FRÄLSE Fräkne hd), s. Bohuslän. F. fortsätter åt n. v. i Havstensfjorden. J.C. Frälsare, grek. sote'r, är en inom de flesta högre religioner vanlig benämning på gudomen, i sht ss. räddare undan sjukdom, synd och död. I den babyloniska religionen förekom ett liknande uttryck om Marduk och Ea ss. människornas hjälpare i all nöd, framförallt mot demonernas onda angrepp. I den hinduiska religionen är det i sht Vishnu och Krishna, som betecknas ss. människornas f., och en varm religiositet har här uppstått just genom detta drag hos gudomen. I den gammalgrekiska religionen var f. en vanlig benämning på gudarna och användes både ss. egennamn och epitet (t. ex. på Zeus, Apollon, Asklepios). En vidsträckt användning fick detta uttryck i hellenismen, där det även användes om människor, som gjort sig särsk. förtjänta om mänsklighetens bästa, icke minst de mera framstående romerska kejsarna. Från hellenismen kom uttrycket in i kristendomen, där det användes särsk. om Jesus ss. den, som räddar människorna undan syndens, dödens och förgängelsens makter. Huru den hellenistiska fromhetens termer här gå igen, framgår av ställen, sådana som 2 Tim. 1:8 ff., som också visar, huru f. framför allt sättes i förbindelse med räddningen undan döden och förgängelsen. Det är också först i de senare skrifterna i N. T., som beteckningen f. slår igenom; i urkristendomen voro de vanligaste benämningarna på Jesus Messias och Herren (Kyrios). Epitetet F. på Jesus blir det helt dominerande hos hellenistiskt påverkade kyrkofäder, ss. Ig-natius, Origenes och Clemens Alexandrinus. — Litt.: W. Bousset, ”Kyrios Christos” (1913); G. P:son Wetter, ”Det romerska världsväldets religioner” (1918); H. Lietzmann, ”Der Welt-heiland” (1909). Efr.B. Frälsarens orden, se Birgittinerorden. Frälsarkrans, en ring- el. hästskoformad flyt-kropp, bildad av med kork fylld segelduk; användes som räddningsmedel av drunknande. F. bör anbringas runt bålen, så att överarmarna, vilande på f., uppbära kroppstyngden. H.S-k. Frälse har urspr. betytt den enskilde bondens frihet men brukades tidigt för att beteckna den frihet från utskylder till Kronan och inblandning från dess tjänstemän, som korporationer och enskilda kommo i åtnjutande av. Jfr I m-m u n i t e t. Inst:s uppkomst och äldre historia äro långt ifrån till fullo klargjorda; den grundläggande undersökning över de nordiska skatternas uppkomsthistoria, som är en nödvändig förutsättning för den fulla förståelsen av f:s innebörd, saknas. Man skiljer i Sverige mellan andligt och världsligt f. Det förra är påvisat redan 1200, då Sverker Karlsson tillerkände kyrkan frihet från all kungl. uppbörd; stadgandets bestämmelser äro i detaljer oklara. Det andliga f. utvidgades under 1200-talet, bl. a. av Magnus Ladulås; förmyndarregeringen för kung Birger Magnusson sökte utan varaktig framgång inskränka detsamma, och 1305 utfärdades de bestämmelser för det andliga f., som blevo normerande för den senare medeltidens förhållanden. Genom Gustav Vasas reduktion av kyrkogods upphävdes det andliga f. — Det världsliga f:s uppkomst tycks hänga samman med den omorganisation av det sv. krigsväsendet, som ägde rum under tiden efter 1250, och det erhöll sin utgestaltning i den berömda Alsnö stadga. Alla konungens och hans broder hertig Bengts män och landbor, biskoparnas svenner och alla de män, som tjänade till häst, fritogos från kungl. uppbörd. Sistn. bestämmelse rör rusttjänsten — grundvalen för det världsliga f. Förordningar från 1300-talet uppehöllo tydligt sambandet mellan rusttjänst och världsligt f. Ännu under nyare tider bestod detta samband. B. För att kontrollera, att f. ordentligt fullgjorde sin rusttjänstskyldighet, höllos med vissa mellanrum vapensyner, senare f.-rannsakningar genom regeringens utsända ombud. Den som av motvilja el. fattigdom befanns icke ha vederbörligen fullgjort rustningen el. obehörigen tagit sig f.-frihet, dömdes urspr. f. förlustig. Under 1500-talet mildrades påföljden till böter, och f. förvandlades så till ett adligt ämbetsmanna-stånd: f. går i arv och bibehålies, även om rustningen icke fullgöres. Med Gustav II Adolfs privilegier 1612 och 1617 samt Kristinas 1644 lagfästes utvecklingen, och 1624 instiftas Riddarhuset, där alla f. personer skola inskrivas. F. blir ett slutet och ärftligt stånd. Ståndets förmåner (privilegier) voro dels av personlig art: rätt till högre ämbeten m. m.; dels, och främst, ekonomiska: skattefrihet för f:s jordegendom. Skattefriheten var dock mer el. mindre fullst., så att 3 olika grader f.-jord utbildades : a 11 m ä n t f., ypperligt f. och y p p e r-staf. Se Frälsehemman och Frälsejord. Ju större skatterna blevo å annan jord, desto värdefullare framstod f.-privilegiet. Genom försäljningar under 1600-talet av krono-jord till f.-män samt genom f.-donationer ökades f.-jorden ofantligt i omfattning. En grund lig ändring häri skedde dock genom Karl XI:s reduktion och godskonfiskation. Emellertid bestämdes då också, för att förebygga ny utökning av f.-jorden, att ett hemmans egenskap av f. skulle vara oberoende av ägarens stånd. F. blev så en egenskap, som oskiljaktigt var fäst vid viss jord, och f. övergick till en rent kameral, jordrättslig beteckning; rätten att be — 473 — — 474 —