FÄRGABERRATION ”Färgproblemet i måleriet” (1920); G. J. v. Allesch, ”Die ästhetische Erscheinungsweise der Farben” (1925); S. Dahlquist, ”Vanlig skrud och prydnad” (i ”Meddelanden från Östergötlands fornminnes- och museiförening”, 1927— 28). E.W. Färgaberration [-jo'n], fys., detsamma som kromatisk aberration, se Aberration. Färgad hörsel, psykol., se Audition co-1 o r é e, Kromatism, Synestesi och Sinnesanalogi. Färgaryd, s:n i Västbo hd, Jönköpings län, intill Nissan och Hallandsgränsen; 86,05 kvkm., därav 80,oi land; 2,447 inv. (1931, därav c:a 1,300 i Hylte-bruk och c:a 700 i Rydöbruk); 6,03 kvkm. åker (1927; 8,2% av landarealen), 37,68 kvkm. skogsmark.—Pastorat: Långaryd, F. och Femsjö, Västbo kontrakt, Växjö stift. J.C. Färgbad, se F ä r g n i n g. Färgbark, se Färgväxter. Färgband tillverkas för skriv- och räknemaskiner, adresserings-, duplicerings-, kontroll-och liknande apparater. F. tillverkas i olika bredder och färger samt även ss. hektografe-rande el. kopierande. Vid maskinskrivning, som skall kunna uppfylla vissa fordringar att icke utplånas genom ålder el. kemikalier, skall f. fylla de i k. f. av 16/i2 1910 angivna bestämmelser. Materialet består vanl. av bomullsband. Tunna band lämna skarpast skrift. C.-A.N Färgblindhet, dyskromatopsi. Med f menas en rubbning av färgsinnet, varigenom förmågan att uppfatta färger fullst. el. delvis saknas. F. är oftast medfödd men kan också förvärvas t.ex. genom sjukdomar i synnerven el. ögat. Den medfödda f. är utpräglat ärftlig och drabbar mest manliga individer (7—8 °/o av alla män), utan att mödrarna till dessa äro färgblinda. F. går sålunda från morfar till dotterson. Om en kvinna, som är bärare av f.-anlag, gifter sig med en färgblind man, kunna även hennes döttrar bli färgblinda. F. hos kvinnor understiger 1 %. Man skiljer på två former av f.: total och partiell. Den totala f., akromatopsi, karakteriseras av fullst. oförmåga att iakttaga färger. Spektrum synes för personen i fråga som ett färglöst, mer el. mindre grått band, hans färgseende är enfärgat el. monokromatiskt och ganska likt den normales seende vid skymning. Denna form av f. är ytterst sällsynt och ofta komplicerad med andra rubbningar från synorganet. Enl. Y o u n g-H e 1 m h o 11 z’ färgsinnesteori (se Färgsinne) förklaras den totala f. genom frånvaron av de tre ”färgkomponenterna” el. genom att spektrets olika ljusstrålar reta dessa lika starkt. Enl. H e r i n g s teori beror tillståndet på frånvaro av röd-grön- och gul- blåsubstanserna. Vid partiell f., d i k r o matopsi, Daltonism, f. i vanlig mening föreligger ett reducerat färgsinne. Vissa färger kunna urskiljas som hos den normalseende, andra icke. Den partiellt färgblinde är ofta icke medveten om sin f. Han har lärt sig att vissa föremål ha en viss färg: träden äro gröna, blodet rött o.s.v. Även är han i stånd att i någon mån skilja de färger, för vilka han är blind, emedan dessa teckna sig för honom genom olika ljusstyrka. Har han däremot intet stöd av ljusstyrkan (om han ser en ensam lykta på långt avstånd), tager han oftast fel på färgen. Den partiellt färgblinde ser i spektrum endast två färger förutom de vitt-svarta, hans färgseende är dikromatiskt. Den förste, som lämnat en vetenskaplig beskrivning av f., var den engelske kemisten D a 11 o n, själv färgblind. — Man särskiljer olika arter av partiell f. Av största frekvens och betydelse äro de former, vid vilka oförmåga föreligger att skilja röda och gröna färger. Hering sammanfattade dessa under benämningen röd-g r ö n b 1 i n d a, då de skulle sakna röd-grön-substansen. Anhängarna av Young-Helmholtz’ teori fördela dem i två grupper, de rödblinda (protanopi), som skulle sakna rödprocessen, och de grönblinda (deuteranopi), som skulle sakna grönprocessen. Båda grupperna se i spektrum endast två färger (förutom vitt-svart), näml, gult och blått,belägna i var sin ända av spektrum med ett vitt-grått mellanparti. Den rödblindes spektrum är förkortat vid den kant, som upptages av röda strålar, detta till skillnad från den grönblinde, vars spektrum är oförkortat. Rödblindheten och grönblindheten förekomma emellertid icke i helt rena former, den rödblinde har alltid en viss oförmåga att se grönt och den grönblinde att se rött. — En sista form av partiell f. ärgul-blåblindheten (Hering) el. violettblindheten (Young-Helmholtz), också kallad tritanopi. Tritanopen ser i spektrum blott rött och grönt med gråvitt emellan, och spektrum är för honom starkt avkortat från det håll, där de blåvioletta fär gerna äro representerade. Denna form av f. är ytterst sällsynt och av huvudsaki. vetenskapligt intresse. Av stor praktisk betydelse är det däremot, att man lyckats påvisa, att många individer, som visserligen kunna särskilja alla spektrets färger, dock göra detta med större el. mindre svårighet, i det de lida av en kvantitativ nedsättning av färguppfattningen, ”svagt färgsinne”, ”ofullst. f.”. För dessa är det karakteristiskt, att de behöva längre tid och större ljusstyrka för att uppfatta en färg. Ävenledes bli de lättare uttröttade än personer med fullt normalt — 671 — — 672 —