Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fyrtorn - Fyrunga - Fyrvaktare - Fyrverkare - Fyrverkeri, pyroteknik - Fyrväldig - Fyrväppling - Fyrväsen - Fyrögonfisk - Fysik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FYSIK
ändamål att anbringa fyrljuset å tillräcklig
höjd över vattenytan. Se Fyr. E.Hg.
Fyrunga, s:n i Skånings hd, Skaraborgs län,
ö. n. ö. om Vara; 13,35 kvkm., därav 13,20 land;
536 inv. (1931; 41 inv. pr kvkm.); 10,66 kvkm.
åker (1927; 80,8% av landarealen), O35 kvkm.
skogsmark. Egendom: Bjärtorp. — Pastorat:
Jung, öttum och F., Barne kontrakt, Skara
stift. J.C.
Fyrvaktare, befattning mellan fyrmästare
och fyrbiträde å lotsverkets fyrskepp, vid dess
fyrar och vid gasstationen å Erholmen. Se
Lotsverket. E.Hg.
Fyrverkare (ty. Feuerwerker, eg.
eldtillverkare), tillverkare av fyrverkeripjäser, se
Fyrverkeri. — Krigsv. Under 1500—1800-talen
var f. benämning på den art.-personal, som
tillverkade och handhade F y r v e r k e t, d. v. s.
fyrkulor och fyrpilar, senare även brandkulor,
lustkulor, stormkransar, beckkransar,
handgranater, raketer m. m. Under Karl XI :s tid
betjänade f. även mörsarna. F. sammanfördes
1832 till en ”Brandraketkår”, som 1845
ombilda-des till Fyrverkarekåren, förlagd till
Marieberg (Stockholm), upplöst 1876.
Sedermera har motsvarande materiel tillverkats vid
Statens ammunitionsfabrik, Åkers krutbruk och
vid tygstationerna. R.Sbg.
Fyrverkeri’, pyroteknik, beredning och
avbränning av brännbara och explosiva ämnen,
inneslutna i papphylsor,
fyrverkeripjäser. Grundbeståndsdelarna i en f.-s a t s äro
mjölkrut, träkol, salpetersvavel, kaliumklorat
m. m., därjämte tillsättes, alltefter den effekt
man vill uppnå, andra ämnen. De olika
färgerna i bengaliska och kinesiska
eldar åstadkommas sålunda genom salter av
natrium (gula), barium (gröna), strontium
(röda) och kopparföreningar (blå); för höjande
av eldarnas lyskraft tillsättes klorammonium
och alun. Lysande gnistor (guldregn)
erhålles genom tillsats av järn- och stålfilspån
ävensom spån av mässing, koppar och zink,
glödande gnistor (eldkulor) av
grovkornigt kol och knalleffekter av
kalium-pikrat. Som binde- och
förbränningsregleran-de medel tillkomma hartser (mastix, schellack,
gummilacka m. m.). ”Satserna” inslås el.
in-pressas i papp- el. pappershylsor, som vid
sammansatta pjäser (roterande solar
m. m.) förbindas med ledeldar, och varvid
genom av i inlagd drivsats alstrade
förbränningsgaser åstadkommas roterande el. framåtgående
(t. ex. r a k e t e r, se d. o.) rörelse. Vid vatten-f.
fästas pjäserna å flytande underlag el. inläggas
i vattentäta hylsor. — F.-konsten har gamla
anor, var känd i Indien och Kina vid vår
tideräknings början och högt utvecklad under
1600—1700-taIen. — Benämningen f. användes
fordom (jfr Fyrverkare) jämväl om
ammunition, handgranater, signalpatroner och
raketer (se d. o.) m. m. inom det militära och
samfärdselns områden. — Litt.: A. R. Törner,
”F.-konsten” (1885). Bj.
Fyrväldig, bot., se Linnés
sexualsystem.
Fyrväppling, en hos blad av vissa
klöverarter, ss. vit-, alsike-, skogs- och rödklöver,
stundom förekommande missbildning, varvid
antalet småblad ökas från normalt 3 till 4.
Denna abnormitet, som i vissa fall befunnits
härröra av näringsöverskott, i andra fall är
ärftlig, framgår morfologiskt genom delning
av ett småblad och kan stundom göra sig
gällande hos flera småblad, så att ända upp
till åttaväpplingar uppstå. Samma företeelse
iakttager man stundom hos blad av gullregn.
Folktron har tillskrivit fyndet av f.
lycko-bringande verkningar. O.Gz.
Fyrväsen, de organisatoriska och tekniska
anstalter, som avse upprätthållandet av
fyrbelysning. Se Fyr och Lotsstyrelsen.
Fyrögonfisk, se Anableps.
Fysik (till grek, fy sis, natur), urspr. läran
om naturen, naturvetenskapen över huvud. Från
detta vidsträckta omfång, som f. hade under
hela forn- och medeltiden, ha småningom
avskilts enstaka delar, som numera behandlas av
särskilda vetenskaper. Sålunda utgör läran om
den organiserade naturen föremålet för de
biologiska vetenskaperna, och vissa delar av läran
om den icke organiserade materien behandlas
av astronomien, geologien m. fl. Dessa syssla
dock ej med materien ss. sådan utan med
vissa bestämda kroppar el. grupper av sådana.
Studiet av de fenomen, som uppträda vid
ändringar av materiens sammansättning, är
kemiens föremål. Denna vetenskap är den, som
står f. närmast, och i själva verket är
uppdelningen i två vetenskaper snarare en av
praktiska skäl genomförd arbetsfördelning än en
av mera djupgående skiljaktigheter dikterad
åtgärd. Och ju mera de båda vetenskaperna
utvecklats, dess mindre ha skiljaktigheterna
blivit och dess svårare har det blivit att
uppdraga gränserna dem emellan, varom den unga
vetenskapen, fysikalisk kemi, bär vittne. F., i
den inskränkta bemärkelse, vi numera avse med
detta namn, kan kanske kortast och mest
träffande karakteriseras ss. läran om energien
i dess olika former. Den intar bland de
andra naturvetenskaperna en särställning
såtillvida, som den mer el. mindre
genomtränger dessa, vilka ju även omfatta studiet
av energiyttringar. Häri torde man ha att se
orsaken till att namnet på naturvetenskapen
— 585 —
— 586 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
