FÖRARGELSEVÄCKANDE BETEENDE formning av själva f:s enskildheter, t. ex. kyrkornas rosverk (se d. o.), där glasmåleriet spelat stor roll (se Glasmålning). Under renässansen och de därpå följande stilepokerna fram till vår tid har intresset för f:s dekorativa utsmyckning väsentligen koncentrerat sig på den yttre omfattningen, varvid i regel antika motiv varit ledande. I våra dagar visa sådana utsmyckningar tendens att helt vika för ett rationellt framhävande av f:s nyttovärde. Till denna utveckling medverkar även det förhållandet, att det stående rektangulära f., för vilket dessa omfattningar proportionerats, numera tack vare större konstruktiva möjligheter ofta ersättes av det liggande. Detta moderna liggande f. utsträckes icke sällan över hela fasadens bredd, och den frigörelse från traditionella former, som därvid kommer till uttryck, synes vara av stilbildande betydelse (se F u n k t i o n a 1 i s m). G.W.IV. Fönsterskatt, tidigare använd skatteform, har vanl. utgått ss. d ö r r- och fönsterskatt. Man utgick ifrån att en byggnad med många fönster och dörrar var mera värd än en med färre; genom beskattning efter antalet skulle skatten komma att utgå efter värdet och då också efter den inkomst, den gav ägaren. F. kan sägas vara en skatt på luft och ljus. — F. ledde till att byggmästarna sökte inskränka antalet fönster el. — i de fall då skatten icke tog hänsyn till öppningarnas storlek —till byggandet av större, men färre fönster. — F. infördes i England 1696 ss. ersättning för den ett par år tidigare avskaffade härdskatten, för att de, som åsatte skatten, ej skulle behöva intränga i bostaden. Den ändrades flera gånger, gjordes progressiv efter antalet fönster och upphävdes 1851. Den gav i början på 1800-talet 2 mill. £. — I Frankrike infördes f. år VII (1798) och kvarstod ända till 1918 (formellt avskaffad 1892). Den utgick än som kvotient-, än som repartitions-skatt och var olika alltefter ortens folkmängd, husets storlek och öppningens art. — I Sverige utgick f. enl. 1743 års bevillningsförord-ning med 16 öre pr fönsterluft i Stockholm och mindre på mindre orter samt med 3 öre för allmogen och befrielse för manskapet i armén. I 1789 års förordning graderades f. även efter fönstrens storlek, och bestämmelsen kvarstod i 1800 års förordning. F. avskaffades 1809. A.Vr. För, ett fartygs främsta del i motsats till dess akter. F. användes i sammansättningar för att angiva belägenhet el. riktning, ss. förrum, f ö r u t = i fören el. i förens riktning, för i f r å n = i riktning från fören mot aktern, för ö v e r = i riktning från aktern mot fören. Se även Förpik, Försegel m. fl. T.Hrn. Föra, s:n på n. Öland, Åkerbo hd, Kalmar län, n. ö. om Borgholm; 42,45 kvkm., därav 42,27 land; 772 inv. (1931; 18 inv. pr kvkm.); 9,84 kvkm. åker (1927; 23,3% av landarealen), 0,30 kvkm. skogsmark. — Pastorat: Persnäs och F., Ölands n. kontrakt, Växjö stift. J.C. Förankring, anordning för sammanhållande av byggnadsdelar, i allm. bestående av en järnstång el. ett plattjärn med ögla, vari en kortare stav, sluten, instickes. Sålunda sam-manhålles två motstående jämnlöpande murar i en byggnad genom att vissa tvärgående bjälkar el. balkar i båda ändarna förses med dylika anordningar, varvid den längsgående delen fästes i bjälken med skruvar el. spikar, i bal-ken medelst nitar (fig. 1). Sluten kan döljas i murverket el. ligga fritt utanpå detsamma. I senare fallet göres den ofta ornerad (fig. 2). Stundom ersättes den stavformiga sluten av en gjutjärnsplatta. Valvankare inläggas i Förankring, fig 1—4. en valvbåge för att upptaga valvets sidotryck och förhindra, att de murdelar el. pelare, som uppbära valvet, skjutas åt sidan (fig. 3). Sträckankare avse att sammanhålla en byggnads yttermurar i längdriktningen; de inläggas våningsvis samt förses med slutar i byggnadens hörn. Större gesimser förankras genom i under liggande mur anbragta lodräta ankar järn (fig. 4). G.W.W. Förare, lägre befälsgrad vid inf. från nya tidens början till 1700-talets slut. F., som tillhörde fänikans (kompaniets) stab, svarade i allm. för trossen, för marschvägens uppröjande och för utseende av lägerplatser. T.H-m. Förargelseväckande beteende, jur., en grupp brottsliga handlingar, som huvudsaki. utgöra angrepp på den allmänna sedlighets- och anständighetskänslan. Huvudstadgandet är Strafflagen, kap. 18, § 13, mom. 1, vilket lagrum kriminaliserar spridande, saluhållande el. utbjudande av skrift, målning el. teckning, som sårar tukt och sedlighet, varjämte allmänt stadgas straff för den, som ”genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmänt förargelse el. fara för andras förförelse därav kommer”. Efter nämnda lagrum bestraffar — 725 — — 726 —