FÖRFALSKNING hjälpbok för anteckning och förfalloordning av fakturor, växlar m. m. Förfallodag, den dag, då en fordran el. skuld skall betalas. Om f. överskrides, är den betal-ningsskyldige pliktig att från denna dag erlägga 6°/o ränta, om ej annorlunda överenskom-mits. Vid växlar måste f. noga iakttagas; i annat fall kan protest (se d.o.) upptagas; dock har växelägaren rätt att giva den betalningsskyldige två dagars anstånd. Vhgn. Förfalskning (i eg. mening), jur., förändrande, förstörande el. obefogat framställande av rättsliga bevismedel i syfte att ingiva andra en felaktig föreställning om de ting, bevismedlet gäller, och i beräkning, att den oriktiga föreställningen skall giva upphov till någon av brottslingen önskad åtgärd el. underlåtenhet. F.-brotten i denna mening behandlas i Strafflagen, kap. 12. I §§ 1—11 behandlas de fall, där brottets föremål utgöres av statliga bevismedel, inkl, gränsmärken, s.k. rå och rör (se d. o.), och ävenledes privata bevismedel: ”enskild handling, som till bevis om rättighet el. befrielse från förbindelse tjänar”. I §§ 12— 21 sker en utvidgning av f.-brottet utöver det nyssnämnda, ity att där behandlas den s. k. mynt- och sedel-f. (se d. o.) jämte förberedelse därtill. — Till f. i vidsträcktaste mening hänföres stundom, oavsett f.-föremålets art, varje skapande av missuppfattning jämte begagnande därav. Sålunda talas i Strafflagen om f. av livs- och läkemedel, gods m. m. Numera plägar man dock hänföra f.-förfarande i avseende å sådana ting, som ej utgöra rättsliga bevismedel, mynt el. sedlar, till bedrägeri. — Under f. i eg. mening är jämväl att hänföra varumärkes-f., vilken är straffbelagd i lagen % 1884 om skydd för varumärken, § 12. Ögd. För särskilt den historiska forskningen är f. ett viktigt, om än ytterst svårde-finierat och oenhetligt begrepp. Man torde kunna indela f. i tre grupper: f. i syfte att skaffa förf alskaren vinst genom avyttring av f.; f. i syfte att genom f. lösa en tvistefråga i för för-falskaren önskad riktning el. att genom densamma förskaffa honom el. någon annan önskad fördel, samt slutl. f., vilka avse att leda forskningen i en viss riktning. F. av det första slaget torde för historisk vetenskap vara av minst betydelse. Urkunds-f., vilka härröra från gammal tid och vilka varit avsedda att lösa en tvistefråga på ett visst önskat sätt el. att förskaffa inst. och personer vissa önskade fördelar, äro ytterst vanliga. Mest bekanta av dylika f. torde vara Donatio Constantini (se d.o.) och de pseu-doisidoriska dekretalerna (se d.o.). För Nordens vidkommande intressantast äro de omfattande urkunds-f., som i olika syften — bl. a. för att få den kyrkliga överhögheten över Norden bekräftad och återupprättad — företogs av Ham-burg-Bremen-kyrkans män; de problem, som knyta sig till dessa f., äro några av de mest invecklade, som nordeuropeisk historieforskning har att brottas med. Även från Sveriges medeltid finnas motsvarande f., men den mest intressanta sv. urkunds-f. av detta slag är ”Hel-geandsholmsbeslutet” (se d. o.). — Av ett annat slag äro de f., vilka avse att vilseleda forskningen el. att leda denna i en viss önskad riktning. Icke alltför sällsynt torde det här vara, att förfalskaren tror, att de resultat, som framgå av en granskning av den förfalskade källan, äro riktiga. Man kan ibland rent av säga, att förfalskaren genom f. vill leda forskningen rätt Stundom är det ytterst svårt att skilja med vetna f. från de oriktiga uppgifter, en historisk forskare lämnar, och från diverse mystifikationer. Även f., avsedda att leda forskningen i viss riktning, äro talrika. Från nyare tid torde inga f. vara mer kända än dem, som ha den tjeckiske vetenskapsmannen Våclav Hanka (se denne) till upphovsman; motivet var att förmå forskningen att tro på tillvaron av en rikhaltig och högtstående tjeckisk litteratur och kultur under gångna tider. Ett stort antal dylika f. förekomma i Sverige under årtiondena kring 1700. Västerås biskopskrönika skall enl. uppgift vara författad av biskop Peder Svart på 1500-talet men är i verkligheten skriven efter 1700 av prosten Nils Rabenius (se denne), vilken även framträtt ss. urkundsförfalskare, bl. a. genom att i ett antal medeltida diplom införa föregivna stamfäder till sig av ätten Rab-be. Skriften åsyftar att giva en fullst. serie av Västerås’ biskopar alltsedan helgonet Davids tid. Agapetus II :s (se denne) bulla ger sig ut för att vara en vidimation från 1351 av ett påvebrev från 900-taIet; den har Rabenius ss. upphovsman och avser att slita en gammal tvist mellan Sveriges och Danmarks lärda värld. ”Annotationes ex scriptis Karoli episcopi Arosiensis excerptæ”, som föregivas härröra från 1200-talet, äro avsedda att slutgiltigt utlösa en vetenskaplig fejd i 1670-talets Uppsala. Upphovsmanen är okänd men bör sökas i O. Rudbecks närmaste omgivning. Hjalmars och Hramers saga är liksom den sistn. avsedd att bevisa de rudbeckianska lärosatsernas riktighet; andra f. av detta slag möta oss runt omkring: i ”Codex argenteus” har någon person gjort sådana ändringar i texten, att denna bringats i överensstämmelse med vad Rudbeck önskade och trodde, att där stod. Ett förfalskat fragment av ”Viger Spas flockar” åberopas av den ivrige rudbeckianen C. Lundins (se denne), som även eljest åberopar lag — 889 — — 890 —