Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fäste (handgrepp) - Fästebonde - Fästepenning, handpenning, städsel el. städja - Fästingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄSTEBONDE
handbyglar, och en mängd olika typer uppstå.
F. med handen skålformigt omslutande
parer-plåt kallas rappirfäste. F. med handen helt
omslutande handbyglar kallas korgfäste. G.W.F.
Fästebonde, i fråga om äldre förhållanden i
Danmark och de skånska landskapen: brukare
av annans jord å landet, en motsvarighet till
sv. landbo (se d. o.). På 1100-talet ingicks
fästeavtalet för endast 1 år i sänder, men redan på
1300-talet blev livstidsstädjan vanlig, och 1523
bestämdes, att f. under sin livstid skulle ha
brukningsrätt till fästegården, 1565 utsträcktes
rätten även till änkans livstid. Vid tillträdet
hade f. att till jordägaren för tryggande av
avtalet erlägga en fästepenning (därav namnet f.),
kallad infästning el. städsmål, av skiftande
storlek, i regel täml. betydande. Dessutom skulle
f. årl. betala landgille, avrad, i
naturapro-dukter (korn, smör, småboskap, gäss, höns,
s. k. teja). Landgillet blev med tiden
oföränderligt (ehuru stundom avlöst i penningar) och
utgick efter gammalt bruk samt ojäviga mäns
uppskattning av gårdens bärkraft. Redan
sedan 1100-talet hade f. vidare att utföra
dagsverken, s. k. hoveri, till godsägarens
huvudgård (jfr Frohndienste å tyska gods). Från
början noga bestämt och föga omfattande, blev
hoveriarbetet under adelns växande
maktställning och storgodsens utbredning på
1500—1600-talen synnerligen betungande för f., särsk. som
godsägarna tillvällade sig en för f. förnedrande
tuktorätt över dem. Fästeförhållandets
betydelse framgår därav, att på 1770-talet o. 85 °/o av
Danmarks jordbrukare voro f. Med de stora
jordreformerna på 1780-talet höjdes f:s
ställning. Godsägarnas bestraffningsrätt
avskaffades 1791, hoveriet reglerades, och avlösning i
godo gynnades. F. skulle av jordägaren
erhålla fästebrev, däri alla skyldigheter å ömse
sidor angåvos. Åtskilliga tusen av Kronans f.
friköpte redan nu sina gårdar till arvefäste.
1851 blev ett nytt bemärkelseår. Det bestämdes,
att alla statens f. skulle få förvärva gårdarna
mot kapitaliserande av avgifterna, 1860
utsträcktes rätten till de flesta offentliga
stiftelsers gårdar. Genom lag 1850 avlöstes de sista
resterna av hoveriet, och genom lagar 1854 och
1861 gynnades friköp från fideikommiss och
privata gods. F. begagnade sig därav i sådan
utsträckning, att 1910 endast 2,000 f.
återstodo, sedermera ytterligare sammansmälta. —
I de skånska landskapen njöto f. efter Skånes
övergång till Sverige gott av böndernas
personliga frihet här. Det för f:s egen jordbruksdrift
skadliga hoveriet kvarstod dock allmänt till in
på 1860-talet, på sina håll till årh:s slut.
Numera inneha herregodsens underhavande
bönder sina gårdar på vanliga arrendevillkor. E.K.
Fästepenning, handpenning,
städsel el. städja, jur., kallas ett vid vissa
avtal, framförallt vid tjänstehjonsavtalet, men
även vid köp och saklega, förekommande för
skott å penningvederlaget till bundenhetens
fullbordan och till bevis därom. Legostadgan
23/n 1833 stadgade städjepenning, som f. där
kallades, ss. form för ingåendet av
tjänste-hjonsavtal, och dess givande och mottagande
betecknade avtalets fullbordan. Nämnda
stadga upphävdes 1926 utan att nya
bestämmelser sattes i stället; därmed förlorade tjänste
hjonsavtalet sin karaktär av formavtal och
förvandlades till vanligt
konsensualav-tal (se d. o.), varmed hithörande inst.
övergick till rättshistorien. — Den vid köp och
saklega ännu förekommande h a n d p e n
ningen torde ofta vara av en något
annorlunda karaktär: utgöra konventionalbot för
den händelse prestationen ej skulle fullgöras.
I övrigt har f. numera rättslig betydelse
endast i bevisavseende. ögd.
Flått, Ixodes ricinus. Fig.
a (överst) och b.
Fästingar, Ixo’didæ, en till kvalstrens
ordning inom spindeldjuren hörande fam., som är
talrikast representerad i tropikerna. Den i
Sverige vanliga arten Ixo’des ri’cinus, flått,
förekommer i ungt stadium på gräs och buskar i
skogsmark. Medelst sina med häftskivor
försedda 4 par ben
hakar den sig fast vid
förbigående djur, i
sht hundar och bo
skapsdjur men även
människor, och
honan borrar sig med
sin sugsnabel djupt
in i huden samt
suger sig full med blod.
Från att vara i
fastande tillstånd endast
o. 2 mm. lång (fig.
a) sväller den nu,
tack vare
kroppshu-dens ofantliga
tänjbarhet, inom några
dagar ut till storleken
av en liten böna (fig.
5). Dess färg är
oftast violettgrå, med
en mörkbrun,
glänsande kitinplåt å
ryg
gens främre dcl. Sugsnabeln är väl avsatt från
den övriga kroppen och framåtriktad, imite
rande ett huvud. Vid försök att med våld bort
rycka en f. stannar den med bakåtriktade tän
der utrustade snabeln kvar i såret och kan då
förorsaka inflammation. Om djuret begjutes
— 703 —
— 704 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
