländska arkiv (sina under en
forskningsfärd 1834—35 gjorda avskrifter utgav
han i ”Handlingar rörande Sveriges historia ur
utländska arkiver”, 4 bd, 1836—43). Men han
förstod icke avväga de olika källornas värde,
och genom att hellre lita till främmande
ministrars depescher och enskildas memoarer och
uppteckningar än till de officiella sv.
handlingarna gav han visserligen sin skildring en prägel
av intimitet och pikanteri, som gjorde den till
en populär läsning, men byggde den också i
stor utsträckning på obestyrkta uppgifter,
stundom rent skvaller. Därtill kom en tydlig tendens
att gentemot konungamaktens politik framhäva
adelns förtjänster om frihet och framsteg. Den
fick sitt skarpaste uttryck i hans mot Geijer
riktade stridsskrift ”Om aristokratfördömandet
i sv. historien” (1845, i nya häften fortsatt till
1850), närmast föranledd av dennes yttrande
om Kristinas förhållande till aristokratien, ”ur
vars hand hon i själva verket ryckt Sveriges
spira för att trycka den i en starkare hand än
hennes egen”. Ridderskapet och adeln vid 1847
års riksdag gav F. som bevis av sin erkänsla
sin stora guldmedalj. Den polemik mot F., som
skriften framkallat, fortsattes av den allt
strängare historiska forskningsmetodens
representanter, och man lät från detta håll den
åldrande hävdatecknaren förstå, att han misskänt
sin egentliga uppgift och att han ej var en
verklig källforskare. Ä andra sidan växte F:s egen
stridbarhet med åren. Om sin egen uppfattnings
riktighet var han bergfast övertygad, även när
den snörrätt stred mot den härskande åsikten,
— 467 —
— 468 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
