Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fräknefjord - Frälsare - Frälsarens orden - Frälsarkrans - Frälse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄLSE
Fräkne hd), s. Bohuslän. F. fortsätter åt n. v.
i Havstensfjorden. J.C.
Frälsare, grek. sote’r, är en inom de flesta
högre religioner vanlig benämning på gudomen,
i sht ss. räddare undan sjukdom, synd och död.
I den babyloniska religionen förekom ett
liknande uttryck om Marduk och Ea ss.
människornas hjälpare i all nöd, framförallt mot
demonernas onda angrepp. I den hinduiska
religionen är det i sht Vishnu och Krishna, som
betecknas ss. människornas f., och en varm
religiositet har här uppstått just genom detta drag
hos gudomen. I den gammalgrekiska religionen
var f. en vanlig benämning på gudarna och
användes både ss. egennamn och epitet (t. ex. på
Zeus, Apollon, Asklepios). En vidsträckt
användning fick detta uttryck i hellenismen, där
det även användes om människor, som gjort sig
särsk. förtjänta om mänsklighetens bästa, icke
minst de mera framstående romerska kejsarna.
Från hellenismen kom uttrycket in i
kristendomen, där det användes särsk. om Jesus ss. den,
som räddar människorna undan syndens,
dödens och förgängelsens makter. Huru den
hellenistiska fromhetens termer här gå igen,
framgår av ställen, sådana som 2 Tim. 1:8 ff., som
också visar, huru f. framför allt sättes i
förbindelse med räddningen undan döden och
förgängelsen. Det är också först i de senare
skrifterna i N. T., som beteckningen f. slår igenom;
i urkristendomen voro de vanligaste
benämningarna på Jesus Messias och Herren (Kyrios).
Epitetet F. på Jesus blir det helt dominerande
hos hellenistiskt påverkade kyrkofäder, ss.
Ig-natius, Origenes och Clemens Alexandrinus. —
Litt.: W. Bousset, ”Kyrios Christos” (1913); G.
P:son Wetter, ”Det romerska världsväldets
religioner” (1918); H. Lietzmann, ”Der
Welt-heiland” (1909). Efr.B.
Frälsarens orden, se Birgittinerorden.
Frälsarkrans, en ring- el. hästskoformad
flyt-kropp, bildad av med kork fylld segelduk;
användes som räddningsmedel av drunknande. F.
bör anbringas runt bålen, så att överarmarna,
vilande på f., uppbära kroppstyngden. H.S-k.
Frälse har urspr. betytt den enskilde bondens
frihet men brukades tidigt för att beteckna den
frihet från utskylder till Kronan och
inblandning från dess tjänstemän, som korporationer
och enskilda kommo i åtnjutande av. Jfr I
m-m u n i t e t. Inst:s uppkomst och äldre historia
äro långt ifrån till fullo klargjorda; den
grundläggande undersökning över de nordiska
skatternas uppkomsthistoria, som är en nödvändig
förutsättning för den fulla förståelsen av f:s
innebörd, saknas. Man skiljer i Sverige mellan
andligt och världsligt f. Det förra är påvisat
redan 1200, då Sverker Karlsson tillerkände
kyrkan frihet från all kungl. uppbörd;
stadgandets bestämmelser äro i detaljer oklara. Det
andliga f. utvidgades under 1200-talet, bl. a. av
Magnus Ladulås; förmyndarregeringen för
kung Birger Magnusson sökte utan varaktig
framgång inskränka detsamma, och 1305
utfärdades de bestämmelser för det andliga f.,
som blevo normerande för den senare
medeltidens förhållanden. Genom Gustav Vasas
reduktion av kyrkogods upphävdes det andliga f.
— Det världsliga f:s uppkomst tycks hänga
samman med den omorganisation av det sv.
krigsväsendet, som ägde rum under tiden efter
1250, och det erhöll sin utgestaltning i den
berömda Alsnö stadga. Alla konungens och hans
broder hertig Bengts män och landbor,
biskoparnas svenner och alla de män, som tjänade
till häst, fritogos från kungl. uppbörd. Sistn.
bestämmelse rör rusttjänsten — grundvalen för
det världsliga f. Förordningar från 1300-talet
uppehöllo tydligt sambandet mellan rusttjänst
och världsligt f. Ännu under nyare tider bestod
detta samband. B.
För att kontrollera, att f. ordentligt
fullgjorde sin rusttjänstskyldighet, höllos med vissa
mellanrum vapensyner, senare f.-rannsakningar
genom regeringens utsända ombud. Den som av
motvilja el. fattigdom befanns icke ha
vederbörligen fullgjort rustningen el. obehörigen tagit
sig f.-frihet, dömdes urspr. f. förlustig. Under
1500-talet mildrades påföljden till böter, och f.
förvandlades så till ett adligt
ämbetsmanna-stånd: f. går i arv och bibehålies, även om
rustningen icke fullgöres. Med Gustav II Adolfs
privilegier 1612 och 1617 samt Kristinas 1644
lagfästes utvecklingen, och 1624 instiftas
Riddarhuset, där alla f. personer skola inskrivas.
F. blir ett slutet och ärftligt stånd. Ståndets
förmåner (privilegier) voro dels av personlig
art: rätt till högre ämbeten m. m.; dels, och
främst, ekonomiska: skattefrihet för f:s
jordegendom. Skattefriheten var dock mer el.
mindre fullst., så att 3 olika grader f.-jord
utbildades : a 11 m ä n t f., ypperligt f. och y p p e
r-staf. Se Frälsehemman och
Frälsejord. Ju större skatterna blevo å annan jord,
desto värdefullare framstod f.-privilegiet.
Genom försäljningar under 1600-talet av
krono-jord till f.-män samt genom f.-donationer
ökades f.-jorden ofantligt i omfattning. En grund
lig ändring häri skedde dock genom Karl XI:s
reduktion och godskonfiskation. Emellertid
bestämdes då också, för att förebygga ny
utökning av f.-jorden, att ett hemmans egenskap
av f. skulle vara oberoende av ägarens stånd.
F. blev så en egenskap, som oskiljaktigt var
fäst vid viss jord, och f. övergick till en rent
kameral, jordrättslig beteckning; rätten att
be
— 473 —
— 474 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
