FÖRFATTNING 1930 består av en representant från varje förening och sammanträder årl. för behandling av frågor av gemensamt intresse för organisationerna. U.v.K. Författarrätt, upphovsmannarätt, sammanfattningen av de rättsregler, som bestämma de förf, av litterärt och musikaliskt verk tillkommande befogenheter med avseende å verket. F. har först i senare tid vunnit erkännande i lagstiftningen. Den avlöste tryckeri-privilegierna, som uppkommo redan under 1400-talet för att tillgodose det behov av skydd mot eftertryck, vilket efter boktryckarkonstens uppfinning och den ökade omsättning på bokmarknaden gjorde sig alltmer kännbart. Privilegierna utdelades av staten och kyrkan till boktryckarna, som vanl. även voro förläggare, medan upphovsmännen till den andliga verksamhetens alster, förf., lämnades utanför tanke på skydd. En omsvängning i uppfattningen ägde därefter rum och fullbordades i England genom en parlamentsakt 1709, som uttryckligen fastslog förf:s ensamrätt att bestämma om tryckningen av sitt verk och omgärdade skyddet av denna rätt med bötesstraff. Danmark blev föregångs-landet på kontinenten med en förordning 1741 i samma anda. Frankrike tog steget fullt ut genom revolutionslagstiftningen, som avskaffade alla slag av privilegier och oinskränkt erkände förf:s rätt att råda över sitt verk i alla avseenden. Den av konventet 14/? 1793 utfärdade lagen — som ännu gäller, men med ändringar och tillägg — betecknar förf:s rätt som en äganderätt. Äganderättsteorien har bibehållits i de romanska ländernas lagstiftning men efter hand övergivits av de germanska. Den tyska och nordiska lagstiftningen inordnar auktorsrätten som en särskild grupp mellan person- och förmögenhetsrätterna. Tysklands nu gällande f.-lag utfärdades 19/e 1901. Danmarks nuv. Lov om Forfatterret og Kunstnerret antogs 19/i2 1902, Finlands lag om upphovsmannarätt till alster av andlig verksamhet 3/a 1927 och Norges Lov om åndsverker 3%> 1930. Island har en lag om f. av 1905 och om konstnärsrätt av 1912. — I Sverige har auktorsrätten utvecklat sig efter i huvudsak samma linjer som i det övriga Europa. Utgångspunkten var även hos oss privilegiesystemet. 1752 tillkom ett kungl. regi, för boktryckerierna med bestämmelser om såväl förlags- som auktorsrätten. Genom 1812 års T. F. borttogos privilegierna och förf.s rätt erkändes utan förbehåll. Vår första lag på området var lagen om äganderätt till skrift 10/s 1877. Denna avlöstes av vår nu gällande lag om rätt till litterära och musika - Uppslagsbok. X. ______ 897 ___ 29 liska verk 3% 1919, som i väsentliga delar undergick ändring genom en lag 24A 1 931. Enl. denna är förf, nu ensam berättigad bl. a. att mångfaldiga, översätta, dramatisera, uppläsa, föredraga, uppföra samt utsända verket genom radio. Till mångfaldigande räknas även överförande på mekaniskt tal- el. musikinstrument (speldosa, grammofon, ljudfilm o. d.) Rätten skyddas genom utvidgade straff--och skadeståndsbestämmelser. Förf:s befogenheter vara under hans livstid och t. o. m. 30 :e året efter hans dödsår. Skyddstiden i de övriga nordiska länderna är 50 år. De nationella lagstiftningarna ha efter hand bragts till allt närmare inbördes överensstämmelse genom 1886 antagna Bernkonventionen (se d. o.) ang. bildande av en internationell union för skydd av litterära och artistiska verk, vilken undergått revision vid olika tillfällen, senast i Rom 1928, och tillträtts av ett 50-tal stater, däribland Sverige. Konventionens grundprincip är, att förf, och konstnärer, som tillhöra unionsland, i övriga unionsländerna för sitt verk åtnjuta samma rättigheter, som varje lands lagar tillerkänna el. komma att tillerkänna landets egna medborgare (art. 4). — Jfr Förlagsrätt. U.v.K. Författning. 1) En huvudsaki. i jur. språkbruk använd benämning på en lag, en förordning, en stadga etc., särsk. avseende den urkund, vari densamma av vederbörlig myndighet utfärdats och fått sin tekniskt-redak-tionella form (jfr Författningssamling); även sammanfattande benämning på stadgandena, innehållet, i en urkund el. ett komplex av sådana, berörande ett visst område. E.Spr. 2) F. el. konstitution, den rättsordning, enl. vilken statsviljan bildas och statsmakten ss. styrande, lagstiftande och högsta dömande makt i första hand utövas samt i samband härmed medborgarnas rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten regleras. I en för-bundsstat kommer härtill reglerandet av förhållandet mellan den högre statliga enheten och delstaterna. — Man skiljer mellan oskrivna och skrivna (kodifierade) f. Englands f. är till väsentlig del oskriven; i den mån den utgöres av skrivna urkunder, ha dessa tillkommit i vanlig lagstiftningsväg och tillhöra vitt skilda epoker. I länder med kodifierad f. framträder denna ofta sammanfattad ss. systematiskt helt i en huvudurkund, vilken då även benämnes ”f.”: detta är f. i formell bemärkelse i motsats till f. i materiell mening enl. ovan given formulering. Det bör framhållas, att även i länder med kodifierad f. sedvanerätten alltid i någon mån på verkar den offentliga rätten. I England gjordes — 898 —