Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förhistorisk arkeologi - Förhud - Förhuggning - Förhyda - Förhydningspapp - Förhållande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRHUD
markerade gravar. Diskussionen om eoliterna
har de två sista årtiondena varit avdomnad,
men nya fynd i England antyda, att ännu ej
sista ordet blivit sagt om dem. Ss. avslutad
får däremot betraktas striden om
hiatusteo-rien, läran om den djupa klyftan mellan
pa-leolitisk och neolilisk stenålder. Ang. de
pa-leolitiska periodernas längd samt deras
paral-lellisering med skedena i jordens
utvecklingshistoria råda ännu de mest motstridiga
meningar. Detsamma gäller frågan om
indoeu-ropeernas urhem och vandringar; detta
problem har har dock hittills huvudsaki. dryftats
av språkmännen. Omstritt har även varit
spörsmålet om den neolitiska kulturens
ursprung. Mot den förhärskande meningen, att
detta är att söka i Orienten, ha invändningar
gjorts, särsk. av M. Much (1832—1909)
och S. Reinach (f. 1858). Den sista
yttringen av denna motsättning utgör den ännu
pågående striden om fynden i Glozel (se d.o.).
— Inom metallåldrarnas forskningsområde har
diskussionen i främsta rummet gällt
kronologien (se nedan).
Vid ung. samma tid som i Frankrike
grundvalarna lades för en med empiriska
metoder arbetande fornforskning, utarbetades i
Köpenhamn av Chr. J. Thomsen (1788—
1865) det nordiska treperiodssystemet. Detta
slog hastigt igenom i Skandinavien, där
intresset för fornminnena var av gammalt
datum. Det rika nordiska materialet inbjöd till
fortsatt systematisering. Under senare delen
av 1800-talet genomfördes en uppdelning av de
tre huvudepokerna i ett flertal småperioder
Verksammast i detta arbete voro Oscar
Montelius (1843—1921) och Sophus
Müller (f. 1846). Båda dessa forskare,
ävensom Hans Hildebrand (1842—1913) och
Ingvald Undset (1853—93), ägnade sig
dessutom åt studiet av det utomnordiska
materialet. För Montelius blev snart
huvuduppgiften att upprätta ett kronologiskt system
för Europas brons- och järnålder. Bl.a.
skandinaviska insatser av allmänt intresse förtjänar
särsk. nämnas B. S a 1 i n s (1861—1931)
utredning av den germanska djurornamentikens
uppkomst och utveckling. — Utom Norden rönte
treperiodssystemet länge starkt motstånd, och
Montelius’ tidsbestämningar ansågos
genomgående alltför höga. Mot Salins starka betonande
av den senklassiska konstens betydelse för
den nordiska djurornamentiken ha på sista
tiden forskare som J. Strzygowski (f. 1862/
o. a. hänvisat till vissa orientaliska impulser.
Trots dessa motsättningar ha skandinaverna
utgjort värderade medarbetare inom forn
forskarnas krets, särsk. i länderna runt ös
tersjön. Uppskattningen torde i främsta
rummet vara grundad på deras mönstergilla
bedrivande av fältarbetena, ingående studium av
materialet (se T y p o 1 o g i) och den på
grundval därav framgångsrikt fullföljda
systematiseringen. På arkeologkongresserna ha
skandinavernas inlägg spelat en betydande
roll. G.Em.
Förhud, det tillbakaskjutbara hudveck,
som omger manslemmens yttersta del,
ollonet. Omskärelsen hos vissa folk, ss.
judarna, består i det operativa avlägsnandet
av en stor del av f., en operation som
ritualenligt företages av prästerna. Genom
omskärelsen förebygges det tillstånd, som
består i oförmåga att draga f. tillbaka på gr.
av för trång mynning på densamma (se F
i-m o s i s); utom att fimosis kan omöjliggöra
könsumgänget, har det även visat sig, att den
kan befordra utvecklingen av kräfta i
manslemmen, varför omskärelsen vid detta tillstånd
kan betraktas som ett förebyggande
hygieniskt ingrepp. A.-U.
Förhuggning. 1) Krigsv., hinder, bestående
av korsvis fällda träd el. större grenar med
topparna vända mot den fientliga sidan. Man
skiljer på naturlig f., fordom benämnd b r
å-t e, då träden fällas på platsen för f.,
släpförhuggning, då träden tagas från annan plats,
samt grenförhuggning, då mindre avkvistade
träd och grenar fastpålas i rader vid
marken. F. äro lämpliga hinder vintertid,
varvid deras effektivitet ökas genom inflätning
med taggtråd. A.W.G.
2) Skogsbr., vid vissa avverkningsformer
använd förberedande huggning i ogallrade el.
alltför täta bestånd några år före den
egentliga avverkningen i avsikt att dels ge de
blivande fröträden möjlighet att anpassa sig för
den friare ställning, de senare komma att
intaga, dels att påskynda omsättningen i
marken och göra denna lämpligare att mottaga
fröfallet. F.A.Bn.
Förhyda, bekläda ett träfartygs
undervattens-kropp med koppar- el. zinkplåt till skydd mot
träets förstöring av borrmask och mot
föroreningar, ss. snäckor, långhalsar, sjögräs o. d.
Mellan träbordläggningen och plåten lägges
ett lager tjärat papp, förhydningsfilt.
Man förser även ibland ett träfartyg med
”ishud” av järnplåt el. hård ek, om det är
avsett att gå i is. v.S.
Förhydningspapp, tunn pappsort, som
användes i husbyggnader för tätning mot drag
samt isolering för ljud och värme. v.S.
Förhållande, matem. F. mellan två tal a
och b är bråket (se d. o.) Så blir, efter
— 911 —
— 912 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
