FÖRHISTORISK ARKEOLOGI under namn av M. alpe'stris samt varierar mycket, särsk. i blommornas färg. A.V-e. Förhala, att medelst trossar, utförda ankaren el. bogsering förflytta ett fartyg kortare sträckor. Förhand, vara i förhand, vara främst i arbete. Förhandskar 1, bäste man i ett arbetslag. — Förhandsbukter, sjöv., de bukter av ankarkättingen, som skjutas upp på däcket för att löpa klart, då ankaret lägges av. v.S. Förhandlingsmetoden, en civilprocessrättslig huvudregel beträffande initiativet till anskaffandet av det faktiska processmaterial, som skall ligga till grund för dom i saken. Enl. f. ankommer det på de tvistande parterna ensamma att framlägga sakförhållandena, införskaffa processmaterialet. Motsatsen till f. är undersökningsmetoden (se d. o.), enl. vilken domstolen självständigt efterforskar sanningen i saken. I sv. civilprocess förhärskar f., dock starkt modifierad av domarens processledande verksamhet. F :s motsvarighet inom straffprocessen (se d. o.) benämnes den ackusatoriska processen. E.K. Förhandlingsorganisation, Svenska städernas, har till ändamål att tillvarataga städers, köpingars och municipalsamhällens intressen vid förhandlingar med hos dem anställda arbetare och att verka för likformighet i fråga om anställnings- och lönevillkor. F. bildades 1920, och 1931 voro 39 städer och 1 köping anslutna med tillsammans 15,500 anställda. Vissa förhandlingsregler ha stadgats, bl.a. innehållande bestämmelser om fakultativ skiljedom vid intressekonflikter. T.E-r. Förhistorisk arkeologi, vetenskapen om kulturutvecklingen under tider, varifrån inga skriftliga källor föreligga. Om denna människosläktets barndom spekulerade redan den klassiska forntidens lärde. Exempelvis för Herodotos stod det klart, att metallerna ej alltid varit kända. Att människan verkligen bearbetat även stenen till vapen och redskap, insågs dock först av renässansmannen M e r-c a t i. Från slutet av 1600-talet började även göras fynd av fossila djur- och människoben, stundom i förening med primitiva stenredskap. Ett dylikt från Hoxne i Suffolk blev av J. Frere (1740—1807) hänfört till ”ett äldre skede i jordens utvecklingshistoria än det nuv.” (1797), ett uttalande, som dock gick obeaktat förbi. De bristfälliga iakttagelserna vid andra fynd av liknande art försvagade dessas beviskraft. Av C u vier (1769—1832) och hans skola blevo de heller aldrig godtagna ss. bevis för människans existens under diluvialtiden. Först i slutet av 1850-talet föras teorierna därom till seger av B o u ch e r de Crèvecoeur de Perthes (1788—1868) som därför även räknas ss. f. a:s grundläg-gare. Studierna av den paleolitiska stenåldern fullföljdes av en rad franska forskare. Grottundersökningarna igångsattes i början av 1860-talet av Lar tet (1801—71) och fortsattes av bl. a. C ar t ai Ih a c (1845— 1921) och Rivière (1835—1922). På grundval av dessa forskningsresultat verkställdes av G. de Mortillet (1821—88) en tids-och periodindelning av paleoliticum. De i vissa grottor funna målningarna klassificerades av Breuil (f. 1877), skulpturerna av Piette (1827—1906), skelettresterna framförallt av B o u 1 e (f. 1861). Till kännedomen om de paleolitiska människoraserna ha lämnats värdefulla bidrag, särsk. från tyskt håll. Bland nu levande kännare av den paleolitiska tiden kunna jämte fransmännen Boule och Breuil nämnas engelsmännen M. . C. B u r-kitt (f. 1890) och J. W. Sollas (f. 1849), österrikaren J. Bay er (1882—1931) samt tyskarna R. R. S c h m i d t (f. 1881) och den förr i Spanien verkande jesuitpatern H. O herrn a i e r (f. 1877). Bland grundläggarna av vår kännedom om det förhistoriska Europa under neolitisk tid och bronsålder får ss. en av de främsta räknas den för sina pålbyggnadsforsk-ningar frejdade schweizaren F. Keller (1800 —81). Viktigaste data inom järnålderforskningen åter beteckna fynden vid Hallstatt (1846) och La T è n e (1881), efter vilka de två äldsta perioderna uppkallats, över hela den förhistoriska epoken sträckte sig den lärde fransmannen J. Déchelettes (1862—1914) vetande. — Beträffande den efterpaleolitiska tiden har forskningen utom Skandinavien bedrivits intensivast i de forna österrikiska länderna samt Tyskland. Bland tyska arkeologer märkas L. Lindenschmit (1809—93), O. T ischler (1843—91), som i Tyskland introducerade treperiodssystemet (se nedan), G. Kossinna (1858—1931) med en talrik krets av lärjungar, H. Seger (f. 1864) och G. Schwantes (f. 1881). Den tyska skolans strävan att särlägga olika folk- och stamkulturer har i fråga om järnåldern lett till avsevärda resultat. Om de till dessa forskningar anknutna prob lemen ha utkämpats långvariga och heta strider. Sålunda betraktades till en början de i grottorna funna skelettresterna ss. ditförda genom naturkatastrofer. Lartets åsikt, att de voro samtida med kulturlagren och sålunda från diluvialtiden, betvivlades länge. Först Rivière lyckades genom sina undersökningar i Grimaldigrottorna leda i bevis, att skelettfynden — 909 — — 910 —