Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färgning - Färgpenna - Färgradering - Färgraster - Färgringar - Färgsinne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄRGPENNA
med tillsats av något glaubersalt och nyanseras
vid behov med sura färgämnen, som kunna
färga i neutral lösning. Efter sitt förhållande
till ylle och bomull indelas diaminfärgerna i
följ, tre grupper 1) diaminfärgämnen, som
färga bomull starkare än ylle, 2)
diaminfärgämnen, som färga ylle starkare än bomull, 3)
diaminfärgämnen, som färga bomull och ylle
lika. Som regel gäller, att ylle färgas
kraftigare vid hög temp. samt bomull kraftigare
vid lägre temp. Därför låter man först
bomullen i halvyllet få önskad färgstyrka vid den
lägre temp. för att sedan driva upp temp. till
kokning, då yllet småningom kommer upp i
samma styrka. Genom att sålunda kombinera
de olika grupperna och variera temp. i
färgbadet erhålles en lika färgad produkt. Vid
två-el. flerbadsystemet, vilket ger större äkthet,
färgas först bomullen med svavelfärger el.
med kypfärger, enl. förut beskrivet
tillvägagångssätt, varefter yllet efterfärgas med
ali-zarinfärger el. kromfärger.
Fär g n i n g av halvsiden. Vid f. av
halvsiden, bestående av ylle och silke, kan man
erhålla nästan alla färgtoner medelst sura
färgämnen. önskar man en mera tvättäkta vara,
användas diaminfärger. Silket färgas in vid c:a
70° C., varefter temp. drives upp till kokning, så
att yllet kommer upp i samma färgstyrka.
Den vid textilfärgning vanligaste nyansen är
svart, och av alla färgade varor äro c:a 70 °/o
svarta; därnäst vanligast är blått, medan
övriga nyanser tillsammans ej uppgå till mer än
15—20 %. Jfr F ä r g e r i. C.-A.N.
Färgpenna, se Blyertspenna.
Färgradering, färgetsning, se Färggravyr
och Färgtryck.
Färgraster, se Färgfotografi och
Färgtryck.
Färgringar, ett genom ljusets interferens
uppkommande färgfenomen. De s. k. Ne
w-t o n s k a f. uppträda kring beröringspunkten
mellan en plan glasskiva och en konvex sfärisk
lins. De från de båda begränsningsytorna av
den mellan dessa inneslutna luftlamellen
reflekterade ljusstrålarna interferera med varandra,
varvid varje spektralfärg i det påfallande ljuset
ger upphov till ett system av koncentriska
cirklar med alltefter våglängden olika radier.
Betraktas fenomenet i vitt ljus, överlagra därför
de olika färgerna varandra. Ringsystemens
gemensamma centrum är alltid mörkt. Ett
motsvarande fenomen kan observeras i det
genomgående ljuset, varvid centrum synes ljust och
alla färger bli komplementära till motsvarande
belägna i förra fallet, dock mindre mättade. —
N o b i 1 i s f. kunna iakttagas på en
silverpläte-rad kopparplatta, som gjorts till katod vid
elektrolys av en blyättiklösning med en
platina-tråd ss. anod. Man får då på plattan ett
genomskinligt, tunt blyoxidskikt av variabel
tjocklek, svarande mot luftlamellen vid de
Newtonska f. Likartade fenomen, ävenledes
beroende på interferens, äro de färgspel, som man
kan se i såpbubblor, tunna oljeskikt, etc. F.
kunna även uppträda vid interferensförsök i
polariserat ljus (se Polarisation). N.R-e.
Färgsinne. Med f. menas förmågan att
uppfatta färger. Det yttre retmedlet för
färgförnimmelserna är ljusstrålarna, vilka, när de
träffa cellerna i ögats näthinna, reta dessa och
giva upphov till en nervimpuls, som via
synnerven når fram till hjärnbarken. Här
framkallar den en förnimmelse, som vi kalla färg.
Färgförnimmelse betingas alltså av
processer i vissa delar av vår storhjärnas bark.
Uppkomsten av olika färgförnimmelser är
beroende av ljusstrålarnas olika våglängd. Vitt
ljus består, som Newton visat, av en blandning
av ljusstrålar av olika våglängd (se Ljus).
Om man låter vitt ljus passera genom ett
tre-sidigt glasprisma, brytas strålar av skilda
våglängder olika starkt, varigenom ljuset
uppdelas i sina enklare beståndsdelar. Det så brutna
ljuset synes ej mera vitt utan är fördelat i en
serie i varandra övergående färger, de s.k. s p e k
t-r a 1 f ä r g e r n a (se Spektrum). När
föremålen kring oss te sig färgade, beror detta
därpå, att de till våra ögon reflektera
ljusstrålar av olika våglängd. Färg är sålunda icke en
egenskap hos föremålen i och för sig. — De
strålar, som av människan kunna uppfattas ss.
färger, ha en våglängd mellan 800 — rött —
(1 /au = en milliondels mm.) och 400 fi/u—
violett. Sambandet mellan våglängd och
färgförnimmelse framgår av följ, schema:
Rött .... 800—600 /tu
Gult .... 600—580 uu
Grönt .. 580—500 /Afa
Blått .. 500—430 ia/a
Violett .. 430—390 /a/A
Strålar av större våglängd än 800 /au och
mindre än 400 iau förekomma även i
solspektret och ha förmåga att kunna reta kroppens
celler. De förra giva emellertid ej
ljusförnimmelse utan värmeförnimmelse (värmestrålar).
De senare, de s.k. ultravioletta strålarna, äro
kemiskt verksamma strålar, som till största
delen absorberas av ögats brytande medier och
ej nå fram till näthinnan. Detta kan dock icke
enbart förklara, att dessa strålar ej framkalla
färgförnimmelse, utan förklaringen härtill är
att söka i det förhållandet, att ögats
ljuskänsliga delar äro inställda endast för strålar av
viss bestämd våglängd. — Ljus av en och
samma våglängd — homogent, monokromatiskt
— 683 —
— 684 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
