FÖRENTA STATERNA satte. Ss. demokrat var han principiellt en motståndare till imperialismen, men förhållandena tvungo honom att 1914 ingripa i Mexiko (se d.o.) samt att, omvald 1916 sannolikt på gr. av motviljan mot inblandning i världskriget, förklara Tyskland krig 1917. I samband med världskriget (se d.o.) stod 1916 års förvärv av Danska Västindien (se d.o.). Mot slutet av sin presidenttid låg Wilson i ständig konflikt med den republikanska kongressen; särskilt hård stod striden om U.S.A:s inträde i Nat. förb., vilket förföll på gr. av senatens hållning. Republikanerna vid makten f r. o. m. 19 2 1. Vid Wilsons avgång grep ånyo det republikanska partiet styrelsen med presidenterna W. S. Har din g (1921—23), C. Coolidge (1923—29) och H. C. H o o v e r (från 1929), av vilka ingen kunnat hävda den maktställning, som Roosevelt och Wilson intagit. De äro representanter för den konservativa, merkantilt orienterade flygeln inom republikanernas parti, vilken efter pro-gressisternas försök 1912 att driva egen valrörelse blivit så gott som allenahärskande inom partiet. I överensstämmelse härmed ha republikanernas politik markerats av tullhöjningar i industriens intresse. Den ytterligt starka begränsningen av immigrationen är till en del betingad av hänsyn till industriens arbetare (se vidare sp. 776); reformarbetet har väsentligt avtagit. De imperialistiska tendenserna ha fullföljts gentemot mellanamerikanska stater; trots Washington-konferensen (se d.o.) arbetas på flottans stärkande. Om förhållandena under Grants presidenttid erinra vissa korruptions-skandaler; en oljeskandal komprometterade svårt Hardings närmaste omgivning. Det 1920 genomförda unionella spritförbudet framkallade en stark spritsmuggling och banditväsendets tillväxt; med dessa företeelser har man ej kunnat komma till rätta. Det allmänna ekonomiska välståndet efter världskriget kunde emellertid det republikanska partiet räkna sig till godo ännu vid 1928 års presidentval. Sedan dess har en bitter erfarenhet ådagalagt ihåligheten av deras populära argument, att republi-kanism är välstånd. Motståndet mot den härskande fraktionen inom det republikanska partiet har varit stark och tagit sig olika uttryck; särsk. Hoover har gent emot kongressen lidit svåra nederlag. Men de oppositionella grupperna ha ej lyckats lösa sina problem och ej med samlad kraft kunnat gå till anfall, ehuru de tidtals varit i majoritet i kongressen. Inom det republikanska partiet intar en grupp progressister med förankring bland de n.v. staternas farmare, en så utpräglad särställning, att den endast formellt tillhör detta; i allians med demokraterna har den förorsakat partiledningen åtskillig förtret men näppeligen något annat. När La Folette (se denne) 1924 sökte bilda ett tredje parti och etablerade en progressistisk valrörelse, vann han för sig ett stort antal röster i de n.v. agrarstaterna — ett tecken på missnöjet där —, men han fick majoritet endast i en stat; planen på ett tredje parti måste anses ha strandat. Demokraterna, republikanernas gamla motståndare, befinna sig åter i en svår situation, aktualiserad genom spritförbudet men bottnande i den djupa motsättningen mellan sydstaternas demokrater, ”bourbonerna”, — det vita herreskiktet, 1000/o:s amerikaner, protestanter, förbudsvänner, besuttna, ofta agrarer — samt nordstaternas demokrater —ofta invandrare av ej angelsaxisk ras, katoliker, förbudsmotståndare, eh fattig storstadsbefolkning. Ett så sammansatt parti kan segra, när de olika elementen få gå skilda fram, och det innehar nu (1932) majoritet i representanternas hus. Men att enas om och med slagkraft arbeta för en gemensam presidentkandidat är svårt. En färglös kompromisskandidat som J. Davis (se denne) 1924 vann inga framgångar. Och när Al Smith (se denne), nord-statsdemokraternas man, 1928 lancerades, identifierade demokraternas parti med den progres-sistiska rörelsen, förde de sociala frågorna fram i förgrunden och därjämte framställde krav på revision av förbudslagen, erhöll han visserligen flera röster än någon tidigare demokratisk presidentkandidat, men ett manstarkt avfall gjorde sig gällande inom sydstaterna. B. Författning. U. S. A:s författning är daterad 17A 1787 och hade i maj 1790 ratificerats av samtliga delstater. U. S. A. är en f ö r b u n d s-s t a t, enl. amerikanskt språkbruk ofta benämnd union. Dess president utses av hela det amerikanska folket genom indirekt val för en tid av 4 år. En president blir ofta omvald för ytterligare 4 år, men enl. praxis ej mer än en gång. I varje delstat utses elektorer till samma antal som statens representanter i unionens folkrepresentation. Då elektorsvalet sker efter rena partilinjer och de båda huvudpartierna, republikaner och demokrater, ålägga sina an hängare bland elektorerna att rösta på den presidentkandidat, som partiet på förhand uppställt, är utgången av presidentvalet klar i ocb med elektorsvalet; det parti, som segrar vid elektorsvalen i nov., får sin presidentkandidat vald i jan. följ. år. Den 4/s äger presidentskifte rum. Samtidigt med presidentvalet utses v. president. Om den ord. statschefen avgår från sitt ämbete före 4-årsperiodens slut, efterträdes han automatiskt av v. presidenten för resten av perio — 817 — — 818 —