FYSIK terna i matematisk dräkt. De för mekaniken fundamentala fallagarna uppställdes av honom. William Gilbert (1540—1603) kan sägas vara grundläggaren till läran om magnetismen och elektriciteten. Han studerade det från magnetiska och elektriska kroppar utgående kraftfältet och upptäckte den magnetiska induktio-nen. Elektricitetslärans utveckling befordrades även i hög grad genom O. v. Guericke (1602 —86), vilken konstruerade den första elektri-citetsmaskinen samt upptäckte elektricitetens influens och ledningsförmåga. Mera allmänt kända blevo hans försök för att påvisa lufttrycket, varvid han använde sig av den av honom uppfunna luftpumpen (1650). Den första barometern konstruerades ung. samtidigt av Guericke (vattenbarometern) och E. Torricelli (kvicksilverbarometern, 1643). R. Boyle (1626—91) fortsatte Guerickes undersökningar och uppställde lagen för gasers kompression. R. Descartes (1596—1650) utvecklade en egenartad naturfilosofisk virvelteori samt en teori för ljuset, medelst vilken han kunde härleda brytningslagarna, som något tidigare på experimentell väg påvisats av W. Snellius (1591—1626). — Mekaniken och optiken utvecklades kraftigt under senare hälften av 1600-talet, främst genom Chr. Huygens (1629— 95) och Isaac Newton (1642—1727). Den förre uppfann pendeluret, löste den fysikaliska pendelns problem och uppställde stötlagarna. Med Newton, en av alla tiders störste naturforskare, erhöll mekaniken en oanad fulländning. I sin berömda ”Principia” (1687), den första mera fullst. läroboken i mekanik, uppställde Newton rörelselagarna och lagen om den allmänna gravitationen samt gav lösningar till en mångfald speciella problem. Inom optiken studerade Newton 11. a. färgspridningen, inter-ferens- och böjningsfenomenen, av vilka de sistn. upptäckts av F. M. Grimaldi (1665). Sina optiska resultat sammanfattade Newton i en lärobok, vari han även utvecklade en ljusteori, den s. k. emissionsteorien, som under hela 1700-talet var allmänt antagen. Redan tidigare hade Huygens uppställt den s. k. undulations-teorien och på grundvalen av densamma härlett reflexions- och brytningslagarna samt förklarat dubbelbrytningen (upptäckt 1669 av E. B a r t h o 1 i n). Ljusets fortplantningshastighet bestämdes först av Ole Römer (1675). Karakteristiskt för 1700-talets f. är framförallt införandet av den matematiska anaylsen i f., spec. inom mekaniken. Förtjänsten av detta tillkommer Jacob och Daniel B e r n o u I-I i, J. d’A lembert, J. L. Lagrange samt L. Euler (1707—83). Den sistn. behandlade teoretiskt f:s alla områden; bl. a. grundade han den analytiska mekaniken och potentialteorien. Denna utvecklades framförallt av C. F. G a u s s (1777—1855), S. D. Poisson, G. Green och W. R. Hamilton. Johan och D. B erno u 11 i skapade hydrodynamiken. Under denna tid utvecklades även läran om magnetism och statisk elektricitet avsevärt, främst av B. Franklin, C. Dufay, H. Cavendish och C. A. Coulomb; de båda sistn. uppställde lagarna för de ponderomotoriska krafterna mellan magnetpoler och mellan elektriskt laddade kroppar. Cavendish bestämde även gra-vitationskonstanten. — Termometrien utvecklades under denna tid av Newton, F a h r en-heit, Réaumur och Celsius. Med 1800-talets inbrott började den storartade utveckling av elektricitetsläran, som sedan i allt snabbare tempo pågått intill våra dagar och som möjliggjort elektroteknikens stora framgångar. Efter upptäckten av den galvaniska strömmen (G a 1 v a n i, V o 11 a) och dess kemiska verkningar (Nicholson och C a r 1 i s 1 e) fann H. C. ö r s t e d elektromagne-tismen (1820) och Michael Faraday (1791—1867) den elektromagnetiska induktio-nen (1831) och lagarna för elektrolys (1833). Bland övriga stora namn på elektricitetslärans område må anföras A. M. A m p è r e, elektrodynamikens skapare, G. S. O h m, som uppställde den efter honom uppkallade lagen, T. J. S e e b e c k, termoelektricitetens upptäckare, samt W. W e b e r. Elektrokemien befordrades i hög grad genom J. W. Hittorfs, F. Kohl-r a u s c h s och W. N e r n s t s undersökningar. 1887 uppställde Svante Arrhenius den berömda elektrolytiska dissociationsteorien. — Även inom optiken begynte en glansperiod i början av 1800-talet. I förgrunden stod vid denna tid frågan om ljusets natur. Genom T. Youngs (1773—1829) och A. J. Fresnels (1788—1827) arbeten undanträngdes den New-tonska emissionsteorien, vilken visat sig oförenlig med böjnings- och interferensfenomenen, som nu ingående studerades (Young, Fresnel, Poisson, F. D. A r a g o o. a.), och man återgick till undulationsteorien. E. L. M a 1 u s’ upptäckt av polarisationen (1808) föranledde Young att uppställa teorien om ljusvågornas transversali-tet, och härpå grundade Fresnel sin ryktbara mekaniskt elastiska ljusteori. Utgående från Faradays föreställningar utvecklade C ler k Maxwell (1831—79) teorien om ljusets elektromagnetiska natur till en snillrik, på matematisk grund vilande lärobyggnad (1864 ff.). Ett experimentellt stöd fick denna genom upptäckten av de elektriska strålarna (H. Hertz). Teorien har senare utvidgats framförallt av H. A. Lorentz genom uppställandet av elektron — 589 — — 590 —