FÄRLA n i s k a f. användas i första hand för färgning av textilvaror och voro fordom uteslutande naturprodukter. Så erhölls den antika purpurn från en snäcka, som finnes i Medelhavet, indigo från indigobusken och de s.k. krapp-f. från krapproten, som odlades i s. Frankrike (se Färgväxter). Dessa naturliga f. ha numera helt överflyglats av de på konstgjord väg framställda f., av vilka de flesta framställas ur stenkolst jära, tjär-f. (se d.o.). För att ett ämne skall ha färg fordras, att det skall ha selektiv ljusabsorption, d.v.s. förmåga att absorbera vissa våglängder av ljuset, liggande i den synliga delen av spektret, varvid komplementfärgen reflekteras. Sådan ljusabsorption är bunden till ett ur kemisk synpunkt omättat tillstånd hos molekylen och särsk. till närvaron av s.k. k romo f o r a grupper sådana som azogruppen, /CH = CHx -N=N—, kinongruppen, = c G=» XCH = CH/ m.fl. Färgen är i hög grad beroende av ämnets konstitution. Föreningar med lika egenskaper men med olika konstitution kunna ha helt olika färg. Om ett ämnes färg på gr. av en el. annan ändring i molekylens sammansättning, t.ex. sub-stitution, förskjutes från gult mot rött och violett, talar man om att färgen fördjupas, i motsatt fall att färgen förhöjes. De substituenter, som åstadkomma en fördjupning av färgen, kallas batokroma grupper, de som ha motsatt verkan, hypsokroma. Av största betydelse för f. äro, förutom de kromofora grupperna, de s.k. auxokroma grupperna, varmed förstås saltbildande grupper (NH2, OH, SO,OH; COOH o.s.v.), vilka utveckla och förstärka föreningens färg och vilkas inträde i molekylen ofta är orsaken till att föreningen kan användas som färgämne, d.v.s. erhåller förmågan att direkt färga vävnader. Ha f. på gr. av närvaro av karboxyl-, sulfon- el. hydroxylgrupper sur karaktär, talar man om sura f.; är den basiska naturen starkare utpräglad, om basiska f. (se Färgning). Lj. Färila-Kårböle, kommun i n. v. Hälsingland, V. Hälsinglands domsagas tingslag, Gävleborgs län, kring Ljusnan ovanför Ljusdal; 1,273,70 kvkm., därav 1,217,30 land; 6,025 inv. (1931; 5 inv. pr kvkm.); 34,os kvkm. åker (1927; 2,8% av landarealen), 865,93 kvkm. skogsmark. Sedan % 1923 är F.-K. delat på två församlingar, Fä r i la (1,006,30 kvkm., 5,577 inv.) och K å r-b ö 1 e, tidigare Kårböle kapellag (211,oo kvkm., 448 inv.), vilka bilda ett pastorat i Ljusnans kontrakt, Ärkestiftet. J.C. Färingtofta, s:n i N. Äsbo hd, Kristianstads län, n. ö. om Röstånga; 68,13 kvkm., därav 67,53 land; 1,120 inv. (1931; 17 inv. pr kvkm.); 14,53 kvkm. åker (1927; 21,5% av landarealen), 42,80 kvkm. skogsmark. — Pastorat: Riseberga och F., N. Äsbo kontrakt, Lunds stift. J.C. Färingön, äldre namn på ön Svartsjölandet i Mälaren. Färja, urspr. benämning på mindre farkost, avsedd att trafikera trängre farvatten, ss. sund, kanaler och älvar. Dylika f. ha formen av en rektangulär pråm och drivas vanl. för hand el. medelst spel, i båda fallen med hjälp av en mellan färjlägena lagd kätting. Mindre å n g-färjor äro försedda med propeller och roder i båda ändar och vändas sålunda icke vid färjlägena. Numera begagnas benämningen f. även för stora, ång- el. motordrivna fartyg, avsedda att transportera järnvägsvagnar, automobiler och passagerare, däremot i regel icke styckegods. Dessa f. intaga vanl. sin last över akterskeppet och byggas, då de äro avsedda för längre gång i öppen sjö, med slutet förskepp ss. ett vanligt fartyg och måste sålunda backa in i sina färjlägen. F. av denna typ användas bl. a. för trafiken Trälleborg—Sassnitz, på de stora sjöarna i Amerika och mellan Japan och Korea. Ångfärjan Gustaf V å Trälleborg—Sassnitz-lin-jen har följ, huvuddata: längd 113 m., bredd 16 m., djupgående 5,2 m., deplacement 4,200 ton och fart 17,5 knop. Lastkapaciteten är 18 godsvagnar el. motsvarande antal passagerar-vagnar. T.Hrn. Färjenäs a.-b., grundat 1894 under namnet A.-b. Färjenäs snickerifabrik (1917 ändrat till nuv.), driver lådfabrik och hyvleri vid Färjenäs å Hisingen inom Göteborgs stad. Omslutning 31/i2 1930 3,o mill. kr., därav aktiekapital l,i mill. Arbetareantal o. 225. Lth. Färjestaden, hamn och stationssamhälle på Öland, 6,2 km. ö. s. ö. från Kalmar. Hamnen anlades på 1850-talet. Ombyggnad av densamma pågår, avseende utflyttning av s. våg-brytaren, anläggning av kajer samt upprensning till 4,oo m. vattendjup. Hamnen användes huvudsakligast för trafiken mellan Öland och fastlandet; vintertid uppehälles posttrafiken uteslutande å denna led. S.Stg. Färjläge kallas tilläggsplats för spec. järnvägsfärjor. F. utgöres av en U-formad bassäng, i vilken färjan ingår. Vid f:s inre ända är anordnad en höj- och sänkbar bro, ofta tvådelad, uppburen av balansvikter, styrda av gejder i fasta pelare vid brons båda sidor. Bron är försedd med spår, som förbindas med färjans spårsystem. T.Hrn. Färla (av lat. fe'rula, eg. beteckning för en umbellatväxt, till feri're, slå) benämndes förr vissa vid skolorna brukade straffredskap, särsk. för handplagg; ofta ett skaft med klump i ena ändan. Bild se sp. 695. E.H. — 693 — — 694 —