FÄRGPENNA med tillsats av något glaubersalt och nyanseras vid behov med sura färgämnen, som kunna färga i neutral lösning. Efter sitt förhållande till ylle och bomull indelas diaminfärgerna i följ, tre grupper 1) diaminfärgämnen, som färga bomull starkare än ylle, 2) diaminfärgämnen, som färga ylle starkare än bomull, 3) diaminfärgämnen, som färga bomull och ylle lika. Som regel gäller, att ylle färgas kraftigare vid hög temp. samt bomull kraftigare vid lägre temp. Därför låter man först bomullen i halvyllet få önskad färgstyrka vid den lägre temp. för att sedan driva upp temp. till kokning, då yllet småningom kommer upp i samma styrka. Genom att sålunda kombinera de olika grupperna och variera temp. i färgbadet erhålles en lika färgad produkt. Vid två-el. flerbadsystemet, vilket ger större äkthet, färgas först bomullen med svavelfärger el. med kypfärger, enl. förut beskrivet tillvägagångssätt, varefter yllet efterfärgas med ali-zarinfärger el. kromfärger. Fär g n i n g av halvsiden. Vid f. av halvsiden, bestående av ylle och silke, kan man erhålla nästan alla färgtoner medelst sura färgämnen. önskar man en mera tvättäkta vara, användas diaminfärger. Silket färgas in vid c:a 70° C., varefter temp. drives upp till kokning, så att yllet kommer upp i samma färgstyrka. Den vid textilfärgning vanligaste nyansen är svart, och av alla färgade varor äro c:a 70 °/o svarta; därnäst vanligast är blått, medan övriga nyanser tillsammans ej uppgå till mer än 15—20 %. Jfr F ä r g e r i. C.-A.N. Färgpenna, se Blyertspenna. Färgradering, färgetsning, se Färggravyr och Färgtryck. Färgraster, se Färgfotografi och Färgtryck. Färgringar, ett genom ljusets interferens uppkommande färgfenomen. De s. k. Ne w-t o n s k a f. uppträda kring beröringspunkten mellan en plan glasskiva och en konvex sfärisk lins. De från de båda begränsningsytorna av den mellan dessa inneslutna luftlamellen reflekterade ljusstrålarna interferera med varandra, varvid varje spektralfärg i det påfallande ljuset ger upphov till ett system av koncentriska cirklar med alltefter våglängden olika radier. Betraktas fenomenet i vitt ljus, överlagra därför de olika färgerna varandra. Ringsystemens gemensamma centrum är alltid mörkt. Ett motsvarande fenomen kan observeras i det genomgående ljuset, varvid centrum synes ljust och alla färger bli komplementära till motsvarande belägna i förra fallet, dock mindre mättade. — N o b i 1 i s f. kunna iakttagas på en silverpläte-rad kopparplatta, som gjorts till katod vid elektrolys av en blyättiklösning med en platina-tråd ss. anod. Man får då på plattan ett genomskinligt, tunt blyoxidskikt av variabel tjocklek, svarande mot luftlamellen vid de Newtonska f. Likartade fenomen, ävenledes beroende på interferens, äro de färgspel, som man kan se i såpbubblor, tunna oljeskikt, etc. F. kunna även uppträda vid interferensförsök i polariserat ljus (se Polarisation). N.R-e. Färgsinne. Med f. menas förmågan att uppfatta färger. Det yttre retmedlet för färgförnimmelserna är ljusstrålarna, vilka, när de träffa cellerna i ögats näthinna, reta dessa och giva upphov till en nervimpuls, som via synnerven når fram till hjärnbarken. Här framkallar den en förnimmelse, som vi kalla färg. Färgförnimmelse betingas alltså av processer i vissa delar av vår storhjärnas bark. Uppkomsten av olika färgförnimmelser är beroende av ljusstrålarnas olika våglängd. Vitt ljus består, som Newton visat, av en blandning av ljusstrålar av olika våglängd (se Ljus). Om man låter vitt ljus passera genom ett tre-sidigt glasprisma, brytas strålar av skilda våglängder olika starkt, varigenom ljuset uppdelas i sina enklare beståndsdelar. Det så brutna ljuset synes ej mera vitt utan är fördelat i en serie i varandra övergående färger, de s.k. s p e k t-r a 1 f ä r g e r n a (se Spektrum). När föremålen kring oss te sig färgade, beror detta därpå, att de till våra ögon reflektera ljusstrålar av olika våglängd. Färg är sålunda icke en egenskap hos föremålen i och för sig. — De strålar, som av människan kunna uppfattas ss. färger, ha en våglängd mellan 800 — rött — (1 /au = en milliondels mm.) och 400 fi/u— violett. Sambandet mellan våglängd och färgförnimmelse framgår av följ, schema: Rött .... 800—600 /tu Gult .... 600—580 uu Grönt .. 580—500 /Afa Blått .. 500—430 ia/a Violett .. 430—390 /a/A Strålar av större våglängd än 800 /au och mindre än 400 iau förekomma även i solspektret och ha förmåga att kunna reta kroppens celler. De förra giva emellertid ej ljusförnimmelse utan värmeförnimmelse (värmestrålar). De senare, de s.k. ultravioletta strålarna, äro kemiskt verksamma strålar, som till största delen absorberas av ögats brytande medier och ej nå fram till näthinnan. Detta kan dock icke enbart förklara, att dessa strålar ej framkalla färgförnimmelse, utan förklaringen härtill är att söka i det förhållandet, att ögats ljuskänsliga delar äro inställda endast för strålar av viss bestämd våglängd. — Ljus av en och samma våglängd — homogent, monokromatiskt — 683 — — 684 —