FÖRSONINGSDAGEN tydelsen av Kristi gärning, fattas Kristus väsentligen ss. mänsklighetens ”religiösa urbild’1 (Schleiermacher), ss. ”idealmänniska”, ss. förkroppsligandet av det religiösa el. sedliga idealet etc. Tack vare detta ”ideal” och dess verkningar inom mänskligheten ser Gud denna i ett ”försonande” ljus. Det blir alltså här, också när Kristus kommer i betraktande, väsentligen fråga så att säga om en linje nedifrån uppåt, från människan till Gud. Den idealistiska f.-typen polemiserar starkt mot den skolastiska typens legalistiska hållning. Detta betyder emellertid icke något genombrytande av rättsordningen i den klassiska f.-tankens mening utan i grunden blott, att det legalistiska betraktelsesättet ersätles av ett moralistiskt (1700-talet) el. ett eticistiskt (1800-talet, Schleiermacher, Ritschl). — En jämförelse mellan dessa 3 huvudtyper visar, att kristendomens egenart ojämförligt starkast kommer till uttryck inom den typ, som här betecknats ss. den klassiskt kristna. Det väsent liga ligger därvid icke i den föreställnings-dräkt, i vilken f.-temat här kunnat klädas, utan i det religiösa grundmotiv, som här tar sig uttryck. F. fattas helt och hållet ss. den gudomliga kärlekens väg till människan. Denna gudomliga kärleks radikala motsatsförhållande till det onda kommer först då otvetydigt till uttryck, när f. utföres i och genom kärlekens självutgivande offergärning. Men samtidigt framträder då också denna gudomliga kärlek ss. den segrande och suveräna. Den kristna f.-tanken är knuten till korset. Men detta är då segerlecknet. Den kristna symbolen framför andra är triumfkrucifixet. — Litt.: A. Ritschl, ”Die christliche Lehre von der Rechtfertigung und Versöhnung” (4 Aufl. 1895); O. Bensow, ”Die Lehre von der Versöhnung” (1904); J. A. Ekman, ”F.” (1906); H. Mandel, ”Christliche Versöhnungslehre” (1916); H. Rashdall, ”The idea of atonement” (1919); E. Billing, ”F.” (2 uppl. 1921); E. Ei-dem, ”Den lidande Guden” (2 uppl. 1922); J. Lindskog, ”F.” (1923); G. Aulén, ”Den kristna f.-tanken” (1930), ”Den allmänneliga kristna tron” (3 uppl. 1931). G.E.H.A. Försoningsdagen, hebr. Jöm hakkippurim, den stora årl. återkommande botdag, som skulle bringa soning för Israels folk, prästerna och helgedomen. Den beskrives bl. a. i 3 Mos. 16 (prästskriften), ett kapitel, som ej är enhetligt och i sin nuv. gestalt av sen upprinnelse. Festen själv däremot innehåller många mycket gamla drag, framförallt utlottandet av en bock, på vilken folkets synder överfördes, varefter den sändes ut i öknen till demonen Asasel. F. hör nära samman med nyårsfirandet; att den numera faller på den 10 :e i 7:e mån. (Tisri) beror på ändrad tideräkning. I sin nuv. form har F. sina förelöpare i de i Hes. 45:18—20 omnämnda botdagarna. I överensstämmelse med den efler-exiliska kultens dystrare, ”sonande” karaktär blev F. den viktigaste högtiden, enl. prästskriften det enda tillfälle, då översteprästen fick ingå i det allraheligaste. F. har dock numera inom judisk religion även ett starkt inslag av att vara en tid, då Gud i sin nåd söker människors själar, och får därav trots kravet på ett bot-färdigt sinne både i förhållande till Gud och medmänniskor även karaktären av en glädjefest. — Lilla f. (Jöm kippür kätän) kallas förberedelsedagen till ”nymånadsdagen” (Rösch hodhaesch), den dag, som börjar den judiska mån., sedan 1500-talet med botdagskaraktär. G.Bsm;S.N. Försoningsförbundet, se Internationella försoningsförbundet. Försoningsstriden kallas den strid mellan den juridiska och den religiösa uppfattningen om försoningen, vilken på 1870—80 talen utkämpades i Sverige och som var en av orsakerna till Sv. missionsförbundets (se d. o.) uppkomst. Den grundåskådning, som var förhärskande inom både teologien och den religiösa förkunnelsen vid mitten av 1800-talet, var den luterska ortodoxiens, enl. vilken Gud för att kunna förlåta måste erhålla gottgörelse för den skuld, som människan genom sin synd åsamkat sig. Denna gottgörelse gav Kristus åt Gud genom sitt heliga liv och genom att lida ett oändligt straff. Sedan Kristus på detta sätt betalt Gud, kunde Gud tillräkna den sin synd ångrande människan denna av Kristus erlagda gottgörelse, och så blev människan rättfärdig. Gent emot detta betraktelsesätt uppträdde bl. a. N. Ignell, C. J. Boström, O. F. Myrberg. En allvarligare strid uppstod dock först, då P. P. Waldenström (se denne) 1872 i en uppseendeväckande predikan gjorde gällande, att Gud icke var i behov av någon gottgörelse för att kunna förlåta, ty Guds eg. väsen är oföränderlig kärlek. På gr. härav förlåter Gud och icke på gr. av någon betalning. Kristi gärning kan därför enl. Waldenström icke kallas gottgörelse åt Gud utan är i stället genomgångspunkten för Guds kärlek till människan. Denna åskådning väckte ett oerhört uppseende, och gentemot Waldenström uppträdde många av kyrkans vid denna tid mest kända biskopar och predikanter, ss. A. F. Beckman, L. Landgren, M. Johansson, C. Norrby och G. E. Beskow. — Litt.: ”Förteckning över sv. skrifter och art. rörande striden i försoningsfrågan” (1913). C.O. Förspel. 1) Kortare akt, som sammanhänger med och förbereder el. inleder större drama- — 959 — — 960 —