Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förenta staterna, Amerikas förenta stater - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRENTA STATERNA
fart åt bomullsodlingen i sydstaterna, särsk. i
Syd-Carolina och Georgia; i södern fattad
såsom helhet — d.v.s. landet s. om Mason and
Dixon Une (se d.o.) — var det ej längre
odlingen av tobak och ris utan av bomull, som
var huvudnäringen. Bomullsodlingens växt gav
åt sydstaterna en mäktig ställning inom
världshushållningen och verkade, att det tidigare här
bestående latifundiesystemet ytterligare
utbredde sig. I förbindelse härmed fick negerslaveriet
för sydstaternas ekonomiska liv ökad betydelse,
enär negrer visade sig vara lämpliga arbetare
på bomullsplantagerna. Den utveckling av
industri, som man även i sydstaterna hade
hoppats skulle bli resultatet av den
protektionistiska politiken, uteblev. Denna gick så
mycket kraftigare framåt i nordost. Vid sidan
av handel och sjöfart blev industrien där en
näring av betydelse. Till norden leddes också
den ström av immigranter från Europa, som
fr.o.m. 1830-talet med styrka gjorde sig
gällande. Industri mot storgodsdrift, fritt lönearbete
mot slavarbete voro motsättningar, som ställde
de två sektionerna norden och södern mot
varandra.
Motsättningen blev av betydelse även för
förhållandena i v. De s.v. staterna kring
nedre Mississippi voro lämpliga för
bomullsodling; i dem nådde slaveriet sin största
utsträckning, och de sammansmälte helt med
södern. I n.v. hade i landet mellan Ohio och
Mississippi — det gamla Nordvästterritoriet —
slaveri förbjudits; nordvästern (nuv. n.ö.
centralstaterna) hade blivit en
spannmålsproduce-rande sektion. Dess farmare hade i flera fall
gemensamma intressen med söderns storagrarer
— så i vissa tullpolitiska frågor och
valutaspörsmål. Men i andra frågor stodo de
närmare nordens fria företagare på industriens,
handelns och främst jordbrukets område:
sam-fundsskicket var i båda grundat på lönearbete,
samfärdsmedlen knöt landet närmast samman
med norden, och den från Europa utgående
invandringsströmmen till nordvästern kom dit
genom nordstaterna.
Striden mellan nordens, söderns och
nordvästerns intressen är för U.S.A:s historia
under tiden 1820—50 av större betydelse än
striden mellan de olika grupperna inom det
demokratiska partiet samt mellan demokrater och
whigs. Men denna strid mellan sektionerna
fördes lika mycket inom partierna som
mellan dem. Ofta brötos i densamma alla
partiband. Ett flertal olika kombinationer uppstodo
på detta sätt, alltefter arten av de intressen,
som stodo på spel.
Motsättningen mellan södern och norden,
innerst betingad av ekonomiska skäl, tilltog i
styrka, sedan under 1830-talet en idealistisk
rörelse i nordstaterna gått till kamp mot
slaveriet: abolitionismen. Dess anhängare,
abolitionisterna (se d.o.), förde i tal och skrift
en häftig propaganda mot slaveriet och
slavägarna. Politiskt sökte de göra sig gällande
dels genom ett särskilt parti, Liberty party (se
d.o.), dels genom att understödja
abolitionis-tiskt sinnade kandidater inom övriga partier.
Gentemot abolitionismen gjorde söderns män
med skäl gällande, att slavarnas lott som regel
var en helt annan och vida bättre än den
abolitionisterna menade. Slavarna voro — sade
man — ofta bättre lottade än nordens fria
lönearbetare. Men man gick vidare: slaveriet,
tidigare mångenstädes i södern betraktat som
ett nödvändigt ont, upphöjdes under inflytande
av dess växande betydelse och i polemik mot
abolitionisternas agitation till något etiskt gott,
grundat i Guds lag. Slaveriet löste på ett vida
bättre sätt än något annat system
arbetsfördelningens svåra problem. Kring denna åskådning
så gott som konsoliderades södern; när
samtidigt dess självkänsla på gr. av
bomullsodlingens betydelse för världshandeln steg och
dess samfund genom latifundiebildningen
alltmera aristokratiserades, började man draga
fram traditionerna från kolonigrundläggningens
tid samt betrakta sig — i stort sett med orätt
—ss. ättlingar av andra och mera
aristokratiska samfundslager än nordens yankees.
Unionen med norden, som enl. sydstatsuppfattning
tillförsäkrade denna större fördelar än södern,
måste hållas så lös som möjligt: den var icke
evig utan kunde, om så erfordrades, upplösas.
Skulle den bestå, var det nödigt, att den vilade
på en jämnvikt mellan södern och norden,
slaveristater och fristater. Dessa tankar
utformades av söderns störste statsman Calhoun;
för honom liksom för övriga betydande
syd-statsmän var kampen med norden en
maktfråga: kunde södern inom unionen erhålla
utvecklingsmöjligheter, borde denna bestå, eljest
ej. De ivrigaste abolitionisterna i n. svarade:
ingen union med slavägare. Alltmera
uppluckrades sammanhållningen mellan norden och
södern; vissa kyrkosamfund, som tidigare
omfattat hela unionen, klövos mitt itu. Två
samfund stodo emot varandra.
Särsk. vanskligt var det att taga ställning till
frågan om slaveriet i de under unionens
uppsikt stående områdena i v. Rörande det av
Jefferson inköpta Louisiana v. om Mississippi
hade man 1820 enats genom
Missourikompro-missen: Missouri hade gjorts till slavstat; eljest
skulle land n. om 36°30’ vara fritt från slaveri.
Ett liknande problem hade U.S.A:s
myndigheter att efter Polks erövringar taga ställning
— 809 —
— 810 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
