FÖRENTA STATERNA De 13 kolonier, vilka 1776 proklamerat sig som och 1783 av England erkänts som självständiga stater, stodo gent emot varandra urspr. fullt självständiga. Dock hade en beständig förening slutits mellan dem genom de 1777 av Philadelphiakongressen antagna och 1781 av samtliga stater ratificerade konfederationsartik-larna. Den union, som häri fastslogs mellan staterna, hade gemensam utrikespolitik, och under dess vård ställdes Ohioområdet såsom ett ”Nordvästterritorium”, varur senare nya territorier och nya stater skulle framgå. Något gemensamt organ utöver kongressen ägde unionen ej, och kongressen saknade ordnade befogenheter samt framförallt maktmedel och ekonomiska tillgångar. I allt väsentligt var den för sina beslut hänvisad till staternas goda vilja. Delvis på gr. av de statsrättsliga förhållandenas oordnade läge, delvis oberoende därav uppstodo under åren närmast efter fredsslutet så många orosmoment, att tiden benämnes the critical period. Utrikespolitiska vanskligheter uppstodo med England och Spanien. Krigsskul-derna erbjödo många svårlösta problem. En ekonomisk kris hemsökte näringslivet, inflation ägde rum. Sociala revolter kröntes för en tid med framgång. Så drevos staternas burgna element att lyssna till det krav på en fastare union, som federalisterna och främst A. Hamil-ton (se denne) uppställde samt med kraft agiterade för. 1787 nådde man så långt, att ett författningskonvent samlades i Philadelphia. Under ständigt kompromissande mellan nord och söder, stora stater och små o.s.v. enades man s.å. om ett förslag till en unionsförfatt-ning, som skulle underställas de olika staternas sanktion. Förslaget var starkt märkt av detta kompromissande men bar spår av sina upphovsmän även däri, att det tillgodosåg de förmögnare befolkningslagrens intressen: de önskade en fast exekutiv- och centralmakt, som kunde garantera de hos dem placerade krigs-skuldernas betalning och en fast valuta. Agitationen för och emot var stark: motstånd väntade från flera håll, från nordstater och sydstater, från stora och små stater, men främst från demokratiska, till stor del agrara element överallt, vilka hade mycket att vinna men litet att förlora på skuldavskrivning och inflation. Men motståndet var fåfängt, och 1789 trädde den författning, som ännu utgör grunden för U.S.A:s politiska liv, i kraft. Till unionens förste president valdes G. Washington. Federalister och republikaner 1 7 8 9—1 8 1 6. I Washingtons första kabinett fingo sida vid sida plats två män, vilka nästan förkroppsligade de två olika riktningar, som gjorde sig gällande i tidens politiska liv: finansministern A. Hamil-ton och utrikesministern T. Jefferson. Hamil-ton var federalist och representant för nordens kapitalistiska och merkantila intressen. Han såg i unionsförfattningen utgångspunkten för en utveckling i än mer centralistisk anda — tanken på en monarki har kanske ej varit honom främmande. U.S.A:s utveckling borde vila på handel och industri: genom hans initiativ skapades en unionell bank för att stabilisera de ekonomiska förhållandena, och ett tullsystem genomfördes för att uppamma industrien. Jefferson var den agrara söderns man, därjämte en övertygad fri-hetsentusiast. Han var motståndare till Hamil-tons bankpolitik, bakom vilken han endast såg den merkantila nordens egoistiska beräkningar. Han var mot det tullsystem, som skulle gynna nordens kapital på bekostnad av söderns jord. Och när unionsförfattningen enl. hans mening brukades som ett instrument för att minska friheten, blev han motståndare till ytterligare centralisation: staternas rätt inom unionen måste skyddas. Till dessa motsättningar kom en, som för samtiden tedde sig mest betydande: Hamilton sympatiserade i de europeiska revolutionskrigen med England, han önskade samgående mellan U.S.A. och denna makt, under det att Jefferson var en ivrig vän av det revolutionära Frankrike, som han ville understödja i de pågående krigen. När Washington 1793 utfärdade en neutrali-tetsförklaring i kriget mellan de två makterna, avgick Jefferson. Den avgångne utrikesministern blev oppositionsledare. Kring hans person slöt först och främst den agrara södern upp. I nordstaterna saknades ej med Hamiltons planer missnöjda, demokratiska element; särskilt stark var kring Tammani] hall (se d.o.) oppo sitionen i New York, ledd av Clinton och Burr Genom en allians mellan dessa två grupper bildades kring Jefferson det republikanska partiet, sedermera det demokratiska. Striden mellan republikanerna och federalisterna, Hamiltons anhängare, blev förbittrad och koncentrerade sig särsk. kring vissa utrikespolitiska frågor. När 1794 ett fördrag med England slöts (se J. Jay), som reglerade ett antal tvistepunkter med denna makt, riktade republikanerna häremot våldsamma angrepp. Men federalisterna höllo sin maktställning vid 1796 års val, då J. Adams blev president. Även kongressen kontrollerades av dem. Förhållandet till Frankrike, som ansåg sig ha anspråk på U.S.A :s hjälp i överensstämmelse med det under nordamerikanska frihetskriget ingångna fördraget, blev kritiskt. En U.S.A :s ambassad till Paris mottogs 1798 på ett sådant sätt, att folkstämningen i U.S.A. blev högst upp — 803 — — 804 —