Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förblödning - Förborg - Förbrass - Förbrukbara saker, konsumptibla saker - Förbrukningsskatt, konsumtionsskatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRBLÖDNING
Förblödning, se Blödning.
Förborg, en utanför ingången till äldre
befästningar liggande, sluten, mindre befästning. F.
funnos vid Kalmar, Jönköping m. fl. sv.
fästningar. A.W.G.
Förbrass, sjöv., till fockmastens tackling
hörande brass (se d. o.).
Förbrukbara saker, konsumptibla
saker, motsats till icke förbrukbara, äro
sådana saker, som konsumeras i samma mån de
brukas för det ändamål, vartill de äro
avsedda. Till f. s. räknas iförsta hand rena
konsumtionsvaror ss. mat- och dryckesvaror, bensin,
smörjoljor o.d. Dit hänföras även penningar,
vilka vid brukandet visserligen icke förlora sin
yttre konsistens, men som likväl gå förlorade
för den, som utgiver dem. F. s. äro vidare
råvaror, avsedda att förädlas,
byggnadsmateria-lier o. d. Skillnaden mellan förbrukbara och
icke förbrukbara saker är av betydelse vid
vissa rättshandlingar. Så anses äganderätten till
en f. s. övergå till mottagaren, även om den
överlämnats endast till nyttjande. Vid
avbetal-ningsköp är det icke att anse som förskingring,
om avbetalningsköparen förbrukar saken i
enlighet med dess ändamål, även om
avbetal-ningssäljarens i avbetalningskontraktet
stadgade rätt att återtaga det försålda godset
därigenom blir meningslös, o. s. v. (Jfr F u n g i b 1 a
saker). H.H-d.
Förbrukningsskatt, konsumtions-
skatt, kallas skatt på förbrukningen av vissa
el. alla varor. Vad man genom att beskatta
förbrukningen vill träffa, är inkomsterna. Man
utgår från att inkomst och förbrukning stå i
en viss relation till varandra, så att den, som
förbrukar mera, har en större inkomst och
större skatteförmåga än den, som förbrukar
mindre. Inkomsten beskattas genom
utgiftsbe-skattning. Något bestämt förhållande mellan
inkomster och utgifter föreligger emellertid
ingalunda alltid. En skatt på oumbärliga varor
som bröd och salt verkar som en
percapita-skatt och drabbar den fattigare både absolut
och relativt hårdare än den förmögnare. Vid
umbärliga varor träffas inkomsten mera
pro-portionerligt, särsk. om skatten graderas efter
varornas kvalitet och den skattskyldige kan
bestämma förbrukningen efter råd och
lägenhet, d.v.s. i viss grad efter skatteförmågan. Vid
f. kan dock i regel hänsyn ej tagas till den
skattskyldiges försörjningsplikt el. övriga
personliga omständigheter. Det kan ej heller
anses önskvärt, att den enskilde genom att lägga
om el. inskränka sin förbrukning skall kunna
undgå att bidraga till statens försörjning. De
ofta framförda sociala skälen att man genom
hög f. kan inskränka bruket av vissa som
skad
liga ansedda varor, böra icke överdrivas, även
om man icke ens finanstekniskt bör helt bortse
från dem. — F. indelas på många olika sätt.
Dels talar man om f. på 1) livsmedel, 2) drycker
och 3) andra förbrukningsvaror, dels om f. på
1) nödvändighets-, 2) umbärliga och 3)
lyxvaror, dels om f. på inländska (ex. acciser) och
utländska varor (tull), dels indelar man dem
efter den metod, enl. vilken de uppbäras. F.
kan uppbäras dels i form av monopol och dels
i form av eg. skatt. Vid ett monopol föreligger
en statens uteslutande rätt att tillverka och/el.
försälja en viss vara, varvid möjlighet finnes
att intill en viss gräns godtyckligt fixera priset
och således i detta inkludera en viss skatt. De
vanligaste monopolen äro på salt, tobak, sprit
och tändstickor. Som eg. skatt kan f. uppbäras
ant. direkt el. indirekt. I förra fallet uppbäres
den direkt hos konsumenten ss. ifråga om
hundskatt, automobilskatt, skatt på hästar el.
tjänare etc. Till denna kategori hörde en äldre
tids avgifter för rätt att begagna puder, ur vin,
kaffe, tobak, socker, ekipage, spelkort,
sidentapeter etc., de s.k. överflödsavgifterna. Denna
direkta form är endast användbar i fråga om
varor, vilkas användande någorlunda enkelt
kan kontrolleras. Vanligare är den indirekta
formen. Skatten erlägges då ant. av
producenten el. handlanden. Uttages f. hos producenten,
kan det ske ant. på råvaran el. på den färdiga
produkten el. undantagsvis på halvfabrikat el.,
om dessa sätt stöta på svårigheter, på
produktionsmedlen (ex. pannrymd vid
brännvinstillverkning). F. är lättast att avväga, då den
pålägges den färdiga produkten. Under
distributionens gång kan en f. påläggas vid olika
stadier. Tullen pålägges vid varans införande i
(el. utförande ur, exporttull) landet el. vid dess
förflyttning inom landet (t.ex. tidigare i Sverige
stadstull, oktroj, ”lilla tullen”). En
omsättningsskatt erlägges vid varans försäljning.
Licensavgifter o.d. utgå efter en ungefärlig
uppskattning av tillverkning el. försäljning. — Avsikten
är, att de indirekta f. skola av den, som erlägger
dem, övervältas på den slutliga konsumenten,
ev. över ett el. flera mellanled. Detta lyckas
dock icke alltid, och skattens tryck kan då bli
ojämnt. I den mån övervältningen misslyckas,
kan man ej längre tala om f. — I den
skatte-politiska diskussionen använder man ofta
termen indirekt skatt för f. Även om detta ej är
fullt exakt, då f. någon gång kan uttagas direkt,
ger dock en jämförelse mellan direkta och
indirekta skatter en tillnärmelsevis riktig
uppfattning om f:s betydelse. På 1870-talet inflöto i
England 80 % av skatterna på indirekt väg,
i Tyskland 65 °/o och i Sverige 70—75 °/o (endast
statsskatt medräknad). O. 1910 var relationen
— 731 —
— 732 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
