Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förkastning, sprickförkastning - Förkisling - Förklaring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRKISLING
planet), åtföljd av en olikformig förskjutning
av angränsande berggrundspartier. Det senare
är oftast det primära, sprickbildningen det
sekundära, och den blir därför ej sällan
ofullbordad i form av flexurer (se d.o.). Vanl.
bildas ett system av parallella el. gruppvis
parallella brottlinjer, ej sällan av många mils
längd, mellan vilka berggrunden trappformigt
sjunker in (t rappförkastning). På jord-
Trappförkastning. H horst, S gravsänka.
ytan uppstå därvid dels sänkor, s.k.
gravsänkor el. förkastningsgravar, dels
platåer och ryggar, s.k. h o r s t a r. De ryckvis
förlöpande förskjutningarna medföra i regel
starka rubbningar i form av uppresning el.
sön-derkrossning av de mot f.-planet gränsande
bergarterna. Ofta bildas genom friktionen
glänsande, polerade, vanl. räfflade glidytor. Andra
gånger hopläkas småningom
krossningsproduk-terna av minerallösningar till flintliknande
my-loniter (se d. o.) och breccior (se d. o.).
Rörelseriktningarna längs en f.-spricka äro enl. nyare
undersökningar ofta mycket komplicerade och
växla alltifrån vertikala till horisontella. Det
genom rörelserna uppkomna vertikala
förskjut-ningsbeloppet kallas språnghöj d och kan
växla mellan bråkdelar av mm. och några tusen
m. De stora beloppen ha dock bevisligen
uppkommit genom en summering av upprepade,
ofta under vitt skilda geologiska perioder
inträffade rubbningar efter sådana spricklinjer,
som ej genom hopläkning ernått full
hållfasthet. Därom vittnar även den vanl. ringa språng-
Förkastning av marken vid jordbävning æ/io 1891
i Midori, Japan.
höjden (några mm. el. några m.) hos de i
historisk tid försiggångna f., vilka dock äro
tillräckliga för att framkalla våra mest förödande och
omfattande jordskalv (se d.o.). De nutida
fenno-skandiska jordskalven synas orsakas av
obetydliga f.-rörelser längs mycket gamla, ännu ej
fullt hopläkta spricklinjer, varigenom de av den
kvartära landhöjningen alstrade spänningarna
i jordskorpan ryckvis utlösas. — Lutande
f.-plan med sänkning av det underliggande
jord-skorpepartiet kunna anses ss. en art av
överskjutning (el. underskjutning, se
överskjutning).
F., el. de radiella rörelserna i jordskorpan,
hänga vanl. samman med veckningsrörelserna,
el. de tangentiella, och äro ofta deras slutfas.
Den gemensamma orsaken är massförändringar
och tillståndsrubbningar på stora djup i jordens
inre av ännu föga känd karaktär. F. tillhöra
de bergbildande (orogenetiska) processerna och
bestämma jämte bergskedjebildningen
jordklotets ytgestaltning. Högland och platåer äro
i regel till större el. mindre del horstar (se
Erzgebirge); dalar, sänkor, lågland och
havsbäcken (se Egeiska havet) åter
betingas av sprickbildning (se Dal) och
gravsänkor. Ss. gravsänkor betraktas t. ex. Döda
havet, Röda havet och Rhendalen. Gentemot
den äldre uppfattningen av oceanbassängerna
ss. väldiga instörtningsområden i jordskorpan
och kontinenterna ss. kvarstående hostar står
numera Wegeners teori om
kontinentalförskjutningar (se d. o.), grundad på horisontala i st. f
vertikala förskjutningar. — Även
Fennoskan-dias ytgestaltning och naturförhållanden
bestämmas i såväl stort som smått väsentligen av
f. Mellansvenska låglandet jämte de där
liggande sjöarna, Vänern, Vättern, Hjälmaren,
Mälaren m.fl., liksom skånska slätten med dess i
n.v.—s.ö. strykande stora åsar betingas därav.
I allm. utgöras Sveriges lägsta och bördigaste
delar av gravsänkor, i vilka dels resterna av
yngre sedimentära kalkrika formationer
(silu-riska och kritbergarter m.fl.) finnas bevarade,
dels även i regel de kvartära lerorna äro starkt
anhopade, detta på gr. av att de av erosion och
denudation lättare bortförts från höjder och
horstar men legat skyddade i gravsänkor. G.Fn.
Förkisling är avsättning av kiselsyra ur
lösning i ett poröst material, ant. ersättande andra
lösliga el. lösbara ämnen (pseudomorfos) el.
sammankittande och genomträngande
(impregnerande) lösa el. porösa massor. F.
förekommer särsk. vid varma källor (t.ex. gejsrar), och
mycket ofta bli organiska lämningar, ss. trä och
ved, förkislade (se Fossila skogar). K.A.G.
Förklaring. 1) Jur. F. användes i sv. jur.
språkbruk i väsentligt olika bemärkelser. 1
— 915 —
— 916 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
