FÖDELSETAL särskilda siffror för tvillingfödelser och fler-börder, för inom och utom äktenskapet födda, för dödfödda och levandefödda samt för proportion mellan könen. Jfr Födelsefrekvens. S.D.W. Födelsetal, se Födelsefrekvens. Födelseöverskott, skillnaden mellan födelsernas antal och dödsfallens i absoluta tal el. pr 1,000 inv. räknat; f. kallas även den naturliga folkökningen till skillnad från den faktiska folkökningen, som också beror av ut-och invandringens storlek. F. visar stark nedgång i de flesta kulturländer, dock på gr. av dödlighetens samtidiga nedgång ej så stark som födelsefrekvensens (se d. o.). I Sverige var f. under förra årh. med undantag för krigs- och krisåren före 1820 i genomsnitt c:a ll°/oo årl. Sedan 1911 har f. starkt minskats och var 1926 —30 under 4 °/oo. Se i övrigt Barnadödlig-h e t och Födelsefrekvens med tab. över f. S.D.W. Födoämnen. 1) Fysiol. F., livsmedel, näringsmedel, äro de från växt- el. djurvärlden härstammande beståndsdelarna i människans föda. Motsvarande beståndsdelar i husdjurens foder kallas fodermedel. Vår födas huvuduppgifter äro 1) att lämna byggnadsmaterial för den tillväxande kroppen, 2) att ersätta förbrukat dylikt material, 3) att tillföra råmaterial för kroppens körtelverksamhet, för såväl de utåt avsöndrade som de inre sekretoriska körtlarna, och 4) att lämna den för livsfunktionen nödvändiga energien. Alla dessa fordringar måste födan i sin helhet uppfylla, för att den skall kunna fylla kroppens behov. Ett enskilt f. har emellertid ytterst sällan alla dessa kvalifikationer samtidigt. F. äro som regel ensidiga, men de komplettera varandra, därigenom att flera olika f. ingå i kosten. Därför är omväxlingen i födovalet näringsfysiologiens första grundlag. Modersmjölken för det diande barnet är det enda f., som ensamt kan uppfylla alla de fordringar, som måste ställas på födan. Detta gäller emellertid för barnet endast under dess första livstid. För den vuxne är mjölken ett ofullständigt f. på gr. av sin brist på järn. Vid bedömandet av ett f:s värde ss. beståndsdel i födan bör man sålunda i allm. ingalunda därpå sätta den fordran, att det skall uppfylla alla de krav, vilka måste ställas på födan i dess helhet, utan de spec. egenskaperna måste värdesättas var för sig. Ett f. är som regel en blandning av ett ofta mycket stort antal olika kemiska föreningar. I den mån dessa ämnen kunna tjäna de nämnda uppgifterna, kallas dessa föreningar näringsämnen. Ett f. uppbyg ges sålunda av näringsämnen. Dessa pläga indelas i följ, grupper: a) vatten och oorganiska salter, b) proteiner (äggviteämnen), c) kolhydrat (sockerarter), d) fett och e) vitaminer. Vid f.-analysen bestämmes vattnet genom att den viktförminskning uppmätes, som f. undergår vid upphettning till något över 100°. Vid röd- till vitglödgning av det torkade f. erhålles som återstod aska, härstammande från f:s oorganiska salter samt det fosfor och svavel, som ingår i kemisk bindning med organiska föreningar. För en noggrannare bestämning av ett f:s salter erfordras speciell analys av varje ämne för sig. Isoleringen av salterna från den organiska massan sker härvid genom en förbränning på ”våta vägen”, d. v. s. överförande av de organiska föreningarna till kolsyra, ammoniak och vatten förmedelst koncentrerad svavelsyra och salpetersyra. Genom bestämningen av ett f:s kvävehalt med Kjeldahls metod erhålles en uppskattning av mängden äggvita, i det att mängden äggvita approximativt motsvarar 6,25 gånger kvävemängden. Fettämnen bestämmas genom extraktion med eter och uppvägning av den extraherade mängden. Kolhydrat beräknas ur differensen av de på ovan angivna sätt bestämda beståndsdelarna och totalvikten av f. För en noggrannare bestämning av dessa olika näringsämnen finnas ett flertal speciella metoder utarbetade. Ett f:s näringsvärde beror emellertid ej enbart på halten av de nämnda näringsämnena. Detsammas smältbarhet i tarmkanalen spelar en avgörande roll. Härvid är i sht vegetabiliska f:s halt av cellulosa, lignin och pentosaner av vikt, i det att dessa genom sin olöslighet i matsmältningsvätskorna ej kunna uppsugas och komma kroppen till godo. Genom att inom fasta membraner innesluta i och för sig smältbara ämnen försvårar cellulosan dessa ämnens tillgodogörande. En viss mängd cellulosa bör dock alltid förekomma i födan på gr. därav, att densamma på mekanisk väg vidmakthåller tarmarnas rörelse. För cellulosans bestämmande finnas speciella metoder, vilka dock få betraktas ss. osäkra. Ett f:s tillgodogörande i tarmkanalen kan endast uppskattas genom ämnesomsättningsförsök, varvid man fastställer, hur stor del av f., som lämnar kroppen med avföringen. Ett f:s värde ss. energikälla (kalorivärde) kan ant. bestämmas genom direkt förbränning i kalorimetern el. genom indirekt beräkning ur halten av de ingående näringsämnena. Såväl vid kalorimeterbestämning-en som vid kaloriberäkningen måste hänsyn tagas till smältbarheten, och man skiljer därför mellan brutto- och nettokalorivärdet. I genomsnitt är nettokalorivärdet o. 10 °/o lägre än bruttovärdet. Då f:s sammansättning i hög grad varierar, äro de genomsnittsvärden, som tabellerna utvisa, i allm. ganska osäkra. Vid beräkningen — 715 — — 716 —