Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förenta staterna, Amerikas förenta stater - Författning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRENTA STATERNA
den. För valbarhet till båda posterna stadgas, att
vederbörande skall vara minst 35 år, infödd
amerikansk medborgare samt sedan minst 14 år
bosatt inom U. S. A. — Unionens
folkrepresentation, kongressen, består av 2 kammare: s
e-n a t e n och representanternas hus.
Till senaten, som räknar 96 led., sänder var och
en av de 48 delstaterna, oberoende av storlek,
2 representanter, medan led. i
representanthuset, 435 till antalet, fördelas på staterna efter
folkmängd. I representanthuset sitta därjämte
(utan beslutanderätt) 2 ombud från
Filippinerna samt 1 ombud från vardera av
besittningarna Alaska, Hawaii-öarna och Portorico. Till
1913 valdes senatorerna av vederbörande
delstats lagstiftande församling, men efter nämnda
år väljas båda husens led. direkt av samma
medborgare, som äga rösträtt till den talrikaste avd.
av vederbörande delstats folkrepresentation.
Valrätten till den unionella representationen är
alltså ej enhetligt reglerad, utan kongressen utses
enl. en rad rösträttssystem, som skifta från stat
till stat. I och med rösträttens starka utvidgning
i senare tid har skillnaden mellan de olika
systemen blivit mindre. Märkligt är ett tillägg till
unionsförfattningen 1920, enl. vilket den
amerikanska kvinnan i rösträttshänseende helt
likställes med mannen. Efter inbördeskriget på
1860-talet tillkom en grundlagsbestämmelse, att
rösträtt ej finge ”förvägras någon el. inskränkas
med hänsyn till ras, färg el. föregående slaveri”;
i praktiken har detta dock ej medfört, att den
talrika negerbefolkningen blivit politiskt
jämställd med de vita. Senatens led. väljas för 6 år,
Ms vartannat år. Valperioden för
representanthuset är 2 år. Valbar till senaten är enl.
unionsförfattningen person, som är minst 30 år
gammal, under 9 år varit medborgare i U. S. A. och
vid tiden för sitt val är bosatt inom den stat,
för vilken han väljes. Ett dylikt bostadsband
fordras även för medl.-skap av
representanthuset, därjämte en ålder av lägst 25 år samt 7 års
medborgarskap. — I förbundsförfattningen
uppräknas de befogenheter, som tillkomma de
unionella organen i motsats till de
enskilda staternas. Hit höra frågor rörande krig
och fred samt i allm. utrikesärenden, vad som
rör försvarsväsen, handel med utlandet och
mellan unionens delstater samt mynt, mått och
vikt, tullagstiftning, postväsen, patenträtt, vissa
bestämmelser om invandring och naturalisation,
förbundsdomstolar m. m. Man utgår från
grundsatsen, att vad som i unionsförfattningen
ej uttryckligen angivits tillhöra unionens
makt-område, lämnas åt särstaterna att handlägga.
De unionella myndigheternas maktsfär har
emellertid efter hand vidgats. Så fick
kongressen genom grundlagsändring 1913 rätt att
påläg
ga en unionell inkomstskatt, från vilken källa
inkomsten än må härflyta. Lagstiftningen om
allmänt rusdrycksförbud är sedan 1919 en
för-bundsangelägenhet. Att rösträttsvillkoren i
vissa avseenden enhetligt reglerats genom tillägg
till unionsförfattningen är påpekat.
U. S. A:s författning är ett intressant exempel
på hur man sökt praktiskt tillämpa den makt-,
delningsteori, som på 1700-talet i Montesquieu
hade sin främste förespråkare. Den
amerikanska författningens skapare kände väl till och
ha upptagit dennes idéer om ”maktens
tredelning”, ehuru erfarenheter från koloniernas eget
författningsliv och intryck från England spelat
in. Ss. representanter för den styrande, den
lagstiftande och den dömande statsmakten
skulle presidenten, kongressen och
förbundsdomstolarna i möjligaste mån självständigt och utan
intrång på varandras områden fylla sina
särskilda uppgifter. Den intima kontakt mellan
regering och folkrepresentation, som
förekommer i parlamentariskt styrda stater, saknas
sålunda i U. S. A.: ministrarna få ej vara led. av
kongressen och äga ej rätt att deltaga i dennas
förhandlingar; de äro uteslutande statschefens
förtroendemän och tillsättas fritt av denne,
över huvud får ingen, som bekläder befattning
i unionens tjänst, vara kongressled.
Presidenten saknar upplösningsrätt gentemot
kongressens båda hus. Han har formellt ej rätt till
initiativ beträffande lagstiftningen, vartill även
räknas budgetsbehandlingen, men kan genom
sina s. k. budskap (messages) till kongressen
påverka dennas arbete, under förutsättning att
ett av el. båda husen behärskas av samma parti,
som fört honom själv till makten. Negativt har
han en betydande del i lagstiftningsmakten
genom sitt veto. Ett av kongressens båda avd.
antaget lagförslag kan, när det underställes
presidenten för att av denne genom
namnunderskrift upphöjas till lag, inom 10 dagar
återsändas till kongressen med tillkännagivande, att det
ej kunnat godkännas, samt skälen härför. Om
nu kongressen med minst % av de avgivna
rösterna i vartdera huset ånyo antager förslaget,
blir detta lag utan presidentens underskrift.
Mera sällan lyckas man i dylika fall uppnå
erforderlig kvalificerad majoritet, varför
vetorätten fått stor betydelse, i sht som den i senare
tider ofta använts. Presidenten har även i övrigt
många tillfällen att inverka på kongressens
lagstiftningsarbete. Är han en inom sitt parti
särsk. representativ personlighet, kan han
använda diverse partipolitiska kanaler för att
påverka ledande kongressmän. I stor utsträck
ning har presidenten fått rätt att själv utfärda
förordningar. Ss. exekutivmaktens innehavare
är presidenten högste befälhavare över U. S. A:s
— 819 —
— 820 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
