Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fysik - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FYSIK
i allm. vid den historiska utvecklingen
överflyttats på den vetenskap av mindre omfattning,
som nu bär detta namn. — F:s metoder äro
för densamma karakteristiska, i det att fysikern
använder sig av iakttagelse och experiment,
gör försök, varvid han studerar ej blott naturen,
sådan den är i normala fall, utan framförallt
dess förhållande under vissa spec.
omständigheter (försöksbetingelserna), som naturen ofta
själv aldrig realiserar. Dessa metoder ha i
senare tid mera allmänt börjat komma till
användning även inom övriga naturvetenskaper,
och inom flera av dem ha sålunda uppkommit
mer el. mindre fysikaliskt betonade
gränsområden (jfr Astrofysik, Biofysik,
Geo-f y s i k).De iakttagna fenomenen söker fysikern
”förklara”, bringa i sammanhang med tidigare
observerade fenomen, vilket leder till
uppställande av hypoteser och utarbetande av
teorier, som i sin tur kunna giva anledning till
nya experiment. Redan härav framgår en
indelning av f. efter metoderna i e x p e
ri-rn e n t a 1-f. och teoretisk f. Dessa båda
delar av f. kunna dock icke vara oberoende
av varandra, utan försök och teori måste
alltid gå hand i hand. Den teoretiska f:s
karaktär är deduktiv; den laborerar med strängt
bestämda begrepp, vilket möjliggör användandet
av den matematiska analysen, och denna har
numera blivit ett av den teoretiska f:s
viktigaste verktyg (matematisk f.). Denna
f:s egenart markerar dess karaktär av exakt
naturvetenskap. — Sedan gammalt indelas f.
till sitt innehåll i mekanik (läran om
kroppars jämvikt, statik, och rörelse, dynamik),
optik (läran om ljuset), akustik (läran
om ljudet), kalorik el. termik (läran om
värmet) samt elektricitetsläran med
läran om magnetismen. Dock må
framhållas, att denna indelning huvudsaki.
användes av historiska skäl; varje försök att indela
f. är på gr. av fenomenens komplicerade natur
och deras ingripande i varandra mer el. mindre
konstlat och tvunget, och den fortgående
utvecklingen tyckes alltmera närma de olika
delarna till varandra.
Historia. Om de gamla babyloniernas och
egypternas ställning till f. ha vi endast
sporadiska uppgifter. Vi veta, att de väl kände
konsten att mäta f:s fundamentalstorheter: rum,
tid och massa. Bland forntidens greker var
T h a 1 e s från Milet (o. 600 f. Kr.) den förste
kände naturforskaren. Han lärde, att jorden
var klotformad och kände till ljusets rätlinjiga
utbredning. Pythagoras (580—490 f. Kr.),
själv ingen fysiker, uppställde en teori för
seendet, som gav impuls till en lång serie teoretiska
spekulationer över ljusets natur. A n a x a g
o
r a s (500—428 f. Kr.) kände centrifugalkraften.
En av antikens märkligaste skapelser på f:s
område är teorien om atomerna ss. materiens
minsta byggstenar. Mest utvecklad och
konsekvent genomförd finner man denna åsikt hos
Dem o kr i t från Abdera (o. 400 f. Kr.). I
sina dialoger nämner Platon (427—347 f.
Kr.) mycket, som kan tjäna till kännedom om
den dåtida f. Aristoteles (384—322 f. Kr.)
är den främste representanten för den grekiska
naturfilosofien, som syftade att komma till
insikt om naturfenomenen mera på spekulativ
väg än genom iakttagelse och experiment. Man
finner i Aristoteles’ skrifter strödda om
varandra riktiga och oriktiga fysikaliska satser.
Då hans verk under hela medeltiden och ända
in i nyare tid åtnjöto stort auktoritativt
anseende, kom han att få ett mindre lyckligt
inflytande på f:s utveckling. Den mest betydande
naturforskaren under den sengrekiska tiden var
Arkimedes (287—212 f. Kr.). Han införde
begreppet tyngdpunkt, uppställde
hävstångslagen, lade med den s. k. Arkimedes’ princip
grunden till hydrostatiken och undersökte
ljusets brytning. Med H e r o n från Alexandria
(o. 100 f. Kr.) nådde den grekiska f. sin
höjdpunkt. Denne använde upphettad luft och ånga
ss. kraftkälla och påvisade, att ljusets reflexion
följer principen om den kortaste ljusvägen.
Bland senare forskare må nämnas P t o 1
e-maios (87—165 e. Kr.), som författade 5
böcker över optik. — Arabernas väsentliga
betydelse för f. bestod däri, att de upptecknade
och åt Västerlandet överbringade grekernas
verk. Den främste naturforskaren bland dem
var I b n a 1-H a i t h a m, kallad A 1 h a z e n
(965—1039 e. Kr.), som skrev ett flertal optiska
arbeten, vari han bl.a. gav en förklaring till
seendets natur.
Som redan nämnts, gällde under hela
medeltiden Aristoteles’ skrifter ss. högsta
auktoritet. Endast få forskare vågade träda i
opposition mot honom. Bland dem var Roger
Bacon (1214—-84), som bl. a. förklarade
kroppars tyngd ss. en attraktion mot jordens
medelpunkt och uppfann ca’mera obscu’ra. Ett
märkligt arbete om magneter författade
Petrus Peregrinus. — Vid nya tidens början
möta oss tre stora namn, Kepler, Galilei och
Gilbert, nydanare var och en på sitt område.
Johann Kepler (1571—1630) uppställde de
efter honom uppkallade berömda lagarna för
planeternas rörelse och sökte även fysikaliskt
begrunda dem; han införde begreppet tröghet
och utgav även skrifter över optik. G a 1 i 1 e o
Galilei (1564—1642) har betecknats ss.
fadern till den nyare tidens f. Han var den förste,
som sökte kläda de fysikaliska lagbundenhe-
— 587 —
— 588 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
