Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förenta staterna, Amerikas förenta stater - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRENTA STATERNA
mot sjöfarten ss. förevändning till kriget, men
detta genomdrevs trots motstånd från de
sjöfarande staterna. Kriget blev ej den
militärpromenad mot Canada, man tänkt sig. I
huvudsak behöllo engelsmännen övervikten, men
kriget fördes ganska lamt, och fred slöts på
grundval av status quo i Gent 1814. Men det
kom att få betydande följder för U.S.A:s
ekonomiska liv. Den engelska blockaden av kusten
försvårade importen. Den amerikanska
industrien skördade vinst härav och fick en helt annan
omfattning än tidigare. När den efter freden
hotades av den engelska konkurrensen, tillgrep
man på initiativ av H. Clay (se denne) the
American system: höga skyddstullar infördes
1816, inkomsterna därav användes till att
bestrida unionella utgifter; bl.a. förbättrades
sam-färdsmedlen i v. ansenligt. Då efter en tid
ångbåtar i allt större utsträckning beforo
Mississippis vattensystem, gick västern en
glänsande utveckling till mötes: invandringen
fortsatte, och under åren 1812—20 intogos ss.
nya stater i unionen Indiana, Louisiana,
Mississippi, Illinois, Alabama och Missouri.
Demokrater och w h i g s 181 6—5 0.
Den unionella politiken samlade nästan alla
kring det demokratiska partiet, som under the
era of good feelings var allenarådande. 1816
valdes Madisons utrikesminister J. M o n r o e till
president utan verkligt motstånd, 1820 enhälligt.
I utrikespolitiken är hans tid märklig genom
köpet av Florida 1819 och Monroe-doktrinen
(se d.o.) 1820. På inrikespolitikens fält
märktes den tvist, som mynnade ut i
Missourikom-promissen (se nedan sp. 810). Eljest tävlade
med varandra olika fraktioner inom det
demokratiska partiet; deras strid fördes under
Monroes efterträdare J. Q. Adams (1825—29)
med stegrad bitterhet. En våldsam opposition
gjorde sig inom partiet gällande mot Adams,
och vid 1828 års presidentval led han nederlag
mot de oppositionella gruppernas kandidat,
västerns idol, ”folkets vän”, general A.
Jackson.
Valet innebar ett systemskifte. I stor
utsträckning avskedades den gamla regimens
ämbetsmän och ersattes med Jackson-demokrater
— upprinnelsen till spoiZs-systemet (se d.o.).
När Syd-Carolina gentemot en nyantagen
protektionistisk tulltariff förklarade denna ogiltig
för sitt vidkommande (se
Nullifikation-striden), ville Jackson gripa till vapen; ge
nom en kompromiss lyckades dock H. Clay
bilägga striden, som hade till följd en inre
splittring inom det demokratiska partiet:
Cal-houn kontra Jackson, motsvarande den om
delstaternas särrättigheter måna, mera
konservativa riktningen kontra den unionella och
ra
dikala samt sydstater kontra väststater.
Jacksons ekonomiska politik — bl.a. hans
fientlighet mot den unionella banken, som han
bringade på fall — föranledde många av hans
motståndare att ansluta sig till det av Clay bildade
mhi^-partiet (se W h i g s), en ganska inhomogen
sammanslutning, som i huvudsak
representerade unionens förmögnare befolkningsskikt. Det
förmådde lika litet hindra, att Jackson 1832
omvaldes, som att hans förnämste medhjälpare
och rådgivare M. Va n B u r en 1837 blev hans
efterträdare. Denne fortsatte Jacksons radikala
politik men förmådde ej övervinna de
ekonomiska svårigheter, som under hans tid med
styrka gjorde sig gällande. Så segrade vid 1840
års val whigpartiets kandidat W. H. H a r r
i-s o n. Han dog redan 1841 och fick till
efterträdare J. T y 1 e r. Denne bröt med
whigpartiets ledande män och förband sig med en
grupp demokrater (Calhoun); det demokratiska
partiet hade återvunnit sin maktställning. Det
behöll den vid 1844 års val, då J. P o 1 k blev
president. Hans presidenttid utmärktes särsk.
av stark livaktighet på det utrikespolitiska
området och kraftig västerut riktad expansion.
Den gamla tvisten med England om gränsens
förlopp i n.v. (se Oregonfrågan) löstes
1846 genom en för U.S.A. förmånlig
kompromiss; Texas, som alltsedan 1836 utgjort en
självständig stat, intogs 1845 såsom delstat i
unionen; det härav föranledda kriget med
Mexiko (se d.o.) 1845—48 ändades genom
freden i Guadalupe Hidalgo, vari U.S.A.
förvärvade landet till Stilla havet. Sedan härefter
unionen tillköpt sig några gränsdistrikt av Mexiko
1853 (Gadsdenköpet) samt Alaska av Ryssland
1867, hade U.S.A. nått sin nuv. territoriella
utsträckning på Amerikas kontinent.
De landområden, som U.S.A. under Polk
förvärvat, öppnade för den åt v. riktade
befolk-ningsrörelsen vida utsikter. Till att börja med
födde landförvärven för den nordamerikanska
politiken stora svårigheter, vilka ännu under
whigpresidenterna Z. Taylor (1849—50) och
M. Fillmore (1850—53) gjorde sig
gällande. Svårigheterna hängde samman med
motsättningen mellan norden och södern, som nu
råkade in i ett akut krisstadium.
Södern och norden. Krisen 1850
—6 4.
Medan västerut nytt land tagits i besittning
samt rikt utvecklats och knutits samman med
öststaterna genom anläggning av kanaler, järn
vägar m.m., hade öststaterna under tiden 1800—
50 även undergått en snabb utveckling. Denna
gestaltade sig väsentligt olika i söder och norr.
Tekniska förbättringar vid
bomullsberedningen hade från slutet av 1700-talet givit ökad
— 807 —
— 808 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
