FÄRGINDEX film först lägges ett raster av röda, gröna och blå genomskinliga stärkelse- el. hartskorn tätt intill varandra och i ett lager, varefter detta filterskikt täckes med fernissa. Sedan lägges ett pankromatiskt emulsionsskikt ytterst. En rasterplåt exponeras med glassidan mot ljuset. Infallande rött ljus släppes icke igenom av blå el. gröna utan endast av röda korn, och bakom dessa svärtas skiktet vid framkallning. På motsvarande sätt förhåller det sig med övriga färger. Det erhållna negativet behandlas med ett lösningsmedel för silver, t. ex. kromsyrelösning, då det blir genomskinligt på de förut belysta ställena, belyses i sin helhet med vitt ljus och framkallas på nytt. Vid denna andra framkallning svärtas de partier, som icke belysts i första exponeringen. Där plåten träffats av t. ex. rött ljus, är den efter kromsyrebehandlingen genomskinlig bakom de röda kornen, och den andra framkallningen svärtar bakom de blå och gröna, så att endast rött ljus kan passera. De färger, som icke finnas i filtret, samt vitt uppkomma genom blandning av de tre grundfärgerna. Detta förutsätter, att kornen äro mycket små, och de i praktiken använda ha en diam, av o. O,oi mm. Resultaten av metoden måste betecknas som goda; olägenheterna äro, att man erhåller ett diapositiv, som endast med svårighet kan dupliceras, och kopiering på papper är ej möjlig. — Den subtraktiva metoden tillåter framställning av såväl diapositiv som papperskopior. Man exponerar tre plåtar i huvudsak på samma sätt som vid additiv metod, men med användande av orange-, grön-och blåfilter, varigenom efter framkallning erhållas negativ, som skola kopieras med filtrens komplementfärger: blått, rött och gult. Man kan även använda en filmpack med tre filmblad, som färgats, så att de på samma gång tjänstgöra som filter, då man ej behöver någon specialkamera. Från de tre negativen gö-res därefter en kopia genom någon metod, som tillåter, att de tre bilderna läggas omedelbart på varandra på samma pappersunderlag. Lämpliga kopieringsmetoder äro därför pinatypi (se d. o.), pigmentkopiering (se d. o.) och sådana metoder, där en silverbild överföres till en annan silverförening, som verkar som betme-del och därför kan färgas med ett basiskt tjär-färgämne. Vid subtraktiv metod kunna ett obegränsat antal bilder framställas från samma negativ, men en fullständig passning av de tre delbilderna är svår att åstadkomma. Fullt korrekta färger äro omöjliga att erhålla på papperskopior; något bättre ligga förhållandena vid framställning av diapositiv. Jfr Färgtryck. — Vid tillverkning av biograffilm i naturliga färger kunna användas så väl rasterfilm som färgfilm, framställd enl. subtraktiv metod. Dessutom användes för 16 mm:s smalfilm den av Kodak co. förbättrade Keller-Dorianmetoden, där filmen har inpress-ningar, vilka verka som cylinderlinser. Såväl vid tagning som vid projektion är objektet försett med ett tredelat färgfilter, medan filmen är svart-vit. — Litt.: E. I. Wall, ”History of three-colour photography” (1925); A. v. Hübl, L. Grebe, E. I. Wall, ”Farbenphotographie” (i ”Handbuch der wissenschaftlichen und ange-wandten Photographie”, 8, 1929). Szl. Färgförändring, zool., se Färgväxling. Färgginst, växtart, se Ginstsläktet. Färgglas, se Färgfilter. Färggravyr, en sammanfattande benämning för olika sätt att med tillhjälp av de konstgrafiska metoderna framställa grafiska blad med färg. I handeln förekommande ”färggravyrer” äro till övervägande delen (före el. efter tryckningen) färglagda gravyrer och kunna sålunda icke räknas som äkta, ehuru konstvärdet naturligtvis kan vara lika stort i dessa som i de äkta f. I en f. är färgen samlad i avtrycket från plåtens fördjupningar (vid djuptryck) el. från stockens upphöjningar (vid högtryck, träsnitt), medan papperets egen färg skimrar ren mellan de tryckta partierna. Vid färgläggning av en gravyr är det mellanrummen mellan gravyrens linjer, punkter och ytor, som mottaga färgen. — Färgträsnittet uppträder först i Tyskland i kretsen kring Dürer i början av 1500-talet med det s. k. tonsnittet (chiaroscuro-snittet), vilket trycktes på tonat papper, vanl. blågrönt el. grått med en stock för den ljusare tonen och en för den mörkare. Det moderna färgträsnittet arbetar med flera stockar, en för varje färg, el. också under intryck av det japanska färgträsnittet med ett fåtal stockar, i vilket fall konstnären vid tryckningen anbringar olika färger el. färgnyanser på samma stock. Färgetsning och färgkopparstick brukades stundom av grafiker mot slutet av 1600-talet, oftast med ringa framgång. Mezzotintomaneret däremot avsatte utomordentliga resultat på området i slutet av 1700-talet, då man frångått bruket av flera plåtar för de olika färgerna och endast använde en, i vilken konstnären vid tryckningen ingned de önskade färgerna. Även akvatintan brukades för färgtryck, dock oftast i form av tryck på akvarellerat papper. Den moderna f ä r g-crayonen utföres med tillhjälp av mjuk-grundsmaneret med en plåt för varje färg. Se vidare Färgtryck. G.V. Färgharmoni, se F ä r g 3). Färgindex kallar man skillnaden mellan en stjärnas fotografiska och dess visuella magni — 677 — — 678 —