FRÄLSEBONDE sitta sådan jord tillkom urspr. endast adeln om K. m:t icke av nåd medgav undantag. Småningom utsträcktes dock rätten att besitta f.-jord till medl. av andra stånd. Enl. 1723 års adelsprivilegier fingo sålunda adelns vederlikar (tjänstemän med kungl. fullmakt) samt präster och borgare äga allmänt f. Förenings- och säkerhetsakten 1789 medger denna rätt även för bönder. Genom privilegierna 1809 upphävdes adelns uteslutande rätt till ypperligt f., så att alla samhällsklasser kunde förvärva f.-jord. Därmed framstod snart orimligheten i att f.-jord skulle vara undantagen beskattning, och sedan bönderna genom 1866 års representationsförändring blivit härskande i sv. riksdagen, genomdrevo de i olika beslut (1885, 1891, 1901), att de på övrig jord vilande grundskatterna (se d. o.) skulle avlyftas från denna jord och avskrivas, så att all slags jordnatur likställdes i skattehänseende. — Litt.: H. Forsell, ”Sveriges inre historia från Gustaf den förste” (2 bd, 1869—75); E. Hildebrand, ”Sv. statsförfattningens historiska utveckling” (1896); ”Sveriges riddarhus” (1928). E.K. Frälsebonde, bonde, som brukade hemman, tillhörande ett frälsegods el. av frälsenatur, stundom även om arrendator under ett frälsegods. Under äldre Vasatiden kallades även bonde, som ägde frälserättighet f. Frälsejordens frihet från skatter till Kronan gjorde, att f. erlade en väsentlig del av utskylderna till frälsemannen. Enl. adelsprivilegierna 1569 skulle f. endast deltaga i e. o. skatter och utskrivning till hälften emot skattebönder. Vad som ej utgick till Kronan, ägde adelsmannen rätt att uppbära. Frälsemannen hade vidare en utsträckt husbonderätt över f., och en rest av denna husbonderätt försvann först 1878, då hans utmätningsrätt hos f. bortföll. T.E-r. Frälsefrihet, sammanfattningen av de friheter och förmåner, som tillkommo frälseståndet el. som äro förknippade med jord av frälsenatur. T.E-r. Frälsehemman, äldre kam., hemman med frälse jordnatur, d. v. s. hemman, vilkas innehavare voro befriade från flertalet av de skatte-jord åvilande allmänna utskylder (se Frälse och Frälsejord). I senare kam. rätt skilde man mellan allmänna f., d. v. s. adelns strö-gods, samt ypperligt och yppersta frälse, näml, säteri med tillhörande ladugård samt rå- och rörshemman (se d. o.). I de skånska provinserna motsvarades allmänt f. av utsockneshemman, ypperligt frälse av insocknes- el. veckodagshem-man. Allmänt f. var befriat från jordeboksrän-tan och större delen av mantalsräntan. En del allmänna besvär och gärder utgingo endast med hälften mot å krono- och skattehemman. I kommunala pålagor har f. sedan gammalt och i fastighetsbevillningen från 1810 deltagit ss. annan jord. Det ypperliga frälset var befriat från flertalet allmänna besvär, dock icke kommunala, samt sedan 1810 från bevillningen. Från början fingo endast frälsemän äga f. 1723 utsträcktes denna rätt till adelns vederlikar samt präster och borgare, så vitt avsåg allmänt f. 1789 tillerkändes även bönderna samma rätt. Adelns uteslutande rätt till säterier och ypperligt frälse bortföll 1810. Med grundskatternas avskrivning har f. likställts i skattehänseende med annan jord. I jordeboken redovisas enl. senaste statistiska uppgift 1910 av Sveriges 67,238 mantal 21,417 ss. f. E.K. Frälsejord, kam., jord, som förr var (i huvudsak) skattefri, urspr. därför att ägaren var fri från de flesta skatter till kronan mot åtagande att bestrida krigstjänstgöring (se F r ä 1-se). Denna skattefrihet kom redan tidigt, 1300-talet, att fästas vid frälsemannens jordegendom, vilken blev f. En viss proportion däremellan och skattejorden sökte kronan länge upprätthålla bl. a. genom reduktion (se d. o.) av f. till skatte. F. bestod dels av säterier (se d. o.), där frälsemännen själva voro bosatta, dels därunder lydande frälsehemman (se d. o.). Med grundskatternas (se d. o.) avskrivning, slutligt 1901, har den reella skillnaden mellan f. och skatte-jord bortfallit. E.K. Frälseköp, försäljning av Kronans gods el. räntor till adelsman under 1600-talet. Genom f. erhöll den försålda jorden karaktär av frälsejord, varför staten förlorade rätten till att från de försålda områdena uppbära inkomsterna och de viktigaste skatterna, varvid särsk. är att märka, att även sådan jord, som varit skattejord, genom f. kunde förvandlas till frälsejord. F. innebar ett minskande av Kronans årliga inkomster, men å andra sidan tillförde köpeskillingen staten betydande engångsinkomster. Anledningen till att f. företogos, var framförallt nödvändigheten att anskaffa medel till krigens finansiering. De första f. avslutades 1622, och under Gustaf II Adolfs fortsatta regering på-gingo f. i måttlig utsträckning. De betänkligheter, som restes mot att på detta sätt minska Kronans kommande inkomster, övervunnos därigenom, att Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna avsågo att täcka de ökade statsutgifterna genom indirekta skatter. Förmyndarregeringen sökte till en början undvika f. men tvingades efter 1638 att tillgripa dem i större utsträckning än tidigare. Den stipulerade visserligen återköpsrätt för Kronan i köpeavtalen, men då denna skulle utövas inom natt och år från drottningens tillträde till regeringen, blev bestämmelsen värdelös. Statens penningbehov blev — 475 — — 476 —