FÄSTEBONDE handbyglar, och en mängd olika typer uppstå. F. med handen skålformigt omslutande parer-plåt kallas rappirfäste. F. med handen helt omslutande handbyglar kallas korgfäste. G.W.F. Fästebonde, i fråga om äldre förhållanden i Danmark och de skånska landskapen: brukare av annans jord å landet, en motsvarighet till sv. landbo (se d. o.). På 1100-talet ingicks fästeavtalet för endast 1 år i sänder, men redan på 1300-talet blev livstidsstädjan vanlig, och 1523 bestämdes, att f. under sin livstid skulle ha brukningsrätt till fästegården, 1565 utsträcktes rätten även till änkans livstid. Vid tillträdet hade f. att till jordägaren för tryggande av avtalet erlägga en fästepenning (därav namnet f.), kallad infästning el. städsmål, av skiftande storlek, i regel täml. betydande. Dessutom skulle f. årl. betala landgille, avrad, i naturapro-dukter (korn, smör, småboskap, gäss, höns, s. k. teja). Landgillet blev med tiden oföränderligt (ehuru stundom avlöst i penningar) och utgick efter gammalt bruk samt ojäviga mäns uppskattning av gårdens bärkraft. Redan sedan 1100-talet hade f. vidare att utföra dagsverken, s. k. hoveri, till godsägarens huvudgård (jfr Frohndienste å tyska gods). Från början noga bestämt och föga omfattande, blev hoveriarbetet under adelns växande maktställning och storgodsens utbredning på 1500—1600-talen synnerligen betungande för f., särsk. som godsägarna tillvällade sig en för f. förnedrande tuktorätt över dem. Fästeförhållandets betydelse framgår därav, att på 1770-talet o. 85 °/o av Danmarks jordbrukare voro f. Med de stora jordreformerna på 1780-talet höjdes f:s ställning. Godsägarnas bestraffningsrätt avskaffades 1791, hoveriet reglerades, och avlösning i godo gynnades. F. skulle av jordägaren erhålla fästebrev, däri alla skyldigheter å ömse sidor angåvos. Åtskilliga tusen av Kronans f. friköpte redan nu sina gårdar till arvefäste. 1851 blev ett nytt bemärkelseår. Det bestämdes, att alla statens f. skulle få förvärva gårdarna mot kapitaliserande av avgifterna, 1860 utsträcktes rätten till de flesta offentliga stiftelsers gårdar. Genom lag 1850 avlöstes de sista resterna av hoveriet, och genom lagar 1854 och 1861 gynnades friköp från fideikommiss och privata gods. F. begagnade sig därav i sådan utsträckning, att 1910 endast 2,000 f. återstodo, sedermera ytterligare sammansmälta. — I de skånska landskapen njöto f. efter Skånes övergång till Sverige gott av böndernas personliga frihet här. Det för f:s egen jordbruksdrift skadliga hoveriet kvarstod dock allmänt till in på 1860-talet, på sina håll till årh:s slut. Numera inneha herregodsens underhavande bönder sina gårdar på vanliga arrendevillkor. E.K. Fästepenning, handpenning, städsel el. städja, jur., kallas ett vid vissa avtal, framförallt vid tjänstehjonsavtalet, men även vid köp och saklega, förekommande för skott å penningvederlaget till bundenhetens fullbordan och till bevis därom. Legostadgan 23/n 1833 stadgade städjepenning, som f. där kallades, ss. form för ingåendet av tjänste-hjonsavtal, och dess givande och mottagande betecknade avtalets fullbordan. Nämnda stadga upphävdes 1926 utan att nya bestämmelser sattes i stället; därmed förlorade tjänste hjonsavtalet sin karaktär av formavtal och förvandlades till vanligt konsensualav-tal (se d. o.), varmed hithörande inst. övergick till rättshistorien. — Den vid köp och saklega ännu förekommande h a n d p e n ningen torde ofta vara av en något annorlunda karaktär: utgöra konventionalbot för den händelse prestationen ej skulle fullgöras. I övrigt har f. numera rättslig betydelse endast i bevisavseende. ögd. Flått, Ixodes ricinus. Fig. a (överst) och b. Fästingar, Ixo'didæ, en till kvalstrens ordning inom spindeldjuren hörande fam., som är talrikast representerad i tropikerna. Den i Sverige vanliga arten Ixo'des ri'cinus, flått, förekommer i ungt stadium på gräs och buskar i skogsmark. Medelst sina med häftskivor försedda 4 par ben hakar den sig fast vid förbigående djur, i sht hundar och bo skapsdjur men även människor, och honan borrar sig med sin sugsnabel djupt in i huden samt suger sig full med blod. Från att vara i fastande tillstånd endast o. 2 mm. lång (fig. a) sväller den nu, tack vare kroppshu-dens ofantliga tänjbarhet, inom några dagar ut till storleken av en liten böna (fig. 5). Dess färg är oftast violettgrå, med en mörkbrun, glänsande kitinplåt å ryg gens främre dcl. Sugsnabeln är väl avsatt från den övriga kroppen och framåtriktad, imite rande ett huvud. Vid försök att med våld bort rycka en f. stannar den med bakåtriktade tän der utrustade snabeln kvar i såret och kan då förorsaka inflammation. Om djuret begjutes — 703 — — 704 —