FÖRKISLING planet), åtföljd av en olikformig förskjutning av angränsande berggrundspartier. Det senare är oftast det primära, sprickbildningen det sekundära, och den blir därför ej sällan ofullbordad i form av flexurer (se d.o.). Vanl. bildas ett system av parallella el. gruppvis parallella brottlinjer, ej sällan av många mils längd, mellan vilka berggrunden trappformigt sjunker in (t rappförkastning). På jord- Trappförkastning. H horst, S gravsänka. ytan uppstå därvid dels sänkor, s.k. gravsänkor el. förkastningsgravar, dels platåer och ryggar, s.k. h o r s t a r. De ryckvis förlöpande förskjutningarna medföra i regel starka rubbningar i form av uppresning el. sön-derkrossning av de mot f.-planet gränsande bergarterna. Ofta bildas genom friktionen glänsande, polerade, vanl. räfflade glidytor. Andra gånger hopläkas småningom krossningsproduk-terna av minerallösningar till flintliknande my-loniter (se d. o.) och breccior (se d. o.). Rörelseriktningarna längs en f.-spricka äro enl. nyare undersökningar ofta mycket komplicerade och växla alltifrån vertikala till horisontella. Det genom rörelserna uppkomna vertikala förskjut-ningsbeloppet kallas språnghöj d och kan växla mellan bråkdelar av mm. och några tusen m. De stora beloppen ha dock bevisligen uppkommit genom en summering av upprepade, ofta under vitt skilda geologiska perioder inträffade rubbningar efter sådana spricklinjer, som ej genom hopläkning ernått full hållfasthet. Därom vittnar även den vanl. ringa språng- Förkastning av marken vid jordbävning æ/io 1891 i Midori, Japan. höjden (några mm. el. några m.) hos de i historisk tid försiggångna f., vilka dock äro tillräckliga för att framkalla våra mest förödande och omfattande jordskalv (se d.o.). De nutida fenno-skandiska jordskalven synas orsakas av obetydliga f.-rörelser längs mycket gamla, ännu ej fullt hopläkta spricklinjer, varigenom de av den kvartära landhöjningen alstrade spänningarna i jordskorpan ryckvis utlösas. — Lutande f.-plan med sänkning av det underliggande jord-skorpepartiet kunna anses ss. en art av överskjutning (el. underskjutning, se överskjutning). F., el. de radiella rörelserna i jordskorpan, hänga vanl. samman med veckningsrörelserna, el. de tangentiella, och äro ofta deras slutfas. Den gemensamma orsaken är massförändringar och tillståndsrubbningar på stora djup i jordens inre av ännu föga känd karaktär. F. tillhöra de bergbildande (orogenetiska) processerna och bestämma jämte bergskedjebildningen jordklotets ytgestaltning. Högland och platåer äro i regel till större el. mindre del horstar (se Erzgebirge); dalar, sänkor, lågland och havsbäcken (se Egeiska havet) åter betingas av sprickbildning (se Dal) och gravsänkor. Ss. gravsänkor betraktas t. ex. Döda havet, Röda havet och Rhendalen. Gentemot den äldre uppfattningen av oceanbassängerna ss. väldiga instörtningsområden i jordskorpan och kontinenterna ss. kvarstående hostar står numera Wegeners teori om kontinentalförskjutningar (se d. o.), grundad på horisontala i st. f vertikala förskjutningar. — Även Fennoskan-dias ytgestaltning och naturförhållanden bestämmas i såväl stort som smått väsentligen av f. Mellansvenska låglandet jämte de där liggande sjöarna, Vänern, Vättern, Hjälmaren, Mälaren m.fl., liksom skånska slätten med dess i n.v.—s.ö. strykande stora åsar betingas därav. I allm. utgöras Sveriges lägsta och bördigaste delar av gravsänkor, i vilka dels resterna av yngre sedimentära kalkrika formationer (silu-riska och kritbergarter m.fl.) finnas bevarade, dels även i regel de kvartära lerorna äro starkt anhopade, detta på gr. av att de av erosion och denudation lättare bortförts från höjder och horstar men legat skyddade i gravsänkor. G.Fn. Förkisling är avsättning av kiselsyra ur lösning i ett poröst material, ant. ersättande andra lösliga el. lösbara ämnen (pseudomorfos) el. sammankittande och genomträngande (impregnerande) lösa el. porösa massor. F. förekommer särsk. vid varma källor (t.ex. gejsrar), och mycket ofta bli organiska lämningar, ss. trä och ved, förkislade (se Fossila skogar). K.A.G. Förklaring. 1) Jur. F. användes i sv. jur. språkbruk i väsentligt olika bemärkelser. 1 — 915 — — 916 —