FÖRKROMNING allm. är f. vederpartens skriftliga genmäle å klagandens el. sökandens besvärsinlaga el. ansökan i skriftligt förhandlingsförfarande, särsk. å besvär i överrätt, men även vid lagsökningar och vissa rena ansökningsärenden. Enl. regeln att ingen skall dömas ohörd, infordras, innan klaganden el. sökanden kan vinna bifall till sin framställning, f. från vederparten, vilken även må insända sin f. med posten. — F. kan emellertid också betyda autentisk lagtolkning, meddelad av K. m:t (R. F. §§ 83, 88), el. förtydligande av dom, lämnad av den domstol, som dömt (Rättegångsbalken kap. 24). I äldre tider voro f. av K. m:ts stadgar ganska vanliga, och f. blir då ofta liktydlig med resolution el. t. o. m. förordning. E.K. 2) Teol. a) K r i s t i f. (Mark. 9:2 ff., Matt. 17:1 ff., Luk. 9:28) avser enl. evang:s mening att vara en gudomlig bekräftelse på den tidigare av Petrus uttalade Messiasbekännelsen (Mark. 8:29) och på Jesu gudssonskap, att jämföra med dopberättelsen. Ang. berättelsens historicitet ha olika meningar framställts. Enl. somliga forskare skulle den vara en i ett reellt förlopp omklädd Messiasbekännelse från den äldsta lärjungakretsen el. urspr. en uppståndelseberättelse, medan andra förmoda, att en verklig Petrus-vision kan ligga till grund för densamma. Jfr Kristi förklarings dag. — b) Kroppens f. Enl. en av Paulus företrädd uppfattning ang. kroppens uppståndelse förvandlas denna till en odödlighet iklädd kr pp, lik Jesu härlighets kropp (1 Kor. 15:51 ff., 2 Kor. 3:18, Fil. 3:2). Paulus går här en medelväg mellan judisk och grekisk-hellenistisk uppståndelsetro, i det att han mot den senares lära om andens befrielse från kroppens fängelse hävdar en kroppens verkliga uppståndelse och mot den förras mera krassa tro på en oförändrad kroppslig fortvaro sätter kroppens förvandling i något det kroppsliga väsensolikt. Den förvandling, som Jesu utseende enl. evang:s f.-berättelser (se ovan) undergick, torde få fattas i överensstämmelse med denna Pauli lära. Liknande uppfattningar förekomma hos orientaliska mystiska och gnostiska riktningar. S.N. Förklyftning är bergarternas uppdelning efter mer el. mindre regelbundet förlöpande spricklinjer, synliga el. osynliga. Ofta tillkommer, ss. hos graniter, en utpräglad klyvbarhet i vissa riktningar (s. k. k 1 o v och klyv). F.-planens ställning växlar mellan horisontell och vertikal. — Till åldern kan f. vara primär, d. v. s. samtidig med bergartens bildning. Hos magma-bergarter är den en kontraktionsföreteelse (se Avsöndring) el. orsakad av en parallell anordning av vissa mineral på gr. av flytnings-rörelser vid stelnandet, hos sedimentbergarter framträder den mest längs skiktytorna. Den s e-kundära f. finnes hos alla slag av bergarter, kanske tydligast hos kristallina skiffrar. Mestadels anses den bero på forntida tangen-tiellt tryck i jordskorpans övre delar (slutfasen av en bergskedjeveckning), varvid spänningarna utlösas i spricklinjer, orienterade efter tryckriktningen och vanl. bildande romboedrar — Sekundär och betingad av sammandragning och utvidgning genom temp.-växlingarna är en med markytan konform, bankformig, ofta synlig f. — F. är av avgörande betydelse för de olika denudationsprocessernas förlopp, för dalarnas anläggning och utformning, för den gla-ciala erosionen och vittringen m. m. Kännedom om densamma är nödvändig för bergarternas brytning och bearbetning. G.Fn. Förkolning, biol., geol., förstöring av organiska ämnen under tryck (och värme) vid helt el. delvis utestängande av luften. I naturen sker f väsentligen på så sätt, att lager av organiskt, företrädesvis vegetabiliskt material täckas av vatten el. jordarter och därigenom sammanpressas. Härvid äger en ofullst. förbränning rum, vatten och koldioxid bildas och bortgå. Emellertid uppkomma även kolväten, främst sumpgas (metan CHJ, och ur dessa utskiljas kol. F. sker gradvis, så att av växtämnena bildas först torv, sedan brunkol och stenkol med avtagande bitumenhalt samt slutl. antracitkol och grafit. K.A.G. Förkopplingsmotstånd, ett elektriskt motstånd (se d.o.), som kopplas i serie med elektriska instrument, apparater el. maskiner, för att dessa icke må bli utsatta för hela den tillförda spänningen utan blott för en viss del därav. F. kan vara reglerbart, varvid den tillförda delspänningen kan varieras genom inkoppling av större el. mindre motstånd. R.L-n. Förkoppring. 1) Krigsv., vid art.-pjäser avlagring i loppet av från projektilgördeln lös-slitna kopparpartiklar; försämrar vapnets precision, minskar dess skottvidd o. s. v. Jfr A v-k o p p r i n g. R.Sbg. 2) Tekn., beläggning av ett föremål med koppar. F. sker ant. på elektrolytisk väg i sura kopparblad, t. ex. koppargalvanoplastik, el. med tillhjälp av kopparcyankaliumbad, om man önskar ha en f. som underlag vid en senare förnickling, försilvring el. förgyllning. F. kan också ske utan elektrisk ström genom att föremålet doppas i ett bad, bestående av kop-parvitriol och något svavelsyra. Stål- och järnföremål kunna också förkoppras genom att gnidas med en polerduk, doppad i en blandning av mättad zinkkloridlösning, tillsatt med något litet kopparsulfat. C.-A.N. Förkromning, beläggning av metallföremål — 917 — — 918 —