FUAD PASCHA ening, giver vid behandling med ammoniak f t a 1 i m i d, varur sedan över antranilsyra indigo i stor skala framställes och vid upphettning med fenoler och svavelsyra ftaleiner, viktiga färgämnen tillhörande trifenylmetan-färgämnena. Den enklaste ftaleinen, fenol-ftalein, erhålles av vanlig fenol, med resorcin erhålles resorcinftalein, fluorescin, som kännetecknas av en vacker, kraftig, gulgrön fluor-escens (se d. o.) i alkalisk lösning och som vid inverkan av brom övergår i tetrabromfluores-cin, eosin, ett intensivt rosarött färgämne. Lj. Fthiotis, grekiskt landskap s. om Thessalien, n. om floden Spercheios. F. stod i politiskt beroende än av Thessalien, än av Beotien men synes inom kulten ha behållit egna ämbetsmän. Det moderna F. utgör jämte Fokis en nomos, se F t h i o t i s-F o k i s. S.Ss. Fthiotis-Fokis, nomos i Grekland, n. om Korintiska viken; 5,837 kvkm.; 193,671 inv. (1928). Huvudstad: Laima, 14,205 'nv. Se Fthiotis och Fokis. J.C. FtirFasis, eg. 1 u s s j u k a. En verklig sådan i antik mening (Aristoteles, Galenos o. a.), d. v. s. en sjukdom, vid vilken i kroppen lus skulle alstras, existerar dock ej. I och med att läran om självalstringen (se d. o.) måste uppgivas, kunde icke heller en dylik uppfattning upprätthållas. Med f. el. pediculosis förstår man därför numera själva härbärgerandet av lus i större mängd jämte härav föranledda hudförändringar. Den av lusbetten vållade klådan tvingar till ständiga rivningar med naglarna, varigenom smärre hudavskrapningar (exkoriationer) uppkomma. Dessa bli lätt säte för varinfektioner, som breda ut sig till ytEga, av variga ruvor täckta sårnader och dessutom föranleda ömmande svullnader av regionära lymfkörtlar. De olika hos människan förekommande lusarterna föranleda på så vis var för sig karakteristiska sjukdomsbilder. Se Huvudlus, Klädlus och F i 111 u s. af K. Ftiseofobi', lungsotsskräck. Ftisis, tvinsot, avtynande. F. pulmo'num, lungsot. Fu [fo], kinesisk term motsvarande ung. ”prefektur” (vanl. så översatt av västerlänningar), är en underavd. av sheng, provins. B.K. Fuad I, Ahmed (A'hmad Fu’äd), konung av Egypten (f. 1868), yngste son till kediv Ismail pascha. Efter faderns avsättning 1879 sändes prins Ahmed Fuad till Italien, där han fick sin uppfostran och tjänstgjorde i italienska armén; 1892 återvände han till Egypten och blev adjutant hos sin brorson kediv Abbas Hilmi. Han ägnade sig ivrigt åt välgörande och allmännyttiga inst. och blev president för det nya egyptiska univ. Sedan Abbas Hilmi 1914 avsatts och hans efterträdare sultan Husain Kemal, en äldre broder till Ahmed Fuad, avlidit 1917, blev denne sultan och proklamerades, sedan det engelska protektoratet upphävts, 16/s 1922 under namn av F. I till ”konung av Egypten, suverän över Nu-bien, Sudan, Kordo-fan och Dar Fur”. F. är sedan 1919 i sitt andra äktenskap förmäld med prinsessan Nazli, som 1920 födde tronföljaren Faruk. Se Egypten, historia. G.O-r. Fuad pascha, turkisk politiker (1814—69), som av skalden Ketjedji-zade Izzet molla, ägnade sig först åt medicinska studier, inträdde (1836) på den diplomatiska banan och tjänstgjorde som legationssekreterare i London, blev 1848 generalkommissarie i Donaufurstendöme-na, utförde förtjänstfullt olika diplomatiska uppdrag och blev 1852 utrikesminister men nödgades redan 1853 draga sig tillbaka, emedan han råkat få den ryske kejsaren emot sig till följd av en broschyr, ”La vérité sur la question de lieux saints”, vari han sagt ut sin turkiska mening om Rysslands anspråk på de heliga orterna. Efter att ha deltagit i ryska kriget övertog han 1858 utrikesministerposten, var 1861—66 storvesir men föll sistn. år i onåd; redan 1867 åter utrikesminister, åtföljde F. sultanen på dennes västeuropeiska resa. F. ansågs företräda en engelskvänlig politik och har i sht blivit uppmärksammad för sitt verkningsfulla uppklarande av förhållandena i Syrien efter massakrerna på de kristna 1860. Han framträdde även som skald och förf, av en turkisk grammatik. G.Rqt. Fuad pascha, Muhammed, turkisk militär (1835—1931), f. i Kairo men uppfostrad i Konstantinopel, utmärkte sig som organisatör och befälhavare under kriget med Ryssland 1877, utnämndes 1878 till fältmarskalk, blev dock redan 1879 avsatt med anledning av ett misslyckat försök att störta arméns överbefälhavare, Osman pascha, men lyckades senare återvinna sultanens nåd och befordrades nu till generaladjutant. Ivrig framstegsman kämpade han för genomförande av reformer i armén och statsskicket, vilket till slut medförde, att han, anklagad för revolutionära stämp-lingar, i febr. 1902 ströks ur armén och förvisades till Syrien. Vid den ungturkiska revo Uppslagsbok. X. 17 — 513 — — 514 —