Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSONING
kristna f.-tanken förbisetts. I f.-tankens
historia kan man i själva verket urskilja 3
huvudtyper: den klassiska, den skolastiska och
den idealistiskt orienterade. — 1) Den
klassiska f.-1 e o r i e n. Huvudsynpunkten kan
återgivas med de paulinska orden: ”det var
Gud, som i Kristus försonade världen med sig
själv” (2 Kor. 5:19). Kristi på korset
fullkomnade livsverk ses här primärt ss. en
kamp-och segergärning, genom vilken ondskans, de
gudsfienliga makterna övervinnas. Detta
tema möter överallt i N. T. Evangeliet tecknar
Jesu gärning ss. en kamp med önskans
andemakter, koncentrerade i satansgeslalten.
Vägen till gudsrikets upprättande går över den
gudsfienlliga maktens nederlag. I detta
sammanhang heter det, att Människosonen vore
kommen för att giva sitt liv till lösen för
många (Mark. 10:45). För Paulus stå synden
döden och de demoniska makterna ss. de
bekämpade och besegrade fienderna. Särdeles
beaklansvärt är det, att även ”lagen”
instäl-les i detta sammanhang; den är från en sida
sett en tyrannisk fördärvsmakt, som
övervunnits av Kristus (Rom. 4:4, Gal. 3:13) —
Kristus är ”lagens ände” (Rom. 10:4). I 1 Joh
3:8 sammanfallas syflet med Kristi ankomst
sålunda: ”just därför uppenbarades Guds Son,
att han skulle göra om intet djävulens
gärningar”. Delta urkristna tema behärskar också
den gamla kyrkans teologi. I ständigt nya
variationer återkommer tanken på Kristi kamp
med och seger över fördärvsmakterna. Man
talar därvid särsk. om synden, döden och
djävulen samt skildrar särsk. kampen med den
sistn. makten gärna i drastiskt, stundom
groteskt målande bilder. Under det att det
gam-malkristna temat inom medeltidens teologi
starkt undanskjutes av den då utbildade
skolastiska f.-läran (se nedan), upptages och
fördjupas det av Luther. Denne tröttnar aldrig
att livfullt målande skildra den
”förundrans-värda strid” — mira’bile due’llum —, som
Kristus utkämpat. Det karakteristiska är härvid,
att Luther till fördärvsmakterna räknar icke
bara den gammalkyrkliga trion: synden,
döden och djävulen (jfr Katekesens ”förlossat,
förvärvat och vunnit mig — från alla synder,
från döden och djävulens våld”) utan också
lagen (ss. Paulus) samt den gudomliga vre
den: ”Så hade förbannelsen, som är Guds
vrede över hela världen, en kamp med
välsignelsen, det är med Guds eviga nåd och
barmhärtighet i Kristus. Förbannelsen sam
mandrabbar alltså med välsignelsen och vill
alldeles tillintetgöra den, men den kan det
icke. Välsignelsen är näml, gudomlig och
evig, därför måste förbannelsen vika”. ”Vre
dens” övervinnande betyder enl. denna
skildring, att det innersta i Guds väsen, den
gudomliga kärleken, ”välsignelsen”, bryter sig väg
genom vreden, ”förbannelsen”. Delta sker då
därigenom, alt kärleken i Kristus går in
under vreden och bär den börda denna
pålägger, el. m. a. o. genom kärlekens
självutgi-velse och offer. Den gudomliga vreden blir
så ”försonad”, den blir så att säga insmält i
kärleken. Men f.-gärningen är samtidigt helt
och hållet en den gudomliga kärlekens egen
gärning. Se vi tillbaka på det nu sagda, bli
den klassiska f.-tankens väsentliga
kännetecken följ.: här är gudshandlingen obruten men
rättsordningen genombruten, Gud är f:s
subjekt. Han handlar i Kristus. F. är hans väg
till människorna. Visserligen kan det också
sägas, att Gud försonas, så vitt som
”fördärvsmakterna”, särsk. döden, lagen och vreden,
äro uttryck för hans domsvilja; men detta
betyder icke, att Gud skulle upphöra att vara
f:s subjekt; han försonas, i och med det att
han ”försonar världen med sig själv”.
Denna gudshandling bryter igenom
rättsordningens ram. Kärlekens självulgivelse och
offergärning skapar en ny ordning av högre
dignitet. — 2) Den skolastiska f.-l e
o-r i e n s signatur är däremot en obruten
rättsordning och en genombruten gudshandling.
Denna teori har sina rötter inom den gamla
kyrkans västerländska teologi —
Tertullia-nus och Cyprianus — men blir klart utbildad
först genom Anselm o. 1100. Gud tänkes här
visserligen såtillvida ss. f:s subjekt, att han
sänder Sonen i världen. Men när det sedan
gäller den avgörande f.-handlingen —
”satis-faktionen” —, lägger man den avgörande
tonvikten på den prestation, vilken Kristus ss.
människa — qua homo — utför. Därigenom
blir gudshandlingen genombruten. F. blir icke,
ss. för den klassiskt kristna tankegången, det
verk, där Gud på en gång försonar och för
sonas, utan i stället till en del ett gudomligt
verk och till en del en av Kristus ss. människa
å mänsklighetens vägnar given kompensation
åt Gud: Kristi korsdöd fattas ss. en ersättning
för vad mänskligheten genom synden
förbrutit. Samtidigt bevaras då rättsordningen
obruten. Det hela går ut på att uppvisa, att f.-ver
ket är fast inställt inom rättsordningens ram.
Denna f.-teori dominerar under medeltiden
samt upptages i allt väsentligt också inom den
efterreformatoriska skolastiken, den s. k.
ortodoxien, även om vissa modifikationer här
kunna iakttagas. — 3) Inom den på
idealistisk grundval vilande f.-teorien skjutes
tanken på f. ss. en gudshandling ännu mera
undan. Också när man här vill framhäva
be
— 957 —-
— 958 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
