Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färentuna - Färg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄRG
trädgårdsodling. Många tegelbruk. F. ingår i
Sollentuna och F. härads domsaga samt bildar
Svartsjö kontrakt, Ärkestiftet. Karta se
Uppland och S t o c k h o 1m. J.C.
2) S:n i Färentuna hd, omfattar
nordvästligaste delen av Svartsjölandet samt ön
Eldgarn; 21,13 kvkm., därav 21,03 land; 808 inv.
(1931; 38 inv. pr kvkm); 10,82 kvkm. åker
(1927; 51,5% av landarealen), 5,7# kvkm.
skogsmark. Egendomar: Eldgarn, Ilända. —
Pastorat: F. och Hilleshög, Svartsjö kontrakt,
Ärkestiftet. J.C.
Färg. 1) Fysiol., se Färgsinne.
2) Kem., se Färgämnen.
3) Särsk. i estetisk mening säges i gängse
språkbruk varje föremål, som vi uppfatta med
synsinnet (se F ä r g s i n n e), ha en ”färg”; vad
man kallar ”färglöst” är det som går mer el.
mindre i resp, vitt el. svart el. (blandningen av
dessa) grått; i motsats mot dessa äro de övriga
(”egentliga”) f. ”brokiga”. F. uppträder i en
oräknelig mängd variationer el. nyanser, av
vilka de allra flesta icke äga namn el. kunna
med ord bestämmas. Emellertid framträda
vissa grupper av f. ss. särsk. betydelsefulla, och
de väsentligaste av dessa ha sedan gamla dagar
fått namn. I Egypten räknade man fyra sådana
f., i Babylonien sju. I Europa ha de nu gällande
f.-namnen utbildat sig från grekernas och
romarnas dagar. Fyra f. framträda som de mest
väsentliga och kallas därför huvudfärger:
rött, gult, grönt och blått (se f.ö.
Färgsinne). Dessa övergå genom en rad nyanser i
varandra: rött till gult och omvänt o.s.v.; blått
slutl. också till rött. De viktigaste av
mellanformerna äro orange (mellan rött och gult)
samt indigoblått, violett och purpur el.
rödviolett (mellan blått och rött). Denna ordning
mellan huvudfärgerna, som synes vara bestämd
av den mänskliga föreställningen, men också
förekommer i spektrum (se d.o.) och i
regnbågen, brukar anges som en krets och avbildas
i cirkelform. Dessa f.-t o n e r (arter av f.)
kallas mättade f. (Om f.-mättnad, intensitet
m.m. se F ä r g s i n n e.) F. övergå i och
framkalla varandra på mångfaldigt sätt. Tre f., rött,
grönt och violett, kunna icke i sin renhet
framställas genom färgstrålarnas blandning, de
kallas därför grundfärger och bilda det
tri-kromatiska f.-systemet. Vissa f. giva genom
blandning i tillräcklig mängd vitt och kallas
komplementfärger (se Färgsinne). I
f.-kretsen bruka dessa grafiskt sättas diametralt
mitt emot varandra (rött-grönblått,
orange-blått, gult-indigo, gulgrönt-violett,
grönt-pur-pur). När en bestämd f.-ton framträder (i ett
färgfält) mot bakgrunden av en annan f.-ton,
uppstår f.-k o n t r a s t.
Varje f. väcker en starkare el. svagare
lustkänsla, vilken beror dels på ljusets fysiologiska
verkan, dels på associationer och stämningar
av allmän mänsklig art samt även av
individuellt tillfällig art. Vi tilltalas av skilda f. i
naturen, liksom i konsten, och när dessa kombh
neras på ett för ögat och för vårt medvetande
behagligt sätt, uppstår f.-h a r m o n i. En skarp
kontrastverkan förmildras genom avskuggning
till svart el. vitt. Med rena f. förekommer
f.-harmonien särsk. i ornamentiken.
Uppfattningen av de olika f. är till stor del
konventionell och beror i viss mån på klimat
och luftstreck. Olika f. väcka olika lustkänslor.
Ljusstyrkan är här av den största betydelse.
Röda och gula f. kallas varma, blåa och
violetta kalla. Också på djuren låter sig -olika
verkan av f. iakttagas. Jämte det gula — solens
f. — verkar särsk. det röda stimulerande,
stundom uppeggande el. retande; det röda är
blodets och livets f. Eldens f. är gulrött. Grönt
är den friska naturens lugna f. Blått i ljusa
nyanser verkar upplyftande (association från
himlavalvet). Vitt ger intryck av renhet och
oskuld, svart av smärta och sorg. För den
konventionella f.-s ymboliken, sådan den
utbildats i Europa redan under medeltiden, ha
också andra, även tillfälliga faktorer varit
bestämmande. Purpur har blivit majestätets f., violett
uttrycker värdighet, gult falskhet, rött blev
kärlekens färg, grönt hoppets, blått trohetens o.s.v.
I den kyrkliga liturgien blevo också vissa f.
fastslagna, med särsk. symbolisk betydelse för
olika högtider (dock varierande i olika tider
och länder, t.o.m. inom samma land); vitt ss.
renhetens och fridens f. användes vid jul, påsk
och Kristi himmelsfärdsdag samt
Mariahögti-derna (också konfirmations-f.), svart ss. sorgens
på långfredag och (på sina håll) i fastan (samt
vid sorgefester); rött ss. kärlekens f. vid
pingsten, grönt efter trettondag och trefaldighet, vio
lett på botdagen el. i fastan.
Bland undersökningar om f. må nämnas
Newtons skarpsinniga, från ljusstrålningen
utgående färgteori samt skalden Goethes f.-lära,
vilken ägt stor betydelse för den estetiska
betraktelsen och som, oaktat den i det hela har
övergivits (grundad som den var på Aristoteles’
sats om alla f:s ursprung ur svart och vitt), på
flera punkter ännu äger värde (t.ex. hans
utredningar om färgade skuggor och f.-harmoni
m.m.). I våra dagar framstår i sht W. Ostwald
genom ett nytt, grundligt genomarbetat formellt
f.-system (”Die Farbelehre”, 1—3, 1918—23,
m.fl. skrifter). Se f.ö. Målarfärger och
Färgämnen. — Litt.: A. Lehmann,
”Far-vernes elementære Æstetik” (1884), ”Grundzüge
der Psychophysiologie” (1912); S. Frosterus,
— 669 —
— 670 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
