Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färgindex - Färgkemi - Färgkopparstick - Färgkroppar - Färgkulla - Färgkänsliga plåtar - Färglavar - Färglitografi - Färgljustryck - Färglära - Färgmadra - Färgning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄRGKEMI
tud. Nollpunkten för dessa magnituder plägar
man välja så, att de fotografiska och de
visuella magnituderna överensstämma, då stjärnan
tillhör den Pickeringska spektraltypen AO och
dess magnitud ligger mellan 5,5 och 6,5. Det
följer härav, att gula och röda stjärnor ha p
o-s i t i v f., samt att negativ f. endast
tillfaller de blåaste stjärnorna av typerna B och O.
Ju rödare stjärnan är, desto större är dess f.,
vars största belopp dock icke plär överstiga
+4,o. — Med f. sammanhänger såväl stjärnans
färg som dess t e m p. Om stjärnan är en
”ideal”-stjärna el. strålar som en svart
kropp (se S t r å 1 n i n g), så har man mellan
f. och temp. formeln: f = 7,200: T—0,84, om T
är den absoluta temp. (se d. o.). Denna formel
visar, att f. aldrig kan bli mindre än —0,84,
men att f., teoretiskt sett, kan ha huru stort
positivt värde som helst. Ch.
Färgkemi, läran om färgämnenas ursprung,
kemiska sammansättning, egenskaper och
tekniska användning. Se Färgämnen,
Färg-ni n g och T j ä r f ä r g ä m n e n. Lj.
Färgkopparstick, se Färggravyr och
Färgtryck.
Färgkroppar, bot., se Kromatoforer.
Färgkulla, växtart, se A n t h e m i s.
Färgkänsliga plåtar äro känsliga ej blott för
violett och blått, utan även för grönt och gult,
då de benämnas ortokromatiska, el. för
samtliga färger, då de kallas pankromatiska. Se
Fotografi. Szl.
Färglavar, se Färgväxter.
Färglitografi, se Färgtryck.
Färgljustryck, se Färgtryck.
Färglära, se Färg 3).
Färgmadra, växtart, se A s p e r u 1 a.
Färgning, tillvägagångssätt varigenom ett
föremål bibringas en viss färg. Med f. i
inskränkt betydelse menar man de metoder,
varigenom ofärgade fibrer från djur- el. växtriket
efter behandling med färgämnen så förändras,
att de för ögat synas färgade och att de
bibehålla sina nya egenskaper även vid kemisk
el. fysikalisk inverkan. Ju motståndskraftigare
de äro mot kemiska blekmedel, ljusets
inverkan, vatten och andra lösningsmedel, ju bättre
de tåla tvättning, gnidning, vulkanisering
m. m., desto större säges färgäktheten vara.
— Då fibermaterialets kemiska och
mikroskopiska byggnad växlar högst betydligt samt
färgämnenas kemiska sammansättning och därmed
egenskaperna äro mycket olika, har f. ej
generellt kunnat förklaras, utan man har måst
tillgripa flera olika teorier. Enl. den rent
kemiska teorien skulle f. vara en saltbildning
mellan själva fibrerna och färgämnet. Denna
teori, som är ganska hållbar, då det gäller f.
av animaliska fibrer ss. ylle och siden, vilka
bestå av äggviteämnen med svagt sura el.
ba-siska egenskaper och vilka följaktligen kunna
bilda salter med färgämnen med motsatta
kemiska egenskaper, kan emellertid icke alls
förklara f. av vegetabiliska fibrer, som bestå av
cellulosa, t. ex. bomull. Här förklaras
fenomenet bäst med tillhjälp av fysikaliska teorier.
Enl. en av dessa skulle färgämnet fästa direkt
på fibrerna genom adsorbtion; färgämnen med
sådana egenskaper benämnas då substantiva
färgämnen. Enl. en annan teori skulle
fibrerna efter behandling vanl. med garvsyra,
s. k. betning, få förmågan att med vissa
färgämnen bilda salter, vilka i sin tur skulle fästa
genom adsorbtion, de s. k. adjektiva
färgämnena. Enl. en tredje teori åter skulle f. bero
på färgämnets upplösning i fibrerna, ss. vid
f. av konstsilke. Mest sannolikt torde
emellertid vara, att dessa olika faktorer intimt
samverka; senare tiders forskningsresultat av
molekylernas och atomernas inre byggnad och
egenskaper tyda härpå, och adsorbtionen synes
enl. den modern kemien spela en avsevärt större
roll, än man tidigare tänkt sig. — Den
obetingat viktigaste delen av f. är textilfärgning.
Rörande f. av läder och papper se dessa
ord.
Färgning av bomull och linne. För
varje kg. vara, som skall färgas, beräknar
man 20 I. färgbad. Substantiva
färgämnen, vanl. benzidin- el. diaminfärgämnen,
användas, då ej större äkthet kräves. Vid ljusa
färger kokas först varan i en 1 °/o-ig
sodalösning, varefter f. försiggår vid en temp. av 40
—100° C. under tillsats av c:a V2 gr. isoda
pr 1. färgbad. Vid mörkare färger uteslutes
den första kokningen i sodalösning, men
tillföres färgbadet 3—4 % turkisk rödolja samt
20—40 °/o kristalliserat glaubersalt av den
färgade varans vikt samt c:a 1—IV2 gr. soda pr 1.
bad. F. sker hela tiden under kokning i ung.
1—P/2 tim. — Svavelfärgämnen, s. k.
äkta färger. Vid ljusa färger sättas soda och
svavelnatrium till färgbadet i proportion till
den använda färgmängden, och f. försiggår vid
en temp. av 40—60° C. Vid mörkare färger
tillkomma dessutom koksalt el. glaubersalt.
Temp. drives här upp till kokning. Färgtid
c:a V2—P/2 tim. Efter f. luftas den färgade
varan i ung. 1 tim:s tid, då genom oxideringen
i luften färgen vinner i klarhet. Varan
sköl-jes i vatten av 40° C., kokas i 1/z tim. i en
lösning av 2 gr. marseilletvål pr 1. och sköljes på
nytt i vatten. — Kypfärger, indigo- och
indantrenfärgämnen med högsta äkthet ss.
ljus-, tvätt-, klor- och vulkaniseringsäkthet. Till
färgbadet sättes natronlut av styrkan 40° Bé
— 679 —
— 680 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
