FÖRGRENING gjutare). Hos havande kvinnor inträder vid svår f. ofta abort. — Kronisk f. kan uppkomma, då små giftdoser under längre tid tillföras organismen. Om giftets utskiljande från kroppen sker långsammare än dess upptagande, sker en anhopning av detsamma (kumulation), som förr el. senare leder till f. (t.ex. stryknin-el. digitalismedikation under längre tid). I regel komma dock de kroniska f. till stånd därigenom, att den i och för sig omärkliga skadegörelsen genom en var liten giftdos ej hinner att repareras, förrän nästa giftdos framkallar sin skadegörelse. På så sätt sker en summation av skadegörelserna, som småningom ger sig tillkänna i den kroniska f:s symptom (ex.: bly, kvicksilver, morfin, kokain, alkohol m.fl.). Symptombilden avviker i regel väsentligt från den vid akut f. med samma gift (jfr t.ex. kronisk alkoholism och akut rus). Många f. äro avsiktliga. Enl. en tysk statistik (1909—13) äga c:a 20 °/o av självmorden rum genom f. (vanligaste giften härvidlag äro lys-gas, lysol, cyankalium, morfin, sömnmedel, frätande syror, sublimat). Giftmord äro numera relativt sällsynta. I fosterfördrivningssyfte intagna gifter (t.ex. bly, fosfor, mjöldryga, sali-cylsyra, sävenbomolja, fysostigmin, pilokarpin) framkalla ofta livsfarliga f. — De flesta f. äro dock oavsiktliga. Risk för f. föreligger på de mest skilda områden av mänskligt liv. Så kan f. uppstå genom bett el. styng av giftiga djur, liksom genom förtäring av giftiga svampar el. växtdelar. I hem och hushåll finnas åtskilliga f.-möjligheter, bl.a. genom lysgas, kolos, giftiga tapeter och färger (arsenik, bly), förväxling av drycker med lut, syror m.m. Kosmetiska preparat innehålla ej sällan farliga tillsatser av giftämnen. Missbruk av njutningsmedel (alkohol, nikotin m.fl.) leder till f. Många människor äro vid sin yrkesutövning utsatta för f.-risker (bly, kvicksilver, anilinföreningar, koloxid, bensin etc.). Ett ej ringa antal f. beror på förväxling, felaktig dosering el. på annat sätt oriktigt handhavande av läkemedel. Vissa individer förete en abnorm känslighet (idio-synkrasi) för visst ämne (t.ex. kinin, jod). De bli förgiftade genom doser, som eljes ej framkalla f.-symtom. — En särskild klass av f. äro de, som uppstå vid bruket av narkotiska ämnen (opium, morfin, kokain m.fl.) som njutningsmedel. — F. kunna uppträda som mass-f. Hit höra krigsgas-f., ergotismepidemier, f. genom blyhaltigt vattenledningsvatten, arsenik-haltigt öl (en epidemi om mer än 3,000 fall i England 1900). Till belysning av f:s frekvens föreligga ej andra siffror än de, som stamma från sjukhusens rapporter om där vårdade f.-fall. Enl. Medicinalstyrelsens statistik behandlades under 5-årsperioden 1925—29 på sv. sjukhus pr år i medeltal följ, antal f.: arsenik .......................... 5 fall sublimat ........................ 11 „ andra metallsorter............. 6 „ karbolsyra o.d................ 7 „ alkohol ......................... 20 ., metylalkohol ..................... 4 „ morfin, opium ................... 10 „ sömnmedel ....................... 55 „ kolos ........................... 24 „ lysgas .......................... 43 „ saltsyra, salpetersyra .. 7 „ andra syror och alkalier 38 „ ormbett...................... 190 „ andra förgiftningar .... 71 „ F. äro ofta allvarliga sjukdomstillstånd, som kräva snar läkarhjälp. Behandlingen går i akuta fall vanl. i första hand ut på att i möjligaste mån oskadliggöra giftet. I digestions-kanalen befintligt sådant undanskaffas genom framkallande av kräkning (kräkmedel, svalgretning) el. magsköljning samt laxering; vid gas-f. frisk luft, ev. konstgjord andning: vidare kan i många fall lämpligt motgift (se d.o.) givas. Hotande förlamning av andning el. blodomlopp behandlas med stimulerande medel (kamfer, koffein o.d.); kramper, smärtor o.a. retnings-symtom dämpas med lämpliga medikament. I övrigt hänvisas beträffande behandlingen av de olika f. till resp, uppslagsord (stryknin, morfin etc.). J.G.A. Förgrav, krigsv., en framför yttergraven anlagd grav, vanl. av trekantig profil; användes förr särsk. för att dölja hinder. A.W.G. Förgrening sker hos växter på olika sätt, genom diko t omi (se d. o.), då de genom delning av den ursprungliga vegetationspunk-ten bildade grenarna äro likvärdiga sinsemellan och med den ursprungliga växtdelen (alger, levermossor, lummerväxter), genom m o n o p o d i a 1 f., då vid sidan av den förblivande terminala uppstå nya vegetations-punkter, vilka växa ut i akropetal (se d. o.) följd (fräkenväxter, barrträd, lövträd m. fl.), el. genom s y m p o d i a 1 f., då en vid sidan av skottspetsen anlagd sidogren växer ut i moderaxelns riktning och tränger den förra åt sidan (rotstockar hos många enhjärlbladi-ga växter, skott hos vinrankan, blombärande skott hos Solana'cece, många blomställningar m. m.). Hos högre växter är f. normal, då en ny gren uppstår i vecket av ett blad, a n o m a 1, då en sådan, t. ex. vid bildningen av vissa adventivskott, uppkommer oberoende av detta; vid ser ial f. bildas flera skott- — 905 — — 906 —