FÖRENTA STATERNA experimenterandet med formen. På hela detta stora mellersta litteraturskikt har kritiken arbetat förädlande. New England har alltid intellektuellt visat vägen för övriga Amerika, och den moderna kritiska rörelsen har i huvudsak kommit därifrån. Den började med Henry Adams (1838—1918; ”The education of H. Adams”, 1906—18). Filosoferna William James (1842—1910) och George Santa y a n a (f. 1863) ha haft stort inflytande på litteraturen. H. L. M e n c k e n (f. 1880) har utövat en betydelsefull verksamhet som satiriker. Men viktigast ha varit de antiromantiska ”humanisterna”, P. E. M o r e (f. 1864; ”Shel-burne essays”, 1914) och Irving Babbitt (f. 1865; ”Rousseau and romanticism”, 1919), som höjt de rent litterära anspråken och väckt sinnet för tradition. Till stor del på gr. av denna kritik ha några få verkligt originella och betydande litterära gestalter framträtt i U. S. A.: Ezra Pound (f. 1885; ”Cantos”, 1930), T. S. E 1 i o t (f. 1888; ”The waste land”, 1922, ”Ash Wednesday”, 1930) och Er nes t Hemingway (f. 1898; ”Men without wo-men”, 1927, ”Fiesta”, 1928). De och några få andra utgöra det tredje skiktet, vilket hitintills är ganska tunt. Den amerikanska litteraturen lider näml, starkt av bristen på tradi tion och på en verkligt bildad publik. A.H.K. Filosofi. Den filosofiska forskningen i U. S. A. hade sin historiska utgångspunkt i kalvi-nistisk teologi och var från början starkt religiöst inriktad. Dess första självständiga tänkare, Samuel Johnson (1696—1772) och Jonathan Edwards (1703—58), voro påverkade av Locke och särsk. av Berkeley. Edwards’ filosofi utmynnade i en augustinskt färgad metafysik i förening med en strängt kalvinistisk dogmatik. Upplysningsfilosofien företräddes av Benjamin Franklin (1706—90), som i populär form förfäktade en nyttomoral med anknytning till puritanskt åskådningssätt. En radikal deism förkunnades av Thomas Paine (1737—1809), vars angrepp mot ortodoxien framkallade åtskilliga heta strider. Under 1800-talets förra halvsekel fick den romantiska strömningen åtskilliga litterära företrädare i U. S. A. Främst bland dessa stod Ralph Waldo E m e r s o .i (1803—82), en själfull mystiker, vars transcen-dentalism förenade platoniska tankemotiv med idéer från den tyska idealismen. Hans metafysik var panteistisk (se Panteism), och hans etik uppbars av en radikal individualism. O. 1870 inträngde den moderna positivismen (se d. o.) i det nordamerikanska tankelivet. Darwins utvecklingslära, som fick en framstående företrädare i biologen Asa Gray (1810—- 88), utövade ett starkt inflytande på filosofien Motsättningen mellan den naturvetenskapliga världsuppfattningen och den starka religiösa traditionen gjorde sig kraftigt gällande. En modern utvecklingsfilosofi företrädes av J a-mes Mark Baldwin (f. 1861). Han har behandlat logiken ur genetisk synpunkt och sökt att på empirisk basis uppbygga en estetisk idealism. En radikal empirism har framträtt i den pragmatiska strömningen, som utgått från Charles Sanders Peirce (1839— 1924), matematiker och logiker av algebraisk riktning. Dess främste man, William James (1842—1910), empirisk psykolog och banbrytare på religionspsykologiens område, såg i de vetenskapliga teorierna arbetsinstrument, vilkas sanningsvärde ligger i deras förmåga att ”arbeta väl”. Hans metafysiska ståndpunkt var en pluralism (se d. o.) med religiöst inslag. En mera naturalistisk pragmatism företrädes av John D e w e y (f. 1859), även verksam som pedagogisk teoretiker. Josiah Royce (1866—1916) utvecklade en idealistisk metafysik, enl. vilken verkligheten är att fatta som en gemenskap av personligheter, vilka ingå i en gudomlig allpersonlighet. I modern amerikansk filosofi gör sig även en realistisk riktning gällande, företrädd bl. a. av Fred Woodbridge (f. 1867) och påverkad av den s. k. behavioris-men (se d. o.), som vill bannlysa de subjektiva metoderna från psykologin. Inom den experimentella psykologien intager U. S. A. en ledande ställning med namn som W. James, Stanley Hall, E. B. Titchener och E. L. T h o r n d i k e. G.A. Teater. Från början av 1700-talet spelade resande sällskap i större städer och samhällen. Teatern motarbetades dock häftigt av puritanerna. Ännu under det tidigare 1800-talet dundrade prästerna, även de katolska, mot den från predikstolen och påbjödo i herdabrev avhåll-samhet från teaterbesök under fastlagen, d.v.s. själva högsäsongen. Efter freden i Paris 1783 vågade sig emellertid snart engelska sällskap över Atlanten. De erbjödo den trevande inhemska teatern en nyttig och sporrande tävlan, senare ytterligare stegrad genom de europeiska st järnturnéer, som med kommunikationernas utveckling från o. 1840 började genomkorsa landet. Den inhemska teatern växte sig under denna tävlan småningom allt starkare och upplevde under 1800-talets senare hälft sin blomst-ringstid. Dess första konstnärer av betydelse voro Thomas Jefferson (1732—1807) och Elisabeth Granger (1760—1850). Från det tidigare 1800-talet märkas Henry och James Wallack, Samuel BuHer, Leonora Pincott och Edwin — 877 — — 878 —