FÖRRUTTNELSETECKEN Förruttnelsetecken, se Dödstecken. Förryckthet, se Sinnessjukdomar. Förrådsfästning, även depåfästning, en fästning (se d. o.), som har till uppgift att skydda för de rörliga försvarskrafternas operationer erforderliga upplag av krigsmateriel, proviant m. m. Numera bygges en fästning icke för enbart detta ändamål. A.W.G. Förrådsförvaltare, underofficer (förvaltare) vid intendenturkåren, vilken tjänstgör ss. upp-bördsman vid militärt huvudförråd. E.O.B. Förrådshus. Hos naturfolken äro särskilda f. för förvaring av skörd, utsäde el. insamlade förråd vanliga. De kunna helt enkelt bestå av jättelika lerkärl (Mexiko) el. ofantliga korgar (Kalifornien) el. gallerställningar, men äro vanl. byggda i form av hyddor, ofta på stolpar till skydd mot fuktighet el. snyltgäster. Ur dylika f. ha möjl. boningshus på pålar utvecklat sig. G.B-r. Förrådsintendent, officersbefattning vid arméns intendenturförråd. Förrådsvävnad, bot., cellgrupp, tjänande som behållare för sådana ämnen, som senare komma till användning vid växtens ämnesomsättning (fett, sockerarter, stärkelse, reservcellulosa, äggviteämnen m. m.). F. utgöres i allm. av en storcellig parenkymvävnad, vars celler i sin anatomiska byggnad uppvisa särskilda inrättningar för att vid behov kunna raskt fyllas och tömmas, och förefinnes i ammrötter, stamknölar, rotstockar, lökar, knoppar och frön m. m. O.Gz. Förräderi kallas inom straffrätten vissa brott,, som utgöra svårare angrepp på staten el. statens högsta organ el. dessas funktioner: angrepp på staten i dess ”centrum” el. på dess vitalaste punkter. F.-brotten behandlas i Strafflagen, kap. 8, och beskrivas i § 1 ss. gärningar el. försök i syfte att ”lägga riket under främmande makt el. från riket söndra en därtill hörande del el. besittning; el. att med våldsamma medel upphäva el. ändra någon av rikets grundlagar; el. att Konungen liv el. frihet beröva el. honom från tronen uttränga el. att tronföljare el. annan prins, som till tronen arvinge är, livet beröva, el. någon av dem från tronföljden utestänga”, varjämte i följ, paragrafer olika f.-handlingar äro kriminaliserade. I dagligt tal och även inom straffrättslitteraturen men ej i Strafflagen, som endast använder termen ”f.”, skiljes mellan hög-f. och lands-f. Ehuru det knappast går någon skarp gräns mellan de båda begreppen, kan skillnaden i grova drag angivas sålunda, att lands-f. står i en bestämd relation till rikets förhållande till främmande makt synnerligast vid krig el. krigsfara, under det att hög-f., vilket brott avses i ovan anförda lag rum, icke nödvändigt behöver vara sålunda knutet till rikets förhållande till främmande makt. Hög-f. utgör dessutom vanligtvis ett grövre och intensivare angrepp. Lands-f. kan vara militärt el. diplomatiskt. Det förra sammanhänger, som namnet antyder, med krigsmakts användning el. passivitet vid ett pågående el. hotande krig. Det senare innebär annat gynnande av främmande stats fördel på det lands bekostnad, mot vilket brottet är riktat, vare sig brottslingen har statens uppdrag att underhandla el. ej. — F.-brotten ha i alla tider och hos alla folk varit föremål för stränga straff: de svårare formerna äro i vår tid belagda med livstids straffarbete. Försök till hög-f. drabbas enl. Strafflagen, kap. 8, § 1, av samma straff som det fullbordade brottet, vilket är ett eljest inom straffrätten mycket sällsynt förhållande. Vidare straffas handlingar, som ännu icke hunnit försöksstadiet, förberedelser, ss. stämpling till hög-f., uppmaning el. förledande till detsamma, över huvud straffas uppränningen till ett hög-f. på en tidigare tidpunkt än begynnelsestadierna av de flesta andra brott. Brottsubjekt är numera icke allenast del förfördelade landets medborgare ulan jämväl utlänning. ögd. Församling (grek. ekklesi'a, lat. eccle'sia). 1) Kyrkohist. F. användes i N. T. 1) om hela kristenheten (”Guds f.”, ”Kristi kropp”), 2) om denna andligt fattade storhet ss. för-handenvarande på en viss plats (lokalförsamling). I den förra betydelsen förekommer f. fortfarande i uppbyggelsespråket; eljest betecknar f. ant. ett avgränsat område med dess befolkning (se nedan) el. en sammanslutning av personer med gemensam religiös åskådning (jfr Frikyrka). När den kristna tron utbreddes, uppstodo omedelbart f., för vilkas organisationsformer såväl den judiska synagogan som antika kult-föreningar kunna ha tjänat som förebild. F. voro i urkristen tid självständiga både i förhållande till andra f. och i sin inre verksamhet. F:s samtliga medl. valde för kultens och förvaltningens behov ur sin krets sådana, som ansågos genom andlig utrustning skickade därtill (se Karisma). I mån som kyrkans organisation blev fastare, uppstod en klyfta inom f. mellan klerus och lekmän, och de se-nares inflytande minskades, särsk. genom bi skopsämbetets utveckling (se Biskop). Medan urspr. varje f. haft sin biskop, blev denne snart ledare för ett flertal f. med var sin presbyter (präst, kyrkoherde). I den katolska kyrkan blev f. icke annat än prästens förvaltningsområde. Dess lekmannamedl. förpliktades att anlita honom till själavård och kyrk — 947 —- — 948 —