FUGA Fuchsia gracilis. Fuchs [foks], Carl Dorius Johannes, tysk pianist och musikskriftställare (1838—1922), elev av bl. a. H. von Bülow och F. Kiel, sedan 1879 organist, musiklärare, dirigent och musikkritiker i Danzig; den förste, som behjärta-de Riemanns strävanden i fraseringsfrågan, främst i ”Die Zukunft des musikalischen Vor-trages” (2 bd, 1884) och ”Die Freiheit des musikalischen Vortrages” (1885). Dessutom skrev F. ”Praktische Anleitung zum Phra-sieren” (jämte H. Riemann, 1886), ”Takt und Rhythmus im Choral” (1911) m. m. Jfr Frasering. F.S-l. Fuchsia [fu'k-], fuksia, bloddroppe, växtsläkte av fam. Onagra'ceæ med o. 60 arter i Mellan- och Sydamerika samt på Nya Zeeland. Buskar, stundom klättrande, el. små träd med strödda, motsatta el. kransställda, enkla blad, ensamma el. flera tillsammans i bladvecken ordnade, oftast nedhängande, med lång rörformig färgad blomaxel försedda, vanl. stora, violetta, röda el. vita blommor och köttig bärfrukt. Många arter höra till våra mest omtyckta prydnadsväxter, t.ex. F. cocci'-nea från Brasilien, F. gra'cilis, F. fulgens, F. microphyTla från Mexiko, F. procu'm-bens från Nya Zee land, F. triphy'lla från Nya Granada, vilka alla ha stor förmåga att korsa sig med varandra och därigenom givit upphov till 1,000-tal hybrider och varieteter. A.V-e. Fuchsi'n, se F u k s i n. Fucini [foci'ni], R e n a t o, italiensk förf. (1843—1922). F. är en ypperlig satiriker i sina fulländat byggda ”Cento sonetti in vernacolo pisano” (1872). Mera känd är han som prosaskribent: ”Napoli a occhio nudo” (1878), ”Le veglie di Neri” (1884; tillökad uppl. 1890), ”AlFaria aperta” (1887), ”Nella Campagna tos-cana” (1908), ”Foglie al vento” (1922), samlingar av skisser över småfolks, särsk. bondfolks liv, präglade av skarpögd realism och bister humor, bägge egenskaperna understrukna av plötsliga inblandningar av toskanska dialektuttryck, vilka dock ej bryta en stil, vars knap pa stränghet en hel följande diktargeneration beundrat och imiterat. — Litt.: A. Niccolai, ”R. F.” (1921). G.Bgh. Fucinosjön [foci'nå-], ital. Lago Fucino el. Lago di Celano, ett 19 km. långt sjöbäcken, beläget i s. delen av Abruzzerna, Italien. F. var under forntiden avloppslös och orsakade svåra översvämningar; fördenskull lät kejsar Clau-dius 44—54 gräva en 5,65 km. lång tunnel till floden Liri, varigenom sjöns yta sänktes och arealen minskades. Emellertid tilltäpptes snart tunneln, och först 1855—69 sprängdes bredvid den gamla en bredare och djupare, 6,3 km. lång tunnel, varigenom F. torrlädes och 17,500 har förvandlades till fruktbar åker- och betesjord. F. var centrum för jordbävningen 1914, då staden Celano så gott som fullständigt ödelädes. H.Bm. Fucos [-å's], en i havstång (Fucus) förekommande sockerart (metylpentos). Fucus, havsväxtsläkte, se Brunalger, B 1 å s t å n g och S å g t å n g. Fuego [foä'gå], Volcan del, verksam vulkan i Guatemala, Mellanamerika, s. v. om staden Guatemala; 3,835 m. ö. h. Fuente [foä'nte] (sp., plur. fuentes), källa, ingår i en mängd spanska ortsnamn, t. ex. Fuente de Cantos, Fuentes de Ebro. J.C. Fueros [foä'rås] (spa., av lat. forum, se d.o.), betyder vanl. landslag el. stadslag. Berömdast är F. Juzgo [Forum ju'dicum), västgöternas gamla lag, red. på leonesisk dialekt 1241; vidare F. d’O v i e d o, F. d’A v i 1 é s m. fl., alla av vikt för rättshistorien och språkhistorien. J.V. Fuerteventura [foärtevänto'ra], den s. ö. av Kanarieöarna; 1,722 kvkm.; o. 11,000 inv. F. är vulkanisk och når i Monte Jarsa (814 m.) sin högsta höjd. Den täml. ofruktbara öns viktigaste näringar äro fiske, brytning av kalksten och utvinning av havssalt. Huvudort Puerto de Cebros. • H.Bm. Fuga (lat., flykt), namnet på en musikalisk form, vars satsmässiga teknik är den imitato-riska (se Imitation). Den imitatoriska tekniken har djupa rötter i den medeltida musiken och fann rik användning i senmedeltidens körmusik, t. ex. i motetten, varifrån den överfördes till de instrumentala musikformerna, som särsk. under 1500-talet fingo stort uppsving. På det äldsta stadiet av instrumental-f :s historia har f. namnet ricercare (se d. o.), över variationsricercaren (se d. o.) leder utvecklingen fram till den hittillsvarande kulmen: hos Joh. Seb. Bach. I sin bachska form har f. följ, schema: en av stämmorna sjunger (spelar) temat, en annan stämma sätter in och utför detta samma tema på behörigt avstånd från den första stämman — 517 — — 518 —