Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förenta staterna, Amerikas förenta stater - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRENTA STATERNA
till. Skulle de nyerövrade områdena bli öppna
el. slutna för slavägarna? Problemet
komplicerades, då stora guldfyndigheter upptäcktes i
Kalifornien och en så stark ström av
invandrare gick dit, att landet redan 1849 var moget
att ss. stat upptagas i unionen. Skulle
Kalifornien bli slavstat el. fristat? Stridens vågor
gingo höga. Emot sydstaternas anspråk tog ett
särskilt nordstatsparti, free soil party (se d.o),
tillorda; antiunionella manifestationer i
sydstaterna förekommo. Dock lyckades H. Clay ännu
en gång att åstadkomma en lösning, den stora
kompromissen av 1850. Kalifornien upptogs ss.
fristat i unionen, på de nyerövrade områdena
konstituerades New Mexico och Utah ss.
territorier utan förbud mot slaveri, skärpta
bestämmelser ang. förrymda slavar infördes;
unionens myndigheter blevo skyldiga att
återställa till fristaterna rymda slavar till deras
ägare. Sistn. bestämmelse erbjöd söderns män
vissa ekonomiska fördelar men medförde den
abolitionistiska rörelsens skärpande och växt:
de skådespel, som förrymda slavars
tillfångatagande i fristaterna och tillbakasändande
erbjödo, utnyttjades av den abolitionistiska
propagandan, som i Harriet Beecher Stowes
roman ”Onkel Toms stuga” nu fick ett annat
propagandamedel.
1850 års bestämmelser om New Mexico och
Utah voro däremot för sydstaterna vaga och
ovissa löften för framtiden; i huvudfrågan hade
de förlorat. Detta var så mycket mera
väsentligt, som Kaliforniens upptagande i unionen
medförde, att den hittillsvarande jämvikten i
unionen — antalet fristater var till 1850 lika
stort som antalet slavstater — rubbades. När
sedermera under 1850-talet även Minnesota och
Oregon upptogos i unionen ss. fristater, sjönk
ytterligare vågskålen betydligt till slavstaternas
nackdel.
En annan viktig fråga på gr. av erövringarna
rörde utstakandet av en järnvägslinje, som
skulle förbinda Kalifornien med öststaterna.
Två projekt stodo i förgrunden av diskussionen,
centralbanan med utgångspunkt från Missouri
och slutpunkt ung. i San Francisco samt
sydba-nan med utgångspunkt i Texas och slutpunkt i
s. Kalifornien. Krigsministern under den
demokratiske presidenten F. P i e r c e,
sydstatsleda-ren J. Davis (se denne), gjorde förberedande
åtgärder för att verkställa det senare projektet,
vilket skulle för sydstaterna medföra de största
ekonomiska fördelar. Ledaren för nordvästerns
demokrater S. Douglas (se denne) ville i
överensstämmelse med denna regions
önskningar att i st. centralbanan skulle bli
verklighet: då den skulle gå fram genom det ännu
oorganiserade landet mellan staten Missouri
och territoriet Utah, måste detta organiseras.
Douglas föreslog, att det skulle uppdelas på två
territorier, Nebraska och Kansas, vilka själva
fingo avgöra, om slaveri skulle tolereras inom
dem el. ej Meningen var, att Nebraska skulle
bli fristat, Kansas, det s. territoriet, varigenom
järnvägen var avsedd att gå fram, slavstat.
Projektet erbjöd stora fördelar för sydstaterna
och accepterades av dem. 1854 blev
Kansas-Nebraska-billen lag, varigenom
Missourikom-promissen av 1820 upphävdes. Från nord- och
sydstater skyndade man att emigrera till
Kansas; mellan anhängarna och motståndarna till
slaveri utkämpades här blodiga strider (the
bleeding Kansas); två olika författningar
an-togos. Men det blev snart tydligt, att nordens
män skulle komma i majoritet och Kansas bli
fristat. Därigenom var möjlighet för
slavstaterna att vidare utbreda sig för all framtid
avklippt.
Södern menade sig även kunna se, hur
norden övergick till anfall. När J. Brown (se
denne) företog sitt halsstarriga försök att i
södern få en negerinsurrektion till stånd, menade
man där, att hans tilltag blottade
nordstatsmännens innersta planer. När 1854 det
republikanska partiet (se Republikaner)
startades, i sig upptog de tidigare abolitionistiska
fraktionerna samt under intryck av
Kansas-Nebraska-frågan raskt tillväxte, bl.a. i
nordvästern, vars farmare här hade mot
sydstats-männen direkt stridande intressen, fruktade
man i södern det värsta. Väl lyckades det
demokratiska partiet vinna 1856 års presidentval
åt sin kandidat J. Buchanan, men
sammanhållningen inom partiet var på väg att
uppluckras. Nordstatsdemokraterna under Douglas
började i flera frågor taga ställning mot
sydstatsdemokraterna. När 1860 nytt presidentval
stod för dörren, sprängdes partikonventet;
nordens och söderns demokrater gingo skilda
vägar; det republikanska partiet erövrade alla
icke slavstater och tryggade därmed segern för
A. Lincoln.
Detta betydde unionens sprängning.
Syd-Carolina, där separatismen alltid var särsk.
stark, utträdde omedelbart ur unionen; en stark
folkrörelse i södern resulterade i att även
flertalet andra slavstater (jfr Border States)
utträdde, efter en tid förenade i Amerikas
kon-federerade stater (se d.o.) under J. Davis ss.
president. De underhandlingar, som fördes i
syfte att åstadkomma en fredlig lösning, blevo
resultatlösa. I och med att Syd-Carolinas
myndigheter läto beskjuta Fort Sumter och
Lincoln besvarade detta med inkallande av milisen,
var nordamerikanska inbördeskriget (se d.o.)
ett faktum.
— 811 —
— 812 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
