FÄRG trädgårdsodling. Många tegelbruk. F. ingår i Sollentuna och F. härads domsaga samt bildar Svartsjö kontrakt, Ärkestiftet. Karta se Uppland och S t o c k h o 1m. J.C. 2) S:n i Färentuna hd, omfattar nordvästligaste delen av Svartsjölandet samt ön Eldgarn; 21,13 kvkm., därav 21,03 land; 808 inv. (1931; 38 inv. pr kvkm); 10,82 kvkm. åker (1927; 51,5% av landarealen), 5,7# kvkm. skogsmark. Egendomar: Eldgarn, Ilända. — Pastorat: F. och Hilleshög, Svartsjö kontrakt, Ärkestiftet. J.C. Färg. 1) Fysiol., se Färgsinne. 2) Kem., se Färgämnen. 3) Särsk. i estetisk mening säges i gängse språkbruk varje föremål, som vi uppfatta med synsinnet (se F ä r g s i n n e), ha en ”färg”; vad man kallar ”färglöst” är det som går mer el. mindre i resp, vitt el. svart el. (blandningen av dessa) grått; i motsats mot dessa äro de övriga (”egentliga”) f. ”brokiga”. F. uppträder i en oräknelig mängd variationer el. nyanser, av vilka de allra flesta icke äga namn el. kunna med ord bestämmas. Emellertid framträda vissa grupper av f. ss. särsk. betydelsefulla, och de väsentligaste av dessa ha sedan gamla dagar fått namn. I Egypten räknade man fyra sådana f., i Babylonien sju. I Europa ha de nu gällande f.-namnen utbildat sig från grekernas och romarnas dagar. Fyra f. framträda som de mest väsentliga och kallas därför huvudfärger: rött, gult, grönt och blått (se f.ö. Färgsinne). Dessa övergå genom en rad nyanser i varandra: rött till gult och omvänt o.s.v.; blått slutl. också till rött. De viktigaste av mellanformerna äro orange (mellan rött och gult) samt indigoblått, violett och purpur el. rödviolett (mellan blått och rött). Denna ordning mellan huvudfärgerna, som synes vara bestämd av den mänskliga föreställningen, men också förekommer i spektrum (se d.o.) och i regnbågen, brukar anges som en krets och avbildas i cirkelform. Dessa f.-t o n e r (arter av f.) kallas mättade f. (Om f.-mättnad, intensitet m.m. se F ä r g s i n n e.) F. övergå i och framkalla varandra på mångfaldigt sätt. Tre f., rött, grönt och violett, kunna icke i sin renhet framställas genom färgstrålarnas blandning, de kallas därför grundfärger och bilda det tri-kromatiska f.-systemet. Vissa f. giva genom blandning i tillräcklig mängd vitt och kallas komplementfärger (se Färgsinne). I f.-kretsen bruka dessa grafiskt sättas diametralt mitt emot varandra (rött-grönblått, orange-blått, gult-indigo, gulgrönt-violett, grönt-pur-pur). När en bestämd f.-ton framträder (i ett färgfält) mot bakgrunden av en annan f.-ton, uppstår f.-k o n t r a s t. Varje f. väcker en starkare el. svagare lustkänsla, vilken beror dels på ljusets fysiologiska verkan, dels på associationer och stämningar av allmän mänsklig art samt även av individuellt tillfällig art. Vi tilltalas av skilda f. i naturen, liksom i konsten, och när dessa kombh neras på ett för ögat och för vårt medvetande behagligt sätt, uppstår f.-h a r m o n i. En skarp kontrastverkan förmildras genom avskuggning till svart el. vitt. Med rena f. förekommer f.-harmonien särsk. i ornamentiken. Uppfattningen av de olika f. är till stor del konventionell och beror i viss mån på klimat och luftstreck. Olika f. väcka olika lustkänslor. Ljusstyrkan är här av den största betydelse. Röda och gula f. kallas varma, blåa och violetta kalla. Också på djuren låter sig -olika verkan av f. iakttagas. Jämte det gula — solens f. — verkar särsk. det röda stimulerande, stundom uppeggande el. retande; det röda är blodets och livets f. Eldens f. är gulrött. Grönt är den friska naturens lugna f. Blått i ljusa nyanser verkar upplyftande (association från himlavalvet). Vitt ger intryck av renhet och oskuld, svart av smärta och sorg. För den konventionella f.-s ymboliken, sådan den utbildats i Europa redan under medeltiden, ha också andra, även tillfälliga faktorer varit bestämmande. Purpur har blivit majestätets f., violett uttrycker värdighet, gult falskhet, rött blev kärlekens färg, grönt hoppets, blått trohetens o.s.v. I den kyrkliga liturgien blevo också vissa f. fastslagna, med särsk. symbolisk betydelse för olika högtider (dock varierande i olika tider och länder, t.o.m. inom samma land); vitt ss. renhetens och fridens f. användes vid jul, påsk och Kristi himmelsfärdsdag samt Mariahögti-derna (också konfirmations-f.), svart ss. sorgens på långfredag och (på sina håll) i fastan (samt vid sorgefester); rött ss. kärlekens f. vid pingsten, grönt efter trettondag och trefaldighet, vio lett på botdagen el. i fastan. Bland undersökningar om f. må nämnas Newtons skarpsinniga, från ljusstrålningen utgående färgteori samt skalden Goethes f.-lära, vilken ägt stor betydelse för den estetiska betraktelsen och som, oaktat den i det hela har övergivits (grundad som den var på Aristoteles' sats om alla f:s ursprung ur svart och vitt), på flera punkter ännu äger värde (t.ex. hans utredningar om färgade skuggor och f.-harmoni m.m.). I våra dagar framstår i sht W. Ostwald genom ett nytt, grundligt genomarbetat formellt f.-system (”Die Farbelehre”, 1—3, 1918—23, m.fl. skrifter). Se f.ö. Målarfärger och Färgämnen. — Litt.: A. Lehmann, ”Far-vernes elementære Æstetik” (1884), ”Grundzüge der Psychophysiologie” (1912); S. Frosterus, — 669 — — 670 —