Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fysik - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FYSIK
terna i matematisk dräkt. De för mekaniken
fundamentala fallagarna uppställdes av honom.
William Gilbert (1540—1603) kan sägas
vara grundläggaren till läran om magnetismen
och elektriciteten. Han studerade det från
magnetiska och elektriska kroppar utgående
kraftfältet och upptäckte den magnetiska
induktio-nen. Elektricitetslärans utveckling befordrades
även i hög grad genom O. v. Guericke (1602
—86), vilken konstruerade den första
elektri-citetsmaskinen samt upptäckte elektricitetens
influens och ledningsförmåga. Mera allmänt
kända blevo hans försök för att påvisa
lufttrycket, varvid han använde sig av den av honom
uppfunna luftpumpen (1650). Den första
barometern konstruerades ung. samtidigt av Guericke
(vattenbarometern) och E. Torricelli
(kvicksilverbarometern, 1643). R. Boyle
(1626—91) fortsatte Guerickes undersökningar
och uppställde lagen för gasers kompression.
R. Descartes (1596—1650) utvecklade en
egenartad naturfilosofisk virvelteori samt en
teori för ljuset, medelst vilken han kunde
härleda brytningslagarna, som något tidigare på
experimentell väg påvisats av W. Snellius
(1591—1626). — Mekaniken och optiken
utvecklades kraftigt under senare hälften av
1600-talet, främst genom Chr. Huygens (1629—
95) och Isaac Newton (1642—1727). Den
förre uppfann pendeluret, löste den fysikaliska
pendelns problem och uppställde stötlagarna.
Med Newton, en av alla tiders störste
naturforskare, erhöll mekaniken en oanad
fulländning. I sin berömda ”Principia” (1687), den
första mera fullst. läroboken i mekanik,
uppställde Newton rörelselagarna och lagen om den
allmänna gravitationen samt gav lösningar till
en mångfald speciella problem. Inom optiken
studerade Newton 11. a. färgspridningen,
inter-ferens- och böjningsfenomenen, av vilka de
sistn. upptäckts av F. M. Grimaldi (1665).
Sina optiska resultat sammanfattade Newton i
en lärobok, vari han även utvecklade en
ljusteori, den s. k. emissionsteorien, som under hela
1700-talet var allmänt antagen. Redan tidigare
hade Huygens uppställt den s. k.
undulations-teorien och på grundvalen av densamma
härlett reflexions- och brytningslagarna samt
förklarat dubbelbrytningen (upptäckt 1669 av E.
B a r t h o 1 i n). Ljusets fortplantningshastighet
bestämdes först av Ole Römer (1675).
Karakteristiskt för 1700-talets f. är
framförallt införandet av den matematiska anaylsen
i f., spec. inom mekaniken. Förtjänsten av detta
tillkommer Jacob och Daniel B e r n o u
I-I i, J. d’A lembert, J. L. Lagrange samt
L. Euler (1707—83). Den sistn. behandlade
teoretiskt f:s alla områden; bl. a. grundade han
den analytiska mekaniken och potentialteorien.
Denna utvecklades framförallt av C. F. G a u s s
(1777—1855), S. D. Poisson, G. Green och
W. R. Hamilton. Johan och D. B
erno u 11 i skapade hydrodynamiken. Under
denna tid utvecklades även läran om magnetism
och statisk elektricitet avsevärt, främst av B.
Franklin, C. Dufay, H. Cavendish
och C. A. Coulomb; de båda sistn.
uppställde lagarna för de ponderomotoriska krafterna
mellan magnetpoler och mellan elektriskt
laddade kroppar. Cavendish bestämde även
gra-vitationskonstanten. — Termometrien
utvecklades under denna tid av Newton, F a h r
en-heit, Réaumur och Celsius.
Med 1800-talets inbrott började den
storartade utveckling av elektricitetsläran, som
sedan i allt snabbare tempo pågått intill våra
dagar och som möjliggjort elektroteknikens
stora framgångar. Efter upptäckten av den
galvaniska strömmen (G a 1 v a n i, V o 11 a) och
dess kemiska verkningar (Nicholson och
C a r 1 i s 1 e) fann H. C. ö r s t e d
elektromagne-tismen (1820) och Michael Faraday
(1791—1867) den elektromagnetiska
induktio-nen (1831) och lagarna för elektrolys (1833).
Bland övriga stora namn på elektricitetslärans
område må anföras A. M. A m p è r e,
elektrodynamikens skapare, G. S. O h m, som
uppställde den efter honom uppkallade lagen, T. J.
S e e b e c k, termoelektricitetens upptäckare,
samt W. W e b e r. Elektrokemien befordrades
i hög grad genom J. W. Hittorfs, F.
Kohl-r a u s c h s och W. N e r n s t s undersökningar.
1887 uppställde Svante Arrhenius den
berömda elektrolytiska dissociationsteorien. —
Även inom optiken begynte en glansperiod i
början av 1800-talet. I förgrunden stod vid
denna tid frågan om ljusets natur. Genom T.
Youngs (1773—1829) och A. J. Fresnels
(1788—1827) arbeten undanträngdes den
New-tonska emissionsteorien, vilken visat sig
oförenlig med böjnings- och interferensfenomenen,
som nu ingående studerades (Young, Fresnel,
Poisson, F. D. A r a g o o. a.), och man återgick
till undulationsteorien. E. L. M a 1 u s’ upptäckt
av polarisationen (1808) föranledde Young att
uppställa teorien om ljusvågornas
transversali-tet, och härpå grundade Fresnel sin ryktbara
mekaniskt elastiska ljusteori. Utgående från
Faradays föreställningar utvecklade C ler k
Maxwell (1831—79) teorien om ljusets
elektromagnetiska natur till en snillrik, på
matematisk grund vilande lärobyggnad (1864 ff.).
Ett experimentellt stöd fick denna genom
upptäckten av de elektriska strålarna (H. Hertz).
Teorien har senare utvidgats framförallt av H.
A. Lorentz genom uppställandet av
elektron
— 589 —
— 590 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
