Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förruttnelsetecken - Förryckthet - Förrådsfästning - Förrådsförvaltare - Förrådshus - Förrådsintendent - Förrådsvävnad - Förräderi - Församling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRRUTTNELSETECKEN
Förruttnelsetecken, se Dödstecken.
Förryckthet, se Sinnessjukdomar.
Förrådsfästning, även depåfästning, en
fästning (se d. o.), som har till uppgift att skydda
för de rörliga försvarskrafternas operationer
erforderliga upplag av krigsmateriel, proviant
m. m. Numera bygges en fästning icke för
enbart detta ändamål. A.W.G.
Förrådsförvaltare, underofficer (förvaltare)
vid intendenturkåren, vilken tjänstgör ss.
upp-bördsman vid militärt huvudförråd. E.O.B.
Förrådshus. Hos naturfolken äro särskilda f.
för förvaring av skörd, utsäde el. insamlade
förråd vanliga. De kunna helt enkelt bestå
av jättelika lerkärl (Mexiko) el. ofantliga
korgar (Kalifornien) el. gallerställningar, men äro
vanl. byggda i form av hyddor, ofta på
stolpar till skydd mot fuktighet el. snyltgäster.
Ur dylika f. ha möjl. boningshus på pålar
utvecklat sig. G.B-r.
Förrådsintendent, officersbefattning vid
arméns intendenturförråd.
Förrådsvävnad, bot., cellgrupp, tjänande som
behållare för sådana ämnen, som senare
komma till användning vid växtens
ämnesomsättning (fett, sockerarter, stärkelse,
reservcellulosa, äggviteämnen m. m.). F. utgöres i allm.
av en storcellig parenkymvävnad, vars celler
i sin anatomiska byggnad uppvisa särskilda
inrättningar för att vid behov kunna raskt
fyllas och tömmas, och förefinnes i ammrötter,
stamknölar, rotstockar, lökar, knoppar och
frön m. m. O.Gz.
Förräderi kallas inom straffrätten vissa
brott,, som utgöra svårare angrepp på staten
el. statens högsta organ el. dessas funktioner:
angrepp på staten i dess ”centrum” el. på dess
vitalaste punkter. F.-brotten behandlas i
Strafflagen, kap. 8, och beskrivas i § 1 ss. gärningar
el. försök i syfte att ”lägga riket under
främmande makt el. från riket söndra en därtill
hörande del el. besittning; el. att med
våldsamma medel upphäva el. ändra någon av
rikets grundlagar; el. att Konungen liv el. frihet
beröva el. honom från tronen uttränga el.
att tronföljare el. annan prins, som till tronen
arvinge är, livet beröva, el. någon av dem från
tronföljden utestänga”, varjämte i följ,
paragrafer olika f.-handlingar äro kriminaliserade. I
dagligt tal och även inom straffrättslitteraturen
men ej i Strafflagen, som endast använder
termen ”f.”, skiljes mellan hög-f. och lands-f.
Ehuru det knappast går någon skarp gräns mellan de
båda begreppen, kan skillnaden i grova drag
angivas sålunda, att lands-f. står i en bestämd
relation till rikets förhållande till främmande makt
synnerligast vid krig el. krigsfara, under det att
hög-f., vilket brott avses i ovan anförda
lag
rum, icke nödvändigt behöver vara sålunda
knutet till rikets förhållande till främmande
makt. Hög-f. utgör dessutom vanligtvis ett
grövre och intensivare angrepp. Lands-f. kan
vara militärt el. diplomatiskt. Det förra
sammanhänger, som namnet antyder, med
krigsmakts användning el. passivitet vid ett
pågående el. hotande krig. Det senare innebär
annat gynnande av främmande stats fördel på
det lands bekostnad, mot vilket brottet är
riktat, vare sig brottslingen har statens uppdrag
att underhandla el. ej. — F.-brotten ha i alla
tider och hos alla folk varit föremål för stränga
straff: de svårare formerna äro i vår tid
belagda med livstids straffarbete. Försök till
hög-f. drabbas enl. Strafflagen, kap. 8, § 1, av
samma straff som det fullbordade brottet, vilket
är ett eljest inom straffrätten mycket sällsynt
förhållande. Vidare straffas handlingar, som
ännu icke hunnit försöksstadiet,
förberedelser, ss. stämpling till hög-f., uppmaning
el. förledande till detsamma, över huvud
straffas uppränningen till ett hög-f. på en
tidigare tidpunkt än begynnelsestadierna av de
flesta andra brott. Brottsubjekt är numera icke
allenast del förfördelade landets medborgare
ulan jämväl utlänning. ögd.
Församling (grek. ekklesi’a, lat. eccle’sia).
1) Kyrkohist. F. användes i N. T. 1) om
hela kristenheten (”Guds f.”, ”Kristi kropp”),
2) om denna andligt fattade storhet ss.
för-handenvarande på en viss plats
(lokalförsamling). I den förra betydelsen förekommer f.
fortfarande i uppbyggelsespråket; eljest
betecknar f. ant. ett avgränsat område med dess
befolkning (se nedan) el. en sammanslutning av
personer med gemensam religiös åskådning
(jfr Frikyrka).
När den kristna tron utbreddes, uppstodo
omedelbart f., för vilkas organisationsformer
såväl den judiska synagogan som antika
kult-föreningar kunna ha tjänat som förebild. F.
voro i urkristen tid självständiga både i
förhållande till andra f. och i sin inre
verksamhet. F:s samtliga medl. valde för kultens och
förvaltningens behov ur sin krets sådana,
som ansågos genom andlig utrustning skickade
därtill (se Karisma). I mån som kyrkans
organisation blev fastare, uppstod en klyfta
inom f. mellan klerus och lekmän, och de
se-nares inflytande minskades, särsk. genom bi
skopsämbetets utveckling (se Biskop).
Medan urspr. varje f. haft sin biskop, blev denne
snart ledare för ett flertal f. med var sin
presbyter (präst, kyrkoherde). I den katolska
kyrkan blev f. icke annat än prästens
förvaltningsområde. Dess lekmannamedl.
förpliktades att anlita honom till själavård och
kyrk
— 947 —-
— 948 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
