FÖRSONING kristna f.-tanken förbisetts. I f.-tankens historia kan man i själva verket urskilja 3 huvudtyper: den klassiska, den skolastiska och den idealistiskt orienterade. — 1) Den klassiska f.-1 e o r i e n. Huvudsynpunkten kan återgivas med de paulinska orden: ”det var Gud, som i Kristus försonade världen med sig själv” (2 Kor. 5:19). Kristi på korset fullkomnade livsverk ses här primärt ss. en kamp-och segergärning, genom vilken ondskans, de gudsfienliga makterna övervinnas. Detta tema möter överallt i N. T. Evangeliet tecknar Jesu gärning ss. en kamp med önskans andemakter, koncentrerade i satansgeslalten. Vägen till gudsrikets upprättande går över den gudsfienlliga maktens nederlag. I detta sammanhang heter det, att Människosonen vore kommen för att giva sitt liv till lösen för många (Mark. 10:45). För Paulus stå synden döden och de demoniska makterna ss. de bekämpade och besegrade fienderna. Särdeles beaklansvärt är det, att även ”lagen” instäl-les i detta sammanhang; den är från en sida sett en tyrannisk fördärvsmakt, som övervunnits av Kristus (Rom. 4:4, Gal. 3:13) — Kristus är ”lagens ände” (Rom. 10:4). I 1 Joh 3:8 sammanfallas syflet med Kristi ankomst sålunda: ”just därför uppenbarades Guds Son, att han skulle göra om intet djävulens gärningar”. Delta urkristna tema behärskar också den gamla kyrkans teologi. I ständigt nya variationer återkommer tanken på Kristi kamp med och seger över fördärvsmakterna. Man talar därvid särsk. om synden, döden och djävulen samt skildrar särsk. kampen med den sistn. makten gärna i drastiskt, stundom groteskt målande bilder. Under det att det gam-malkristna temat inom medeltidens teologi starkt undanskjutes av den då utbildade skolastiska f.-läran (se nedan), upptages och fördjupas det av Luther. Denne tröttnar aldrig att livfullt målande skildra den ”förundrans-värda strid” — mira'bile due'llum —, som Kristus utkämpat. Det karakteristiska är härvid, att Luther till fördärvsmakterna räknar icke bara den gammalkyrkliga trion: synden, döden och djävulen (jfr Katekesens ”förlossat, förvärvat och vunnit mig — från alla synder, från döden och djävulens våld”) utan också lagen (ss. Paulus) samt den gudomliga vre den: ”Så hade förbannelsen, som är Guds vrede över hela världen, en kamp med välsignelsen, det är med Guds eviga nåd och barmhärtighet i Kristus. Förbannelsen sam mandrabbar alltså med välsignelsen och vill alldeles tillintetgöra den, men den kan det icke. Välsignelsen är näml, gudomlig och evig, därför måste förbannelsen vika”. ”Vre dens” övervinnande betyder enl. denna skildring, att det innersta i Guds väsen, den gudomliga kärleken, ”välsignelsen”, bryter sig väg genom vreden, ”förbannelsen”. Delta sker då därigenom, alt kärleken i Kristus går in under vreden och bär den börda denna pålägger, el. m. a. o. genom kärlekens självutgi-velse och offer. Den gudomliga vreden blir så ”försonad”, den blir så att säga insmält i kärleken. Men f.-gärningen är samtidigt helt och hållet en den gudomliga kärlekens egen gärning. Se vi tillbaka på det nu sagda, bli den klassiska f.-tankens väsentliga kännetecken följ.: här är gudshandlingen obruten men rättsordningen genombruten, Gud är f:s subjekt. Han handlar i Kristus. F. är hans väg till människorna. Visserligen kan det också sägas, att Gud försonas, så vitt som ”fördärvsmakterna”, särsk. döden, lagen och vreden, äro uttryck för hans domsvilja; men detta betyder icke, att Gud skulle upphöra att vara f:s subjekt; han försonas, i och med det att han ”försonar världen med sig själv”. Denna gudshandling bryter igenom rättsordningens ram. Kärlekens självulgivelse och offergärning skapar en ny ordning av högre dignitet. — 2) Den skolastiska f.-l e o-r i e n s signatur är däremot en obruten rättsordning och en genombruten gudshandling. Denna teori har sina rötter inom den gamla kyrkans västerländska teologi — Tertullia-nus och Cyprianus — men blir klart utbildad först genom Anselm o. 1100. Gud tänkes här visserligen såtillvida ss. f:s subjekt, att han sänder Sonen i världen. Men när det sedan gäller den avgörande f.-handlingen — ”satis-faktionen” —, lägger man den avgörande tonvikten på den prestation, vilken Kristus ss. människa — qua homo — utför. Därigenom blir gudshandlingen genombruten. F. blir icke, ss. för den klassiskt kristna tankegången, det verk, där Gud på en gång försonar och för sonas, utan i stället till en del ett gudomligt verk och till en del en av Kristus ss. människa å mänsklighetens vägnar given kompensation åt Gud: Kristi korsdöd fattas ss. en ersättning för vad mänskligheten genom synden förbrutit. Samtidigt bevaras då rättsordningen obruten. Det hela går ut på att uppvisa, att f.-ver ket är fast inställt inom rättsordningens ram. Denna f.-teori dominerar under medeltiden samt upptages i allt väsentligt också inom den efterreformatoriska skolastiken, den s. k. ortodoxien, även om vissa modifikationer här kunna iakttagas. — 3) Inom den på idealistisk grundval vilande f.-teorien skjutes tanken på f. ss. en gudshandling ännu mera undan. Också när man här vill framhäva be — 957 —- — 958 —