FÖRKROPPNING Förkroppat bjälklag i romersk barockkyrka. med krom, har på senare år fått stor användning, bl. a. inom automobilindustrien och som rostskydd å för inverkan av fuktig luft starkt utsatta järnföremål. Förnickling synes komma att helt uttträngas av f. Tekniken vid f. är mycket komplicerad och är ännu icke fullt utbildad. Vid galvanisk f., vilket är det vanliga förfaringssättet, användes som elektrolyt lösningar, i vilka krom huvudsaki. ingår som kromat, i mindre mängd även som kromsalter och kromoxider, delvis i kolloidal form. På grundmetallen lägges före f. ofta en tunn beläggning av annan metall, t. ex. koppar, nickel el. kadmium. Särsk. vid tunna skikt, ned mot O,oi mm., besitter beläggningen hög och varaktig glans. F. av järn kan även ske genom överdragning med krompulver och upphettning till c:a 1000° el. däröver, då krom genom diffu-sion intränger i järnet. En tredje metod består däri, att den metall, som skall förkromas, ut-sättes för inverkan av kromklorid vid 800° utan lufttillträde. I.S. Förkroppning är ett utskjutande murparti med gesims el. listverk, stundom vilande på en mer el. mindre fristående kolonn. Se Byggnadskonst, sp. 464. E. W. Förkylning, sjukdomar, framkallade genom avkylning av kroppen i dess helhet el. del därav. Avkylning genom drag, kall luft, kallt, fuktigt väder etc. spelar i det allmänna medvetandet sedan årh. tillbaka en viktig roll för uppkomsten av sjukdomar. Som f.-sjukdomar uppfattas i främsta rummet katarrala infektioner i svalg, näsa och de övre lungvägarna, halsfluss, snuva, strupkatarr, heshet, hosta, luftrörskatarr (bronkit) men även tarm- och biåskatarr, reumatism o.s.v. Den medicinska vetenskapen har haft stora svårigheter att klargöra avkylningsmomen-tets roll för uppkomsten av sjukdomar. F.-sjukdomar förekomma t.ex. icke i de arktiska länderna. Polarfarare få icke f.-sjukdomar, förrän de t.ex. packa upp sina från hemlandet medförda kläder, som innehålla bakterier. Vid vissa gruvolyckor har det hänt, att människor fått ligga i kallt vatten under flera dygn utan att bli förkylda. Särsk. i skyttegravarna under världskriget kunde man emellertid göra massiaktta-gelser, som visade, att avkylningen spelar en mycket stor roll för uppkomsten av allehanda sjukdomar. Hur avkylningen verkar, är icke fullständigt utrett. Köld åstadkommer i blodkärlen en sammandragning med efterföljande stark utvidgning. Den inverkar sålunda störande på blodförsörjningen i slemhinnorna el. kanske direkt på vävnaderna, vilket föranleder ökad aktivitet hos de bakterier, som den friska människan alltid bär i sina slemhinnor och som under normala förhållanden icke störa henne. Så kan f. ofta vara uttryck för ett uppblossande av en latent infektion. I f. ingår alltid ett infektiöst moment. Utan bakterier ingen f. En avkylning kan också göra en frisk människa mera mottaglig för smitta från omgivningen. I många fall missuppfattas en genom smitta ådragen katarr som orsakad av en avkylning, trots att sådan säkerligen icke ägt rum. Statistiska iakttagelser, särsk. från världskriget, ha fastställt, att lunginflammationens uppkomst i hög grad befrämjas genom avkylning. ”Tita-nic”-olyckans offer simmade under många tim. omkr. i havet men fingo dock icke lunginflammation. Avkylning av kroppsdel kan sannolikt via nervsystemet åstadkomma förändringar av blodförsörjningen i kroppens inre, som förorsaka reumatiska smärtor, neuralgier (se d.o.), el. också förlamning (ansiktsförlamning). Människor, som ha anlag att ofta bli förkylda, ha en konstitutionellt nedsatt motståndskraft i sina slemhinnor, i andra fall en överkänslighet el. allergi mot infektioner, då avkylning endast betyder aktiverandet av en kronisk process. Nedsatt allmäntillstånd, svår allmän nervositet, överansträngning kunna stegra anlaget för f. För att hindra f:s utbredning böra alla förkylda, katarrala personer avhålla sig från beröring med sina medmänniskor. Den akuta f. behandlas lämpligast med sängläge, ren luft och värmebehandling (se d.o.) av olika slag. Verksam medicin mot f. existerar icke annat än i form av medel, som dämpa retningssymtomen från slemhinnorna, ss. smärtor, hosta o.s.v. Utpräglad tendens hos en människa att ständigt råka ut för f. fordrar ingående undersökning, som i många fall avslöjar kronisk smygande sjuk — 919 — — 920 —