FÅGELBO Fågelarv, Holosteum umbellatum. Fytofa'g, växtätare. Fytoge'na bildningar äro bergarter el. avlag-ringar, som uppkommit genom anhopning av vegetabiliska ämnen, såväl av växternas organiska delar bildade torv-, brunkol- och sten-kolslager som av deras oorganiska beståndsdelar bildade kalk- och kiselavlagringar (algkalk, diatoméjord etc.). K.A.G. Fytogeografi', se Växtgeografi. Fy'tonläran, en riktning i växtmorfologien, som anser ett skott vara uppbyggt av flera element, vart och ett representerande ett blad jämte det nedanför befintliga parti av stammen, vilket intages av dess bladspårsträngar. O.Gz. Fytopaieontologi', se Växtpaleonto-logi. Fyzabad [fälzaba'd], geogr., se F a i s a b a d. Fz, mus., förkortn. för forzato (se d. o.). Fåberg, hd i Opland fylke, Norge, vid n. ändan av Mjösa och kring Lågen och dess biflod Gausa; 476,16 kvkm.; 7,161 inv. (1930). S. Fågelarv, Holo'ste-um umbella'tum, den enda av de 6 på Främre Asiens stäpper inhemska H.-ar-terna, som förekommer i Europa; i Sverige anträffas den här och där på torr, sandig jordmån upp till Södermanland samt på Öland och Gotland. F. är en 5—20 cm. hög, 1-årig, tidigt på våren blommande, blågrön ört med vanl. flera från roten utgående stjälkar, mest tuvade blad och små, vita, i flocklika knippen samlade blommor, vilkas olika långa skaft äro nedböjda under frukt-sättningen. A.V-e. Fågelberg, i havet brant stupande klippor, bebodda av i kolonier levande sjöfågel. Vid Atlantens kuster finnas de sydligaste f. i Portugal, men de förekomma talrikast vid Norges kuster, på Färöarna, Island och Grönland. I Sverige finnas små, av tordmule och sillgrissla bebodda f. på St. Karlsö. Stundom bebos ett f. av en enda art, men vanl. häcka flera arter tillsamman. Sillgrissla, tordmule, teist, alkekung, lunnefågel, stormfåglar och arktiska måsar äro f:s vanliga häckfåglar. F. göra med sina oer- Fågelberg på Farne islands. hörda fågelskaror ett imponerande intryck på besökaren och äro dessutom av stor ekonomisk betydelse för traktens befolkning. H.B-n. Fågelblommor, blommor, vilkas frömjöl överföres av fåglar, se Pollination. Fågel blå el. B 1 å f å g e 1, en folkbok övers, från d’Aulnoys saga ”L’oiseau bleu”, vilken i sin tur är en omarbetning av en över hela Europa och Främre Asien spridd folksaga, i Skandinavien vanl. kallad ”den gröne riddaren” (Aarne n:r 432). Den handlar om en prins, som i fågelgestalt besöker en i ett torn innesluten prinsessa men såras av giftiga knivar, som prinsessans styvmoder hängt utanför hennes fönster, varefter han uppsökes och botas av prinsessan. I F. b. har sagan smyckats med feer, trollkarlar o.a. litterära tillsatser i tidens smak. Det första kända sv. trycket är från 1794. Folkboken har dramatiserats av bl. a. P. D. A. Atterbom i det versifierade, ofulländade ”Fågel blå. Sagospel” (1858). — Litt.: P. O. Bäckström, ”Sv. folkböcker”, 2 (1848); Fr. Vetterlund, ”Atterboms sagospel Fågel blå” (1900 —02). v.S-iv. Fågelbo, fågelrede. Endast talegalla-hönsen lägga sina ägg i varm sand el. högar av ruttnade växtämnen och låta äggen kläckas av solen el. den vid förmultningsprocessen alstrade värmen. Övriga fåglar ruva själva sina ägg, vilka läggas i av fåglarna förfärdigade bon. De enklaste bona finner man hos former (ping-viner, andfåglar, vadare, hönsfåglar), vilkas — 605 — — 606 —