FÖRHUD markerade gravar. Diskussionen om eoliterna har de två sista årtiondena varit avdomnad, men nya fynd i England antyda, att ännu ej sista ordet blivit sagt om dem. Ss. avslutad får däremot betraktas striden om hiatusteo-rien, läran om den djupa klyftan mellan pa-leolitisk och neolilisk stenålder. Ang. de pa-leolitiska periodernas längd samt deras paral-lellisering med skedena i jordens utvecklingshistoria råda ännu de mest motstridiga meningar. Detsamma gäller frågan om indoeu-ropeernas urhem och vandringar; detta problem har har dock hittills huvudsaki. dryftats av språkmännen. Omstritt har även varit spörsmålet om den neolitiska kulturens ursprung. Mot den förhärskande meningen, att detta är att söka i Orienten, ha invändningar gjorts, särsk. av M. Much (1832—1909) och S. Reinach (f. 1858). Den sista yttringen av denna motsättning utgör den ännu pågående striden om fynden i Glozel (se d.o.). — Inom metallåldrarnas forskningsområde har diskussionen i främsta rummet gällt kronologien (se nedan). Vid ung. samma tid som i Frankrike grundvalarna lades för en med empiriska metoder arbetande fornforskning, utarbetades i Köpenhamn av Chr. J. Thomsen (1788— 1865) det nordiska treperiodssystemet. Detta slog hastigt igenom i Skandinavien, där intresset för fornminnena var av gammalt datum. Det rika nordiska materialet inbjöd till fortsatt systematisering. Under senare delen av 1800-talet genomfördes en uppdelning av de tre huvudepokerna i ett flertal småperioder Verksammast i detta arbete voro Oscar Montelius (1843—1921) och Sophus Müller (f. 1846). Båda dessa forskare, ävensom Hans Hildebrand (1842—1913) och Ingvald Undset (1853—93), ägnade sig dessutom åt studiet av det utomnordiska materialet. För Montelius blev snart huvuduppgiften att upprätta ett kronologiskt system för Europas brons- och järnålder. Bl.a. skandinaviska insatser av allmänt intresse förtjänar särsk. nämnas B. S a 1 i n s (1861—1931) utredning av den germanska djurornamentikens uppkomst och utveckling. — Utom Norden rönte treperiodssystemet länge starkt motstånd, och Montelius’ tidsbestämningar ansågos genomgående alltför höga. Mot Salins starka betonande av den senklassiska konstens betydelse för den nordiska djurornamentiken ha på sista tiden forskare som J. Strzygowski (f. 1862/ o. a. hänvisat till vissa orientaliska impulser. Trots dessa motsättningar ha skandinaverna utgjort värderade medarbetare inom forn forskarnas krets, särsk. i länderna runt ös tersjön. Uppskattningen torde i främsta rummet vara grundad på deras mönstergilla bedrivande av fältarbetena, ingående studium av materialet (se T y p o 1 o g i) och den på grundval därav framgångsrikt fullföljda systematiseringen. På arkeologkongresserna ha skandinavernas inlägg spelat en betydande roll. G.Em. Förhud, det tillbakaskjutbara hudveck, som omger manslemmens yttersta del, ollonet. Omskärelsen hos vissa folk, ss. judarna, består i det operativa avlägsnandet av en stor del av f., en operation som ritualenligt företages av prästerna. Genom omskärelsen förebygges det tillstånd, som består i oförmåga att draga f. tillbaka på gr. av för trång mynning på densamma (se F i-m o s i s); utom att fimosis kan omöjliggöra könsumgänget, har det även visat sig, att den kan befordra utvecklingen av kräfta i manslemmen, varför omskärelsen vid detta tillstånd kan betraktas som ett förebyggande hygieniskt ingrepp. A.-U. Förhuggning. 1) Krigsv., hinder, bestående av korsvis fällda träd el. större grenar med topparna vända mot den fientliga sidan. Man skiljer på naturlig f., fordom benämnd b r å-t e, då träden fällas på platsen för f., släpförhuggning, då träden tagas från annan plats, samt grenförhuggning, då mindre avkvistade träd och grenar fastpålas i rader vid marken. F. äro lämpliga hinder vintertid, varvid deras effektivitet ökas genom inflätning med taggtråd. A.W.G. 2) Skogsbr., vid vissa avverkningsformer använd förberedande huggning i ogallrade el. alltför täta bestånd några år före den egentliga avverkningen i avsikt att dels ge de blivande fröträden möjlighet att anpassa sig för den friare ställning, de senare komma att intaga, dels att påskynda omsättningen i marken och göra denna lämpligare att mottaga fröfallet. F.A.Bn. Förhyda, bekläda ett träfartygs undervattens-kropp med koppar- el. zinkplåt till skydd mot träets förstöring av borrmask och mot föroreningar, ss. snäckor, långhalsar, sjögräs o. d. Mellan träbordläggningen och plåten lägges ett lager tjärat papp, förhydningsfilt. Man förser även ibland ett träfartyg med ”ishud” av järnplåt el. hård ek, om det är avsett att gå i is. v.S. Förhydningspapp, tunn pappsort, som användes i husbyggnader för tätning mot drag samt isolering för ljud och värme. v.S. Förhållande, matem. F. mellan två tal a och b är bråket (se d. o.) Så blir, efter — 911 — — 912 —