FUGARA (”imit rar” första stämman). En tredje stämma, ev. ytterligare en fjärde stämma, förhåller sig på samma sätt, så att temat därigenom utföres (imiteras) successivt av alla de deltagande stämmorna (instrumenten). Temat säges härmed ha ”besvarats” av alla stämmorna, och då detta besvarande är fullfört, säges en f.-e x-position föreligga. Besvarandet sker i olika tonarter; har t. ex. första stämman (dux) framfört temat i tonikan, besvarar nästa stämma (comes) det i dominanten (och vice versa); när stämmorna var för sig fullbordat sitt framförande (besvarande) av temat, pausera de icke utan fortsätta med lämpligt melodiskt ”mot-stoff” (kontrasubjektet). En viktig punkt i expositionen är det sätt, varpå besvarandet sker, vilket gör f. resp, till en r e a 1 f. el. en t o n a 1 f.; vid den reala f. har besvarandet skett utan ändringar av temat, vid den tonala f. ändras däremot temat vid besvarandet, emedan dess konstruktion är av sådan art, att det oförändrat skulle föra expositionen bort från huvudtonarten. Med hjälp av ett mellanspel (Andamento, Divertimento), vars motiv kunna tagas från temat el. från kontrasubjekterna el. ev. vara helt nytt motivstoff, modulerar (se Modulation) f. nu över till en ny tonart (besläktad med huvudtonarten), där samma spel utvecklas, m. a. o. en ny exposition genomföres. Stämmornas insatser bruka här som regel komma i en annan ordningsföljd än vid den första expositionen. Ett nytt modulerande mellanspel leder till en tredje och sista exposition i huvudtonarten, varmed f. slutar. Ovannämnda beskrivning ger ett slags normalschema för den bachska f:s form; i de flesta fall finnas dock i den praktiska kompositionen i många punkter avvikelser härifrån. Expositionerna kunna vara färre (varmed f. närmar sig fughetta) el. flera (t. ex. dubbelexpositioner mellan mellanspelen). Temat kan användas i omvändning el. i förlängda, resp, förkortade notvärden (augmentation, resp, diminution), imitationerna kunna i senare expositioner (särsk. i den sista) följa tätare på varandra än vid första expositionen (trångföring, stretto). Såvida även kontrasubjektet imiteras av stämmorna, föreligger en d u b b e 1-f. Normalschemat spåras dock tydligt bakom avvikningarna, och det är Joh. Seb. Bachs förtjänst att genom brytning med en lång rad tidigare f.-typer och urval av dessas bästa principer el. genom på vissa punkter fullständig nyskapelse ha renodlat den just beskrivna typen (expositionstypen), som genom sin klara arkitektonik, sitt energiska fasthållande vid det givna temat (monotematik) och behärskade modulation ger den ideala f. (jfr Joh. Seb. Bach). Utom att den är till formen bestämd genom det instrument el. det rum, för vilket f. är komponerad (orgel-f. äro längre än piano-f.; korsningsfenomen äro dock icke okända), är den bachska f. dessutom ofta påverkad av tidens gängse instrumental- el. vokalformer, så t. ex. av Dacapoformen (ABA-formen), svitsats-formen, konsertsatsformen; ibland består f. av flera olika mindre f., vilkas temata då till slut samlas som till en mäktig syntes (syntetiska dubbel-, trippel-, kvadruppel-f.). En intressant form är den s. k. b a n d-f., i vilken ett bestämt mellanspelsmotiv ständigt återkommer och som ett slags motiviskt band binder exposition till exposition. Även de äldre f.-typerna, med vilka Bach i verkligheten bröt, har denne mästare med framgång försökt sig på (ricercare, ricer-cata, variationsricercare). Både inom dessa äldre typer och den spec. bachska typen har Bach (och Händel) skapat några av de djupast inspirerade kompositioner, som fylla f.-sche-mat, vilket i den teoretiska utredningen ser så torrt och tråkigt ut, med ett flöde av vackra motiv och själfulla belysningar av dessa motivs innehåll. Detta gäller också v o k a 1-f. (i passionerna och oratorierna), som fick sin form efter den på instrumentalt område utformade f. — Litt.: H. Riemann, ”Kathechismus der Fugenkomposition” (1890—94); J. Müller-Blattau, ”Grundzüge einer Geschichte der Fuge” (2 Aufl. 1931); E. Schwebsch, ”Joh. Seb. Bach und die Kunst der Fuge” (s. å.). E.A. Fuga'ra, orgelstämma, öppen labialstämma om 8 el. 4 fot. Fuga'to, mus., avsnitt i fugastil (imitatorisk stil) utan att dock vara någon egentlig fuga (se d. o.), särsk. förekommande i sonater, symfonier, uvertyrer, konserter. E.A. Fuge'ra, eg. att utarbeta en musikalisk sats i form av en fuga (se d. o.), oftast dock om utarbetandet av kortare el. längre avsnitt, sorø använda fugans teknik (den imitatoriska stilen) utan att dock till formen bli identiska med fuga (se Fuga t o). E.A. Fugger [fo'gar], tysk släkt, invandrade till Augsburg i slutet av 1300-talet, där dess representanter ägnade sig åt vävnadshandel och i början av 1400-talet Andreas F. förvärvade sig rykte för rikedom. Med hans söner delades släkten i två grenar, av vilka den med en lilja i vapnet blev den mest betydande. Ulrich F. (1441—1510) var den förste av släkten, som genom sina förbindelser med habsburgarna åvägabragte affärstransaktioner av storpolitisk betydelse. Hans broder Jakob F. (1459—1525) genomdrev en mäktig expan- — 519 — —- 520 —