Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förenta staterna, Amerikas förenta stater - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRENTA STATERNA
De 13 kolonier, vilka 1776 proklamerat sig
som och 1783 av England erkänts som
självständiga stater, stodo gent emot varandra urspr.
fullt självständiga. Dock hade en beständig
förening slutits mellan dem genom de 1777 av
Philadelphiakongressen antagna och 1781 av
samtliga stater ratificerade
konfederationsartik-larna. Den union, som häri fastslogs mellan
staterna, hade gemensam utrikespolitik, och
under dess vård ställdes Ohioområdet såsom
ett ”Nordvästterritorium”, varur senare nya
territorier och nya stater skulle framgå. Något
gemensamt organ utöver kongressen ägde
unionen ej, och kongressen saknade ordnade
befogenheter samt framförallt maktmedel och
ekonomiska tillgångar. I allt väsentligt var den
för sina beslut hänvisad till staternas goda vilja.
Delvis på gr. av de statsrättsliga
förhållandenas oordnade läge, delvis oberoende därav
uppstodo under åren närmast efter fredsslutet
så många orosmoment, att tiden benämnes the
critical period. Utrikespolitiska vanskligheter
uppstodo med England och Spanien.
Krigsskul-derna erbjödo många svårlösta problem. En
ekonomisk kris hemsökte näringslivet, inflation
ägde rum. Sociala revolter kröntes för en tid
med framgång. Så drevos staternas burgna
element att lyssna till det krav på en fastare
union, som federalisterna och främst A.
Hamil-ton (se denne) uppställde samt med kraft
agiterade för. 1787 nådde man så långt, att ett
författningskonvent samlades i Philadelphia.
Under ständigt kompromissande mellan nord
och söder, stora stater och små o.s.v. enades
man s.å. om ett förslag till en
unionsförfatt-ning, som skulle underställas de olika staternas
sanktion. Förslaget var starkt märkt av detta
kompromissande men bar spår av sina
upphovsmän även däri, att det tillgodosåg de
förmögnare befolkningslagrens intressen: de
önskade en fast exekutiv- och centralmakt, som
kunde garantera de hos dem placerade
krigs-skuldernas betalning och en fast valuta.
Agitationen för och emot var stark: motstånd
väntade från flera håll, från nordstater och
sydstater, från stora och små stater, men främst
från demokratiska, till stor del agrara element
överallt, vilka hade mycket att vinna men
litet att förlora på skuldavskrivning och
inflation. Men motståndet var fåfängt, och 1789
trädde den författning, som ännu utgör grunden
för U.S.A:s politiska liv, i kraft. Till unionens
förste president valdes G. Washington.
Federalister och
republikaner 1 7 8 9—1 8 1 6.
I Washingtons första kabinett fingo sida vid
sida plats två män, vilka nästan förkroppsligade
de två olika riktningar, som gjorde sig gällande
i tidens politiska liv: finansministern A.
Hamil-ton och utrikesministern T. Jefferson.
Hamil-ton var federalist och representant för nordens
kapitalistiska och merkantila intressen. Han såg
i unionsförfattningen utgångspunkten för en
utveckling i än mer centralistisk anda — tanken
på en monarki har kanske ej varit honom
främmande. U.S.A:s utveckling borde vila på handel
och industri: genom hans initiativ skapades en
unionell bank för att stabilisera de ekonomiska
förhållandena, och ett tullsystem genomfördes
för att uppamma industrien. Jefferson var den
agrara söderns man, därjämte en övertygad
fri-hetsentusiast. Han var motståndare till
Hamil-tons bankpolitik, bakom vilken han endast såg
den merkantila nordens egoistiska beräkningar.
Han var mot det tullsystem, som skulle gynna
nordens kapital på bekostnad av söderns jord.
Och när unionsförfattningen enl. hans mening
brukades som ett instrument för att minska
friheten, blev han motståndare till ytterligare
centralisation: staternas rätt inom unionen
måste skyddas. Till dessa motsättningar kom
en, som för samtiden tedde sig mest betydande:
Hamilton sympatiserade i de europeiska
revolutionskrigen med England, han önskade
samgående mellan U.S.A. och denna makt, under
det att Jefferson var en ivrig vän av det
revolutionära Frankrike, som han ville understödja
i de pågående krigen.
När Washington 1793 utfärdade en
neutrali-tetsförklaring i kriget mellan de två makterna,
avgick Jefferson. Den avgångne
utrikesministern blev oppositionsledare. Kring hans person
slöt först och främst den agrara södern upp.
I nordstaterna saknades ej med Hamiltons
planer missnöjda, demokratiska element; särskilt
stark var kring Tammani] hall (se d.o.) oppo
sitionen i New York, ledd av Clinton och Burr
Genom en allians mellan dessa två grupper
bildades kring Jefferson det republikanska partiet,
sedermera det demokratiska.
Striden mellan republikanerna och
federalisterna, Hamiltons anhängare, blev förbittrad
och koncentrerade sig särsk. kring vissa
utrikespolitiska frågor. När 1794 ett fördrag med
England slöts (se J. Jay), som reglerade ett
antal tvistepunkter med denna makt, riktade
republikanerna häremot våldsamma angrepp.
Men federalisterna höllo sin maktställning vid
1796 års val, då J. Adams blev president.
Även kongressen kontrollerades av dem.
Förhållandet till Frankrike, som ansåg sig ha
anspråk på U.S.A :s hjälp i överensstämmelse med
det under nordamerikanska frihetskriget
ingångna fördraget, blev kritiskt. En U.S.A :s
ambassad till Paris mottogs 1798 på ett sådant
sätt, att folkstämningen i U.S.A. blev högst
upp
— 803 —
— 804 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
