Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fuga - Fugara - Fugato - Fugera - Fugger, släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FUGARA
(”imit rar” första stämman). En tredje
stämma, ev. ytterligare en fjärde stämma, förhåller
sig på samma sätt, så att temat därigenom
utföres (imiteras) successivt av alla de deltagande
stämmorna (instrumenten). Temat säges
härmed ha ”besvarats” av alla stämmorna, och
då detta besvarande är fullfört, säges en f.-e
x-position föreligga. Besvarandet sker i olika
tonarter; har t. ex. första stämman (dux)
framfört temat i tonikan, besvarar nästa stämma
(comes) det i dominanten (och vice versa); när
stämmorna var för sig fullbordat sitt
framförande (besvarande) av temat, pausera de icke
utan fortsätta med lämpligt melodiskt
”mot-stoff” (kontrasubjektet). En viktig
punkt i expositionen är det sätt, varpå
besvarandet sker, vilket gör f. resp, till en r e a 1 f.
el. en t o n a 1 f.; vid den reala f. har
besvarandet skett utan ändringar av temat, vid den
tonala f. ändras däremot temat vid
besvarandet, emedan dess konstruktion är av sådan art,
att det oförändrat skulle föra expositionen bort
från huvudtonarten.
Med hjälp av ett mellanspel (Andamento,
Divertimento), vars motiv kunna tagas från
temat el. från kontrasubjekterna el. ev. vara
helt nytt motivstoff, modulerar (se
Modulation) f. nu över till en ny tonart (besläktad
med huvudtonarten), där samma spel
utvecklas, m. a. o. en ny exposition genomföres.
Stämmornas insatser bruka här som regel
komma i en annan ordningsföljd än vid den första
expositionen. Ett nytt modulerande mellanspel
leder till en tredje och sista exposition i
huvudtonarten, varmed f. slutar.
Ovannämnda beskrivning ger ett slags
normalschema för den bachska f:s form; i de
flesta fall finnas dock i den praktiska
kompositionen i många punkter avvikelser härifrån.
Expositionerna kunna vara färre (varmed f.
närmar sig fughetta) el. flera (t. ex.
dubbelexpositioner mellan mellanspelen). Temat kan
användas i omvändning el. i förlängda, resp,
förkortade notvärden (augmentation,
resp, diminution), imitationerna kunna i
senare expositioner (särsk. i den sista) följa
tätare på varandra än vid första expositionen
(trångföring, stretto). Såvida även
kontrasubjektet imiteras av stämmorna, föreligger en
d u b b e 1-f. Normalschemat spåras dock
tydligt bakom avvikningarna, och det är Joh. Seb.
Bachs förtjänst att genom brytning med en
lång rad tidigare f.-typer och urval av dessas
bästa principer el. genom på vissa punkter
fullständig nyskapelse ha renodlat den just
beskrivna typen (expositionstypen), som genom
sin klara arkitektonik, sitt energiska
fasthållande vid det givna temat (monotematik)
och behärskade modulation ger den ideala f.
(jfr Joh. Seb. Bach).
Utom att den är till formen bestämd genom
det instrument el. det rum, för vilket f. är
komponerad (orgel-f. äro längre än piano-f.;
korsningsfenomen äro dock icke okända), är
den bachska f. dessutom ofta påverkad av
tidens gängse instrumental- el. vokalformer, så
t. ex. av Dacapoformen (ABA-formen),
svitsats-formen, konsertsatsformen; ibland består f. av
flera olika mindre f., vilkas temata då till slut
samlas som till en mäktig syntes (syntetiska
dubbel-, trippel-, kvadruppel-f.). En intressant
form är den s. k. b a n d-f., i vilken ett bestämt
mellanspelsmotiv ständigt återkommer och som
ett slags motiviskt band binder exposition till
exposition. Även de äldre f.-typerna, med vilka
Bach i verkligheten bröt, har denne mästare
med framgång försökt sig på (ricercare,
ricer-cata, variationsricercare). Både inom dessa
äldre typer och den spec. bachska typen har
Bach (och Händel) skapat några av de djupast
inspirerade kompositioner, som fylla
f.-sche-mat, vilket i den teoretiska utredningen ser så
torrt och tråkigt ut, med ett flöde av vackra
motiv och själfulla belysningar av dessa
motivs innehåll. Detta gäller också v o k a 1-f. (i
passionerna och oratorierna), som fick sin
form efter den på instrumentalt område
utformade f. — Litt.: H. Riemann, ”Kathechismus
der Fugenkomposition” (1890—94); J.
Müller-Blattau, ”Grundzüge einer Geschichte der Fuge”
(2 Aufl. 1931); E. Schwebsch, ”Joh. Seb. Bach
und die Kunst der Fuge” (s. å.). E.A.
Fuga’ra, orgelstämma, öppen labialstämma
om 8 el. 4 fot.
Fuga’to, mus., avsnitt i fugastil (imitatorisk
stil) utan att dock vara någon egentlig fuga
(se d. o.), särsk. förekommande i sonater,
symfonier, uvertyrer, konserter. E.A.
Fuge’ra, eg. att utarbeta en musikalisk sats
i form av en fuga (se d. o.), oftast dock om
utarbetandet av kortare el. längre avsnitt, sorø
använda fugans teknik (den imitatoriska
stilen) utan att dock till formen bli identiska
med fuga (se Fuga t o). E.A.
Fugger [fo’gar], tysk släkt, invandrade till
Augsburg i slutet av 1300-talet, där dess
representanter ägnade sig åt vävnadshandel och i
början av 1400-talet Andreas F.
förvärvade sig rykte för rikedom. Med hans söner
delades släkten i två grenar, av vilka den med
en lilja i vapnet blev den mest betydande.
Ulrich F. (1441—1510) var den förste av
släkten, som genom sina förbindelser med
habsburgarna åvägabragte affärstransaktioner
av storpolitisk betydelse. Hans broder Jakob
F. (1459—1525) genomdrev en mäktig expan-
— 519 —
—- 520 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
