FÖRBLÖDNING Förblödning, se Blödning. Förborg, en utanför ingången till äldre befästningar liggande, sluten, mindre befästning. F. funnos vid Kalmar, Jönköping m. fl. sv. fästningar. A.W.G. Förbrass, sjöv., till fockmastens tackling hörande brass (se d. o.). Förbrukbara saker, konsumptibla saker, motsats till icke förbrukbara, äro sådana saker, som konsumeras i samma mån de brukas för det ändamål, vartill de äro avsedda. Till f. s. räknas iförsta hand rena konsumtionsvaror ss. mat- och dryckesvaror, bensin, smörjoljor o.d. Dit hänföras även penningar, vilka vid brukandet visserligen icke förlora sin yttre konsistens, men som likväl gå förlorade för den, som utgiver dem. F. s. äro vidare råvaror, avsedda att förädlas, byggnadsmateria-lier o. d. Skillnaden mellan förbrukbara och icke förbrukbara saker är av betydelse vid vissa rättshandlingar. Så anses äganderätten till en f. s. övergå till mottagaren, även om den överlämnats endast till nyttjande. Vid avbetal-ningsköp är det icke att anse som förskingring, om avbetalningsköparen förbrukar saken i enlighet med dess ändamål, även om avbetal-ningssäljarens i avbetalningskontraktet stadgade rätt att återtaga det försålda godset därigenom blir meningslös, o. s. v. (Jfr F u n g i b 1 a saker). H.H-d. Förbrukningsskatt, konsumtions- skatt, kallas skatt på förbrukningen av vissa el. alla varor. Vad man genom att beskatta förbrukningen vill träffa, är inkomsterna. Man utgår från att inkomst och förbrukning stå i en viss relation till varandra, så att den, som förbrukar mera, har en större inkomst och större skatteförmåga än den, som förbrukar mindre. Inkomsten beskattas genom utgiftsbe-skattning. Något bestämt förhållande mellan inkomster och utgifter föreligger emellertid ingalunda alltid. En skatt på oumbärliga varor som bröd och salt verkar som en percapita-skatt och drabbar den fattigare både absolut och relativt hårdare än den förmögnare. Vid umbärliga varor träffas inkomsten mera pro-portionerligt, särsk. om skatten graderas efter varornas kvalitet och den skattskyldige kan bestämma förbrukningen efter råd och lägenhet, d.v.s. i viss grad efter skatteförmågan. Vid f. kan dock i regel hänsyn ej tagas till den skattskyldiges försörjningsplikt el. övriga personliga omständigheter. Det kan ej heller anses önskvärt, att den enskilde genom att lägga om el. inskränka sin förbrukning skall kunna undgå att bidraga till statens försörjning. De ofta framförda sociala skälen att man genom hög f. kan inskränka bruket av vissa som skad liga ansedda varor, böra icke överdrivas, även om man icke ens finanstekniskt bör helt bortse från dem. — F. indelas på många olika sätt. Dels talar man om f. på 1) livsmedel, 2) drycker och 3) andra förbrukningsvaror, dels om f. på 1) nödvändighets-, 2) umbärliga och 3) lyxvaror, dels om f. på inländska (ex. acciser) och utländska varor (tull), dels indelar man dem efter den metod, enl. vilken de uppbäras. F. kan uppbäras dels i form av monopol och dels i form av eg. skatt. Vid ett monopol föreligger en statens uteslutande rätt att tillverka och/el. försälja en viss vara, varvid möjlighet finnes att intill en viss gräns godtyckligt fixera priset och således i detta inkludera en viss skatt. De vanligaste monopolen äro på salt, tobak, sprit och tändstickor. Som eg. skatt kan f. uppbäras ant. direkt el. indirekt. I förra fallet uppbäres den direkt hos konsumenten ss. ifråga om hundskatt, automobilskatt, skatt på hästar el. tjänare etc. Till denna kategori hörde en äldre tids avgifter för rätt att begagna puder, ur vin, kaffe, tobak, socker, ekipage, spelkort, sidentapeter etc., de s.k. överflödsavgifterna. Denna direkta form är endast användbar i fråga om varor, vilkas användande någorlunda enkelt kan kontrolleras. Vanligare är den indirekta formen. Skatten erlägges då ant. av producenten el. handlanden. Uttages f. hos producenten, kan det ske ant. på råvaran el. på den färdiga produkten el. undantagsvis på halvfabrikat el., om dessa sätt stöta på svårigheter, på produktionsmedlen (ex. pannrymd vid brännvinstillverkning). F. är lättast att avväga, då den pålägges den färdiga produkten. Under distributionens gång kan en f. påläggas vid olika stadier. Tullen pålägges vid varans införande i (el. utförande ur, exporttull) landet el. vid dess förflyttning inom landet (t.ex. tidigare i Sverige stadstull, oktroj, ”lilla tullen”). En omsättningsskatt erlägges vid varans försäljning. Licensavgifter o.d. utgå efter en ungefärlig uppskattning av tillverkning el. försäljning. — Avsikten är, att de indirekta f. skola av den, som erlägger dem, övervältas på den slutliga konsumenten, ev. över ett el. flera mellanled. Detta lyckas dock icke alltid, och skattens tryck kan då bli ojämnt. I den mån övervältningen misslyckas, kan man ej längre tala om f. — I den skatte-politiska diskussionen använder man ofta termen indirekt skatt för f. Även om detta ej är fullt exakt, då f. någon gång kan uttagas direkt, ger dock en jämförelse mellan direkta och indirekta skatter en tillnärmelsevis riktig uppfattning om f:s betydelse. På 1870-talet inflöto i England 80 % av skatterna på indirekt väg, i Tyskland 65 °/o och i Sverige 70—75 °/o (endast statsskatt medräknad). O. 1910 var relationen — 731 — — 732 —