Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förfallobok - Förfallodag - Förfalskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRFALSKNING
hjälpbok för anteckning och förfalloordning
av fakturor, växlar m. m.
Förfallodag, den dag, då en fordran el. skuld
skall betalas. Om f. överskrides, är den
betal-ningsskyldige pliktig att från denna dag
erlägga 6°/o ränta, om ej annorlunda
överenskom-mits. Vid växlar måste f. noga iakttagas; i
annat fall kan protest (se d.o.) upptagas; dock har
växelägaren rätt att giva den betalningsskyldige
två dagars anstånd. Vhgn.
Förfalskning (i eg. mening), jur.,
förändrande, förstörande el. obefogat framställande av
rättsliga bevismedel i syfte att ingiva andra
en felaktig föreställning om de ting,
bevismedlet gäller, och i beräkning, att den
oriktiga föreställningen skall giva upphov till
någon av brottslingen önskad åtgärd el.
underlåtenhet. F.-brotten i denna mening behandlas i
Strafflagen, kap. 12. I §§ 1—11 behandlas de
fall, där brottets föremål utgöres av statliga
bevismedel, inkl, gränsmärken, s.k. rå och rör
(se d. o.), och ävenledes privata bevismedel:
”enskild handling, som till bevis om rättighet
el. befrielse från förbindelse tjänar”. I §§ 12—
21 sker en utvidgning av f.-brottet utöver det
nyssnämnda, ity att där behandlas den s. k.
mynt- och sedel-f. (se d. o.) jämte
förberedelse därtill. — Till f. i vidsträcktaste mening
hänföres stundom, oavsett f.-föremålets art,
varje skapande av missuppfattning jämte
begagnande därav. Sålunda talas i Strafflagen
om f. av livs- och läkemedel, gods m. m.
Numera plägar man dock hänföra f.-förfarande i
avseende å sådana ting, som ej utgöra
rättsliga bevismedel, mynt el. sedlar, till bedrägeri.
— Under f. i eg. mening är jämväl att hänföra
varumärkes-f., vilken är straffbelagd i lagen
% 1884 om skydd för varumärken, § 12. Ögd.
För särskilt den historiska
forskningen är f. ett viktigt, om än ytterst
svårde-finierat och oenhetligt begrepp. Man torde
kunna indela f. i tre grupper: f. i syfte att skaffa
förf alskaren vinst genom avyttring av f.; f. i
syfte att genom f. lösa en tvistefråga i för
för-falskaren önskad riktning el. att genom
densamma förskaffa honom el. någon annan önskad
fördel, samt slutl. f., vilka avse att leda forskningen
i en viss riktning. F. av det första slaget
torde för historisk vetenskap vara av minst
betydelse. Urkunds-f., vilka härröra från gammal
tid och vilka varit avsedda att lösa en
tvistefråga på ett visst önskat sätt el. att förskaffa
inst. och personer vissa önskade fördelar, äro
ytterst vanliga. Mest bekanta av dylika f. torde
vara Donatio Constantini (se d.o.) och de
pseu-doisidoriska dekretalerna (se d.o.). För Nordens
vidkommande intressantast äro de omfattande
urkunds-f., som i olika syften — bl. a. för att
få den kyrkliga överhögheten över Norden
bekräftad och återupprättad — företogs av
Ham-burg-Bremen-kyrkans män; de problem, som
knyta sig till dessa f., äro några av de mest
invecklade, som nordeuropeisk historieforskning
har att brottas med. Även från Sveriges
medeltid finnas motsvarande f., men den mest
intressanta sv. urkunds-f. av detta slag är
”Hel-geandsholmsbeslutet” (se d. o.). — Av ett
annat slag äro de f., vilka avse att vilseleda
forskningen el. att leda denna i en viss önskad
riktning. Icke alltför sällsynt torde det här vara,
att förfalskaren tror, att de resultat, som
framgå av en granskning av den förfalskade källan,
äro riktiga. Man kan ibland rent av säga, att
förfalskaren genom f. vill leda forskningen rätt
Stundom är det ytterst svårt att skilja med
vetna f. från de oriktiga uppgifter, en historisk
forskare lämnar, och från diverse
mystifikationer. Även f., avsedda att leda forskningen i
viss riktning, äro talrika. Från nyare tid torde
inga f. vara mer kända än dem, som ha den
tjeckiske vetenskapsmannen Våclav Hanka (se
denne) till upphovsman; motivet var att
förmå forskningen att tro på tillvaron av en
rikhaltig och högtstående tjeckisk litteratur och
kultur under gångna tider. Ett stort antal
dylika f. förekomma i Sverige under årtiondena
kring 1700. Västerås biskopskrönika skall enl.
uppgift vara författad av biskop Peder Svart
på 1500-talet men är i verkligheten skriven
efter 1700 av prosten Nils Rabenius (se denne),
vilken även framträtt ss. urkundsförfalskare, bl.
a. genom att i ett antal medeltida diplom
införa föregivna stamfäder till sig av ätten
Rab-be. Skriften åsyftar att giva en fullst. serie
av Västerås’ biskopar alltsedan helgonet
Davids tid. Agapetus II :s (se denne) bulla ger
sig ut för att vara en vidimation från 1351
av ett påvebrev från 900-taIet; den har
Rabenius ss. upphovsman och avser att slita en
gammal tvist mellan Sveriges och
Danmarks lärda värld. ”Annotationes ex scriptis
Karoli episcopi Arosiensis excerptæ”, som
föregivas härröra från 1200-talet, äro avsedda att
slutgiltigt utlösa en vetenskaplig fejd i
1670-talets Uppsala. Upphovsmanen är okänd men
bör sökas i O. Rudbecks närmaste omgivning.
Hjalmars och Hramers saga är liksom den
sistn. avsedd att bevisa de rudbeckianska
lärosatsernas riktighet; andra f. av detta slag möta
oss runt omkring: i ”Codex argenteus” har
någon person gjort sådana ändringar i texten,
att denna bringats i överensstämmelse med vad
Rudbeck önskade och trodde, att där stod. Ett
förfalskat fragment av ”Viger Spas flockar”
åberopas av den ivrige rudbeckianen C.
Lundins (se denne), som även eljest åberopar
lag
— 889 —
— 890 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
