Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förenta staterna, Amerikas förenta stater - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRENTA STATERNA
retad mot Frankrike (se X Y Z-e p i s o d e n).
Kriget mot Frankrike utbröt de facto, men
någon formell krigsförklaring utfärdades ej.
Sedan Bonaparte tagit makten i Frankrike, kom
i stället lugnande försäkringar 1799, varefter
Adams åter upptog förhandlingarna.
Republikanerna jublade; federalisterna, som önskat
krig, sågo sig bedragna av den president, de
valt, och gingo inbördes splittrade till 1800 års
presidentval.
I överensstämmelse med sitt program hade
federalisterna 1798 genomfört vissa lagar mot
immigranter och sammansvärjningar, vilka bl.a.
möjliggjorde för exekutivmyndigheterna att
utvisa misstänkta personer och undertrycka
pressfriheten. Olika stater togo ställning emot
dessa lagar ss. ej tillhörande unionens
maktområde; republikanerna utnyttjade flitigt
möjligheten att framställa sina motståndare som
frihetens fiender. Under dessa omständigheter
kunde 1800 års presidentval endast utmynna i
en republikansk seger, och T. Jefferson
blev trots ett egenartat intermezzo (se A.
B u r r) president 1801. ”1800 års revolution”
var genomförd. Den våldsamma omstörtning,
som federalisterna fruktat av Jeffersons
presidentval, uteblev. Hans inre politik var modest,
och han stärkte sin ställning så, att han 1804
omvaldes med betydlig majoritet. Det
federa-listiska partiet gick med stora steg tillbaka
och kunde ej hindra, att även Jeffersons
efterträdare J. M a d i s o n 1808 utsågs av
demokraterna. Sin sista högborg hade partiet i Nya
England där de vid vissa tillfällen ännu under
1810-talet kunde vinna lokala framgångar;
partiets betydelse såsom unionell maktfaktor
förblev efter 1800 ringa, och gentemot de
övermäktiga demokraterna sökte det nu hävda sin
ställning i Nya England genom att proklamera
staternas vittgående särrättigheter gentemot
unionen. Tiden 1800—12 är utmärkt av de
många vanskligheter, som förhållandet till
England beredde. Denna makts många övergrepp
gentemot den amerikanska sjöfarten krävde
motåtgärder. Jefferson fann en föga lycklig
form för repressalier, när han 1807 lät
kongressen antaga Embargo act, varigenom amerikansk
seglation till utlandet och amerikansk export
förbjöds. Den drabbade det amerikanska
näringslivet hårdare än de krigförande makterna
i Europa. England gav ej vika härför, lika litet
som för de olika åtgärder, som Madison efter
1809 års upphävande av Embargo act vidtog.
Dock hade man rätt att hoppas på en fredlig
lösning, enär de av de engelska trakasserierna
närmast berörda sjöfartsidkande staterna i n.ö.
framförallt önskade fredens bibehållande. Då
ingrep en ny faktor i utvecklingen.
Befolkningsrörelsen hade efter 1789 gått i
västlig riktning. I området v. om sydstaterna
samt i Nordvästterritoriet hade jord tagits i
bruk och nya stater uppstått, Kentucky och
Tennessee s. om Ohio under den federalistiska
regimen, Ohio n. om denna flod under
Jefferson. Här växte i västern vid the frontier, den
obestämda gränslinjen mot ödemarken och det
endast av indianer befolkade landet, en
befolkning av farmare upp. Denna utveckling var
liktydig med de agrara intressenas ökade betydel-
Förenta staternas territoriella tillväxt.
se inom unionen. Demokraternas intresse för
västern, ådagalagt redan från början, stod i
full överensstämmelse med deras agrariska
inställning. När Jefferson 1803 av Frankrike
inköpte Louisiana v. om Mississippi, som det 3
år tidigare förvärvat av Spanien, handlade han
i överensstämmelse med det demokratiska
partiets djupaste intentioner, om han än bröt med
dess av honom själv uppställda princip om
minsta möjliga makt för unionen. Denna
princip spelade i själva verket mindre roll för
demokraterna, sedan de övertagit makten. En
yngre generation inom partiet hade litet känsla
för den, och västerns män, vilka slöto sig till
demokraterna, voro uppvuxna i en miljö, där
de lokala traditionerna ej verkade splittrande:
de voro i främsta rummet unionella.
Ytterligare snabb expansion över nya för jordbruk
lämpade områden var deras lösen. Ett hinder
härför var indianerna, och många krig fördes
med dem. Man menade — ej helt med orätt —,
att bakom indianerna stodo de engelska
myndigheterna i Canada. Så kom England att för
männen vid the frontier te sig ss. fienden; en
seger över denna makt skulle — trodde man —
betyda stabilare förhållanden i v., ytterligare
framträngande åt detta håll, kanske nya och
odlingsbara områdens vinnande i Canada.
Den nya unionella riktningen inom det
demokratiska partiet hemförde segern vid 1812
års kongressval. Det lyckades få Madison med
sig, och så genomdrevs 1812 krigsförklaringen
mot England. Man tog de engelska övergreppen
— 805 —
— 806 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
