FYSIK teorien. — Under 1800-talet lades även grunden till spektralanalysen. W. H. Wo Ila s t o n och J. v. Fraunhofer upptäckte de efter den senare uppkallade mörka linjerna i solspektrum. Emissionsspektra undersöktes av W. H. F. Talbot, A. J. Ångström o. a., absorp-tionsspektra av J. F. W. H e r s c h e 1, L. Foucault m. fl. Den kemiska analysen på spekt-roskopisk väg grundläde R. B u n s e n och G. Kirchhoff (1860). Den första lagbundenheten i ett ämnes spektrum fann J. J. B a 1-mer (1885) i vä tespektrum, vilket gav impuls till omfattande spektralundersökningar. Här må framförallt nämnas arbeten av J. R. R y d-berg, H. Kayser och K. R u n g e. Dessa undersökningar ha utsträckts till att omfatta även de icke synliga infraröda (S. L a n g 1 e y, F. Paschen, H. Rubens, K. Ångström m. fl.) och ultravioletta (V. S c h u m a n n, T. L y m a n o. a.) strålarna. Under 1800-talets förra hälft fullkomnades kännedomen om gaslagarna genom arbeten av J. D a 11 o n, A. A v o g a d r o, L. J. Ga y-L u s-s a c och H. V. R e g n a u 11. Vid samma tid rådde strid om värmets natur. Trots försök av B. v. Rumford och H. D a v y, som tycktes visa, att värmet var en yttring av rörelse, höll sig åsikten om värmet ss. ett särsk. ”ämne” kvar ända in på 1840-talet, då L. A. C o 1 d i n g, R. M a y e r och J. P. J o u 1 e påvisade värmets och det mekaniska arbetets ekvivalens. Från denna tid utvecklades den s. k. mekaniska värmeteorien snabbt. På idéer, som redan tidigare föresvävat Sadi Carnot (1824), uppbyggde H. v. Helmholtz (1847), R. C 1 a u-sius (1850) och Lord Kelvin (1851) termodynamiken, vilken senare fulländades genom arbeten av Helmholtz, J. W. G i b b s, P. D u h e m, M. P 1 a n c k, W. N e r n s t o. a. Ur den mekaniska värmeteorien uppstod även den kinetiska gasteorien (Clausius, A. K r ö n i g, Maxwell, L. Boltzmann). De senaste decennierna kunna betecknas ss. en f:s guldålder, enastående i dess historia. F:s utveckling under denna tid karakteriseras av en kritisk granskning av alla dess grundbegrepp, en omvärdering av alla värden. I centrum för undersökningarna under denna tid har stått atomforskningen. Upptäckterna av röntgenstrålningen och radioaktiviteten kring sekelskiftet öppnade med ens oanade möjligheter till ett närmare studium av atomernas inre. Till röntgenstrålarnas utforskande ha förutom upptäckaren W. K. Röntgen bl. a. M. v. L a u e, H. G. M o s e 1 e y, W. H. och W. L. B r a g g, C. G. B a r k 1 a, M. S i e g b a h n bidragit, och de radioaktiva fenomenens natur klargjordes genom arbeten av H. B e c q u e r e 1, M. och P. C u r i e, E. R u t h e r f o r d, K. Fajans, F. S oddy o. a. Att på konstgjord väg åstadkomma atomsprängning lyckades först Rutherford (1919). S. å. grundade F. W. Aston isotopforskningen genom analys av kanalstrålning. Denna hade upptäckts av E. G o 1 d-stein (1886) och sedan studerats av W. Wien, J. J. Thomson o.a. — Intimt förknippad med atomfysikens utveckling är k v a n tåte o r i e n, kanske den moderna f :s märkligaste skapelse, som urspr. uppställdes av Planck (1900) vid studium av värmestrålningen för att förklara växelverkan mellan materia och strålning och snart därefter utvidgades av A. E i n-s t e i n genom hypotesen om ljuskvanta, varmed den något tidigare upptäckta ljuselektriska effekten (W. H a 11 w a c h s, 1888) otvunget kunde tydas. Denna hypotes har blivit kraftigt understödd genom upptäckterna av Compton-effekten (1923) och Ramaneffekten (1928). På grundval av kvantateorien utvecklades en mängd teorier, bl. a. för spec. värmet (Einstein, P. Deby e m. fl.) och dispersionen (R. L a-d enb u r g, H. A. Kramers, W. H e i s e n-berg, E. Schrödinger). Föreställningen om elektricitetens atomicitet, vilken uppstått ss. en konsekvens av den atomistiska uppfattningen av materien, erhöll en experimentell bekräftelse genom försök av R. A. M i 11 i k a n, vilken även lyckades noggrant bestämma det elektriska ele-mentarkvantum. — Ung. samtidigt med uppkomsten av kvantateorien lades grunden till en annan på f :s alla områden ingripande teori, relativitetsteorien, vilken 1905 uppställdes av Einstein och sedan vidare utvecklats av honom själv o.a. forskare. Synnerligen viktigt och fruktbart var det steg, som 1913 togs av Niels B o h r, då han tillämpade kvantateorien på den atommodell, till vilken Rutherford genom sina undersökningar kommit. Härigenom gavs nyckeln till utforskandet av atombyggnaden, och under det följ, årtiondet utvecklades, framförallt genom A. Sommerfeld, en storartad teori, som enhetligt lyckades tyda nästan alla spektroskopi-ska fenomen. Den småningom alltmera framträdande bristen på överensstämmelse mellan teori och experiment och den skärpta motsättningen mellan den klassiska vågteorien och kvantateorien för ljuset sökte L. de Broglie (1923) utplåna genom att uppställa den djärva hypotesen om materievågor, vilken erhållit experimentellt stöd genom undersökningar av C. J. Davisson och L. H. G e r m e r. Från denna tid utvecklades en ny kvantateori av Heisenberg, Schiöding r, P. Jordan och P. D i r a c. Inom den rena optiken bragtes under denna — 591 — — 592 —