FÖRENTA STATERNA retad mot Frankrike (se X Y Z-e p i s o d e n). Kriget mot Frankrike utbröt de facto, men någon formell krigsförklaring utfärdades ej. Sedan Bonaparte tagit makten i Frankrike, kom i stället lugnande försäkringar 1799, varefter Adams åter upptog förhandlingarna. Republikanerna jublade; federalisterna, som önskat krig, sågo sig bedragna av den president, de valt, och gingo inbördes splittrade till 1800 års presidentval. I överensstämmelse med sitt program hade federalisterna 1798 genomfört vissa lagar mot immigranter och sammansvärjningar, vilka bl.a. möjliggjorde för exekutivmyndigheterna att utvisa misstänkta personer och undertrycka pressfriheten. Olika stater togo ställning emot dessa lagar ss. ej tillhörande unionens maktområde; republikanerna utnyttjade flitigt möjligheten att framställa sina motståndare som frihetens fiender. Under dessa omständigheter kunde 1800 års presidentval endast utmynna i en republikansk seger, och T. Jefferson blev trots ett egenartat intermezzo (se A. B u r r) president 1801. ”1800 års revolution” var genomförd. Den våldsamma omstörtning, som federalisterna fruktat av Jeffersons presidentval, uteblev. Hans inre politik var modest, och han stärkte sin ställning så, att han 1804 omvaldes med betydlig majoritet. Det federa-listiska partiet gick med stora steg tillbaka och kunde ej hindra, att även Jeffersons efterträdare J. M a d i s o n 1808 utsågs av demokraterna. Sin sista högborg hade partiet i Nya England där de vid vissa tillfällen ännu under 1810-talet kunde vinna lokala framgångar; partiets betydelse såsom unionell maktfaktor förblev efter 1800 ringa, och gentemot de övermäktiga demokraterna sökte det nu hävda sin ställning i Nya England genom att proklamera staternas vittgående särrättigheter gentemot unionen. Tiden 1800—12 är utmärkt av de många vanskligheter, som förhållandet till England beredde. Denna makts många övergrepp gentemot den amerikanska sjöfarten krävde motåtgärder. Jefferson fann en föga lycklig form för repressalier, när han 1807 lät kongressen antaga Embargo act, varigenom amerikansk seglation till utlandet och amerikansk export förbjöds. Den drabbade det amerikanska näringslivet hårdare än de krigförande makterna i Europa. England gav ej vika härför, lika litet som för de olika åtgärder, som Madison efter 1809 års upphävande av Embargo act vidtog. Dock hade man rätt att hoppas på en fredlig lösning, enär de av de engelska trakasserierna närmast berörda sjöfartsidkande staterna i n.ö. framförallt önskade fredens bibehållande. Då ingrep en ny faktor i utvecklingen. Befolkningsrörelsen hade efter 1789 gått i västlig riktning. I området v. om sydstaterna samt i Nordvästterritoriet hade jord tagits i bruk och nya stater uppstått, Kentucky och Tennessee s. om Ohio under den federalistiska regimen, Ohio n. om denna flod under Jefferson. Här växte i västern vid the frontier, den obestämda gränslinjen mot ödemarken och det endast av indianer befolkade landet, en befolkning av farmare upp. Denna utveckling var liktydig med de agrara intressenas ökade betydel- Förenta staternas territoriella tillväxt. se inom unionen. Demokraternas intresse för västern, ådagalagt redan från början, stod i full överensstämmelse med deras agrariska inställning. När Jefferson 1803 av Frankrike inköpte Louisiana v. om Mississippi, som det 3 år tidigare förvärvat av Spanien, handlade han i överensstämmelse med det demokratiska partiets djupaste intentioner, om han än bröt med dess av honom själv uppställda princip om minsta möjliga makt för unionen. Denna princip spelade i själva verket mindre roll för demokraterna, sedan de övertagit makten. En yngre generation inom partiet hade litet känsla för den, och västerns män, vilka slöto sig till demokraterna, voro uppvuxna i en miljö, där de lokala traditionerna ej verkade splittrande: de voro i främsta rummet unionella. Ytterligare snabb expansion över nya för jordbruk lämpade områden var deras lösen. Ett hinder härför var indianerna, och många krig fördes med dem. Man menade — ej helt med orätt —, att bakom indianerna stodo de engelska myndigheterna i Canada. Så kom England att för männen vid the frontier te sig ss. fienden; en seger över denna makt skulle — trodde man — betyda stabilare förhållanden i v., ytterligare framträngande åt detta håll, kanske nya och odlingsbara områdens vinnande i Canada. Den nya unionella riktningen inom det demokratiska partiet hemförde segern vid 1812 års kongressval. Det lyckades få Madison med sig, och så genomdrevs 1812 krigsförklaringen mot England. Man tog de engelska övergreppen — 805 — — 806 —