FÄSTE valtran och fiskguano. Hälften av exporten (8,9 mill. kr.) går till Spanien, resten till England, Danmark, Italien och Norge. — 18 av öarna Fiskare vid Thorshavn. äro bebodda. Huvudstad är Thorshavn på Strömö (2,896 inv. 1925). — Litt.: J. F. Rönne, ”Færöerne” (1900); ”Botany of the Færöes” (3 bd, 1901—08); H. Rudolphi, ”Die Färöer” (i ”Zeitschrift der Gesellschaft für Erdkunde”, 1913). J.F.;Y.Ln. Historia. Den irländske munken Dicuil berättar 825, att F. i c:a 100 år varit bebodda av irländska eremiter men på hans tid lågo öde på gr. av normandiska vikingars härjningar. En andra kolonisation, bekant från ”Færeyinga Saga”, en kompilation från nyare tid av gamla sagoberättelser, skedde från Norge på 800-talet, efter slaget i Hafrsfjord (872). Senare vanns den färöske nationalhjälten, vikingahövdingen Sigmund Brestesson, av Olav Tryggvesson för kristendomen och utbredde dels den nya läran, dels sin egen makt över öarna (o. år 1000) men fälldes omsider av Trond i Göte och Lejf ös-sursson, som därefter delade makten mellan sig. Efter Tronds död måste Lejf taga ögrup- Ruinerna av en gotisk katedral från 1200-talet, aldrig fullbordad, vid Kirkebö på Färöarna. pen i län av Magnus den gode 1035, men ehuru de norska kungarnas makt över F. aldrig betydde synnerligen mycket, räknades de t. v. till Norge, även efter detta rikes förening med Danmark 1380. Genom digerdöden (se d. o.) avfolkades F. oerhört, men ny invandring från Norge ägde rum. 1509 lagda under Själlands stift, förblevo F. i freden i Kiel 1814 hos Danmark. — Redan på 1000-talet uppstod lagrätten, på samma gång högsta domstol och riksdag, under presidium av öarnas högste styresman, lagmannen; i lagrätten fann befolkningen ett skydd för övergrepp från fogdars och handelsmäns sida. Till reformationen (1538) utövade också biskoparna stort inflytande. 1816 blev F. ett eget danskt amt, och lagtinget upphävdes men återupprättades 1852—54 som amtsråd med vissa vidsträckta befogenheter (laginitiativ m. m.). F:s självständiga historia är i övrigt huvudsaki. fornhistoria. Under tidens lopp tynade kulturen av, bl. a. därför att förbindelsen med yttervärlden var sparsam och osäker. Han deln på öarna drevs oftast som privilegierad handel, var 1709—1856 kungl. monopol. F. ledo ofta och starkt av sjörövares anfall; på Fredrik II :s tid var Mogens Hejnesen Nordhavets skräck. En icke obetydlig blodsblandning mellan färingar och riksdanskar har under årens lopp ägt rum. En majoritet (c:a 3/s) av färingarna sluter sig till sambandspartiet, som önskar en varaktig nära anknytning till Danmark, varemot självstyrelsepartiet (c:a 2/s) kräver home rule. En ytterligtgående separatistisk rörelse (J. Paturs-son), som understödjes från visst norskt håll, har hittills blott haft ringa framgång; socialdemokratien är svag. Från Danmarks sida offras årl. stora summor till främjande av F:s andliga och materiella uppblomstring. Den danska språkpolitiken är mycket liberal. Fl.D. Fässberg, f. d. s:n, se M ö 1 n d a 1. Fäste, krigsv., detsamma som fort (se d. o.). Fäste, skogsbr., se B r ö t. Fäste, den för handgreppet avsedda delen av ett svärd, värja el. dolk. F. består vanl. av knapp, kavel el. handtag, parerstång, parerplåt och handbyglar. Knappen fasthåller vanl. f. vid klingan med dennas genom kaveln gående klent utsmidda del tången (se d.o.). Kaveln är oftast av trä, överspunnen med metalltråd, el. helt av metall. Parerstång, parerplåt och handbyglar utgå ovanför handgreppet och äro avsedda att skydda handen mot hugg. F. med enkel, rak, vinkelrätt mot kaveln gående parerstång kallas korsfäste, vilken form är den under medeltiden vanligaste och bibehålies under 1500— 1700-taIen på de stora tvåhands-, ceremoni- och bödelssvärden. Handen skyddas ofta enbart av parerplåten, men omgives även helt el. delvis av — 701 — — 702 —