FÖRFALSKNING Fotografi och röntgenbild av en falsk genremålning, tillskriven A. van Ostade. Röntgenfilmen visar en underliggande målning, föreställande en hönsgård. d e och nyttoföremål av brons och tenn ha länge utnyttjats i alla sina möjligheter. Under de senaste decennierna ha vävnader börjat förfalskas i större utsträckning. Med hänsyn till materialet utgöra möbler och [-träskulpturer-] {+träskulptu- rer+} ett särskilt område och ett mycket vidsträckt sådant. Samma patineringsmetoder och behandlingar med syror användas på båda slagen. För att ge träet dess maskstungna utseende är be-skjutning med hagel ett klassiskt tillvägagångssätt, som emellertid hos moderna förfalskare fått ge vika för det mer raffinerade sättet att låta verkliga, på träet applicerade maskar gräva de önskade gångarna. Vanligt är, att man styckar äkta möbler och fördelar bitarna på flera imitationer. Skulpturer från antiken och renässansen i annat material, särsk. marmor, fordra stor skicklighet av sina förfalskare. Som mästarna framför andra framstå två italienare: den under 1800-talets mitt verksamme florentinaren Bas-tianini (se denne), vilken bl.a. skulpterade en byst av Savonarola, samt den nutida bildhuggaren Dossena, vilken med utomordentlig inlevelse utfört arbeten i renässansstil; dessa kunna tåla jämförelse med äkta konstverk från epoken. Givetvis var det ytterst svårt att skydda sig mot dylika f. Hur man kunnat taga miste, visar affären med den av Bode till Kaiser Friedrich-Museum inköpta Florabysten, ett renässansarbete i vax, vilket av hela den utomtyska opinionen betecknades som f., men som genom mikrokemisk undersökning av E. Raehlmann kunde konstateras som äkta. För undersökning av skulpturers patina ha de ultravioletta strålarna varit till nytta. Det ojämförligt största och mest givande området utgör f. av målningar. Av nyare måleri ha de 1929 upptäckta f. av van Gogh och Millet väckt allmän uppmärksamhet. Den största marknaden finna dock äldre mästare. Det är tillräckligt att här nämna tysken Roh- richs bekanta Cranach-f., av vilka en bild utgick i 40 ex. Man kan indela förfalskade målningar i tre grupper: 1) Gamla kopior el. verkstadsarbeten, vilka utgivas ss. original; dessa äro dock knappast att anse för f. i eg. mening. Men när sådana äro 2) försedda med en gammal mästares sign. el. förbättrade för att ge intryck av mästerverk, då är egentlig f. förhanden. 3) Det utpräglade slaget av f. ut-göres av moderna målningar utförda efter gamla mästare el. i deras stil och försedda med deras sign, samt tecken på ålder. Särsk. åstadkommandet av spåren av tidens arbete utgör en svårighet för förfalskarna. Olika förfaringssätt anlitas. Ofta användes en gammal duk el. pannå; tavlans baksida är då äkta. På bildytan av en oljemålning åstadkommes det typiska ålderskännetecken, som färgskiktets kra-kelering utgör, ant. genom hastig torkning el. genom att vid förfärdigandet för mycket sic-kativ tillsättes färgen; i båda fallen uppstå sprickor. Dessa kan kännaren dock (ev. med hjälp av mikroskop) skilja från den äkta sprickbildningen. Även färgens grad av hårdhet, dess lösbarhet i sprit etc. ge möjlighet att avslöja f. F. påträffas av olika kvalitet. Ett mycket enkelt slag, som dock kan narra mången konstvän, utgör den kromolitografiska reproduktionen på duk el. pannå. Vid fina f. får specialforskarens kännedom om den förfalskade mästarens penselföring m.m. anlitas. Vid sidan av det intuitiva omdömet framträda de tekniska undersökningsmetoder, som under de senaste årtiondena utarbetats. Så gives en särsk. värdefull hjälp i den av tysken Raehlmann utvecklade mikrokemiska analysen av — 893 — — 894 —