Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Författarföreningar - Författarrätt, upphovsmannarätt - Författning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRFATTNING
1930 består av en representant från varje
förening och sammanträder årl. för
behandling av frågor av gemensamt intresse för
organisationerna. U.v.K.
Författarrätt, upphovsmannarätt,
sammanfattningen av de rättsregler, som
bestämma de förf, av litterärt och musikaliskt
verk tillkommande befogenheter med avseende
å verket. F. har först i senare tid vunnit
erkännande i lagstiftningen. Den avlöste
tryckeri-privilegierna, som uppkommo redan under
1400-talet för att tillgodose det behov av
skydd mot eftertryck, vilket efter
boktryckarkonstens uppfinning och den ökade
omsättning på bokmarknaden gjorde sig alltmer
kännbart. Privilegierna utdelades av staten
och kyrkan till boktryckarna, som vanl. även
voro förläggare, medan upphovsmännen till
den andliga verksamhetens alster, förf.,
lämnades utanför tanke på skydd. En
omsvängning i uppfattningen ägde därefter rum och
fullbordades i England genom en
parlamentsakt 1709, som uttryckligen fastslog förf:s
ensamrätt att bestämma om tryckningen av sitt
verk och omgärdade skyddet av denna rätt
med bötesstraff. Danmark blev
föregångs-landet på kontinenten med en förordning 1741
i samma anda. Frankrike tog steget fullt ut
genom revolutionslagstiftningen, som
avskaffade alla slag av privilegier och oinskränkt
erkände förf:s rätt att råda över sitt verk i
alla avseenden. Den av konventet 14/? 1793
utfärdade lagen — som ännu gäller, men med
ändringar och tillägg — betecknar förf:s rätt
som en äganderätt. Äganderättsteorien har
bibehållits i de romanska ländernas
lagstiftning men efter hand övergivits av de
germanska. Den tyska och nordiska lagstiftningen
inordnar auktorsrätten som en särskild grupp
mellan person- och förmögenhetsrätterna.
Tysklands nu gällande f.-lag utfärdades 19/e
1901. Danmarks nuv. Lov om Forfatterret
og Kunstnerret antogs 19/i2 1902, Finlands lag
om upphovsmannarätt till alster av andlig
verksamhet 3/a 1927 och Norges Lov om
åndsverker 3%> 1930. Island har en lag om
f. av 1905 och om konstnärsrätt av 1912. —
I Sverige har auktorsrätten utvecklat sig
efter i huvudsak samma linjer som i det
övriga Europa. Utgångspunkten var även hos
oss privilegiesystemet. 1752 tillkom ett kungl.
regi, för boktryckerierna med bestämmelser
om såväl förlags- som auktorsrätten. Genom
1812 års T. F. borttogos privilegierna och
förf.s rätt erkändes utan förbehåll. Vår första
lag på området var lagen om äganderätt till
skrift 10/s 1877. Denna avlöstes av vår nu
gällande lag om rätt till litterära och musika -
Uppslagsbok. X. ______ 897 ___
29
liska verk 3% 1919, som i väsentliga delar
undergick ändring genom en lag 24A 1 931. Enl.
denna är förf, nu ensam berättigad bl. a. att
mångfaldiga, översätta, dramatisera, uppläsa,
föredraga, uppföra samt utsända verket
genom radio. Till mångfaldigande räknas även
överförande på mekaniskt tal- el.
musikinstrument (speldosa, grammofon, ljudfilm o. d.)
Rätten skyddas genom utvidgade straff–och
skadeståndsbestämmelser. Förf:s
befogenheter vara under hans livstid och t. o. m. 30 :e
året efter hans dödsår. Skyddstiden i de övriga
nordiska länderna är 50 år. De nationella
lagstiftningarna ha efter hand bragts till allt
närmare inbördes överensstämmelse genom
1886 antagna Bernkonventionen (se d. o.) ang.
bildande av en internationell union för skydd
av litterära och artistiska verk, vilken
undergått revision vid olika tillfällen, senast i Rom
1928, och tillträtts av ett 50-tal stater,
däribland Sverige. Konventionens grundprincip
är, att förf, och konstnärer, som tillhöra
unionsland, i övriga unionsländerna för sitt
verk åtnjuta samma rättigheter, som varje
lands lagar tillerkänna el. komma att
tillerkänna landets egna medborgare (art. 4). —
Jfr Förlagsrätt. U.v.K.
Författning. 1) En huvudsaki. i jur.
språkbruk använd benämning på en lag, en
förordning, en stadga etc., särsk. avseende den
urkund, vari densamma av vederbörlig
myndighet utfärdats och fått sin
tekniskt-redak-tionella form (jfr
Författningssamling); även sammanfattande benämning på
stadgandena, innehållet, i en urkund el. ett
komplex av sådana, berörande ett visst
område. E.Spr.
2) F. el. konstitution, den
rättsordning, enl. vilken statsviljan bildas och
statsmakten ss. styrande, lagstiftande och högsta
dömande makt i första hand utövas samt i samband
härmed medborgarnas rättigheter och
skyldigheter i förhållande till staten regleras. I en
för-bundsstat kommer härtill reglerandet av
förhållandet mellan den högre statliga enheten och
delstaterna. — Man skiljer mellan oskrivna och
skrivna (kodifierade) f. Englands f. är till
väsentlig del oskriven; i den mån den utgöres av
skrivna urkunder, ha dessa tillkommit i vanlig
lagstiftningsväg och tillhöra vitt skilda epoker.
I länder med kodifierad f. framträder denna
ofta sammanfattad ss. systematiskt helt i en
huvudurkund, vilken då även benämnes ”f.”:
detta är f. i formell bemärkelse i motsats till f.
i materiell mening enl. ovan given formulering.
Det bör framhållas, att även i länder med
kodifierad f. sedvanerätten alltid i någon mån på
verkar den offentliga rätten. I England gjordes
— 898 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
