Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försoning - Försoningsdagen - Försoningsförbundet - Försoningsstriden - Förspel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSONINGSDAGEN
tydelsen av Kristi gärning, fattas Kristus
väsentligen ss. mänsklighetens ”religiösa urbild’1
(Schleiermacher), ss. ”idealmänniska”, ss.
förkroppsligandet av det religiösa el. sedliga
idealet etc. Tack vare detta ”ideal” och dess
verkningar inom mänskligheten ser Gud denna
i ett ”försonande” ljus. Det blir alltså här,
också när Kristus kommer i betraktande,
väsentligen fråga så att säga om en linje
nedifrån uppåt, från människan till Gud. Den
idealistiska f.-typen polemiserar starkt mot den
skolastiska typens legalistiska hållning. Detta
betyder emellertid icke något genombrytande
av rättsordningen i den klassiska f.-tankens
mening utan i grunden blott, att det
legalistiska betraktelsesättet ersätles av ett
moralistiskt (1700-talet) el. ett eticistiskt (1800-talet,
Schleiermacher, Ritschl). — En jämförelse
mellan dessa 3 huvudtyper visar, att
kristendomens egenart ojämförligt starkast
kommer till uttryck inom den typ, som här
betecknats ss. den klassiskt kristna. Det väsent
liga ligger därvid icke i den
föreställnings-dräkt, i vilken f.-temat här kunnat klädas,
utan i det religiösa grundmotiv, som här tar
sig uttryck. F. fattas helt och hållet ss. den
gudomliga kärlekens väg till människan.
Denna gudomliga kärleks radikala
motsatsförhållande till det onda kommer först då
otvetydigt till uttryck, när f. utföres i och genom
kärlekens självutgivande offergärning. Men
samtidigt framträder då också denna
gudomliga kärlek ss. den segrande och suveräna.
Den kristna f.-tanken är knuten till korset.
Men detta är då segerlecknet. Den kristna
symbolen framför andra är triumfkrucifixet.
— Litt.: A. Ritschl, ”Die christliche Lehre von
der Rechtfertigung und Versöhnung” (4 Aufl.
1895); O. Bensow, ”Die Lehre von der
Versöhnung” (1904); J. A. Ekman, ”F.” (1906);
H. Mandel, ”Christliche Versöhnungslehre”
(1916); H. Rashdall, ”The idea of atonement”
(1919); E. Billing, ”F.” (2 uppl. 1921); E.
Ei-dem, ”Den lidande Guden” (2 uppl. 1922); J.
Lindskog, ”F.” (1923); G. Aulén, ”Den kristna
f.-tanken” (1930), ”Den allmänneliga kristna
tron” (3 uppl. 1931). G.E.H.A.
Försoningsdagen, hebr. Jöm hakkippurim,
den stora årl. återkommande botdag, som skulle
bringa soning för Israels folk, prästerna och
helgedomen. Den beskrives bl. a. i 3 Mos. 16
(prästskriften), ett kapitel, som ej är enhetligt
och i sin nuv. gestalt av sen upprinnelse. Festen
själv däremot innehåller många mycket gamla
drag, framförallt utlottandet av en bock, på
vilken folkets synder överfördes, varefter den
sändes ut i öknen till demonen Asasel. F. hör nära
samman med nyårsfirandet; att den numera
faller på den 10 :e i 7:e mån. (Tisri) beror på
ändrad tideräkning. I sin nuv. form har F.
sina förelöpare i de i Hes. 45:18—20 omnämnda
botdagarna. I överensstämmelse med den
efler-exiliska kultens dystrare, ”sonande” karaktär
blev F. den viktigaste högtiden, enl.
prästskriften det enda tillfälle, då översteprästen fick ingå
i det allraheligaste. F. har dock numera inom
judisk religion även ett starkt inslag av att
vara en tid, då Gud i sin nåd söker människors
själar, och får därav trots kravet på ett
bot-färdigt sinne både i förhållande till Gud och
medmänniskor även karaktären av en
glädjefest. — Lilla f. (Jöm kippür kätän) kallas
förberedelsedagen till ”nymånadsdagen” (Rösch
hodhaesch), den dag, som börjar den judiska
mån., sedan 1500-talet med botdagskaraktär.
G.Bsm;S.N.
Försoningsförbundet, se
Internationella försoningsförbundet.
Försoningsstriden kallas den strid mellan
den juridiska och den religiösa uppfattningen
om försoningen, vilken på 1870—80 talen
utkämpades i Sverige och som var en av
orsakerna till Sv. missionsförbundets (se d. o.)
uppkomst. Den grundåskådning, som var
förhärskande inom både teologien och den religiösa
förkunnelsen vid mitten av 1800-talet, var den
luterska ortodoxiens, enl. vilken Gud för att
kunna förlåta måste erhålla gottgörelse för den
skuld, som människan genom sin synd åsamkat
sig. Denna gottgörelse gav Kristus åt Gud
genom sitt heliga liv och genom att lida ett
oändligt straff. Sedan Kristus på detta sätt betalt
Gud, kunde Gud tillräkna den sin synd
ångrande människan denna av Kristus erlagda
gottgörelse, och så blev människan rättfärdig. Gent
emot detta betraktelsesätt uppträdde bl. a. N.
Ignell, C. J. Boström, O. F. Myrberg. En
allvarligare strid uppstod dock först, då P. P.
Waldenström (se denne) 1872 i en
uppseendeväckande predikan gjorde gällande, att Gud icke
var i behov av någon gottgörelse för att kunna
förlåta, ty Guds eg. väsen är oföränderlig
kärlek. På gr. härav förlåter Gud och icke på gr.
av någon betalning. Kristi gärning kan därför
enl. Waldenström icke kallas gottgörelse åt Gud
utan är i stället genomgångspunkten för Guds
kärlek till människan. Denna åskådning väckte
ett oerhört uppseende, och gentemot
Waldenström uppträdde många av kyrkans vid denna
tid mest kända biskopar och predikanter, ss.
A. F. Beckman, L. Landgren, M. Johansson, C.
Norrby och G. E. Beskow. — Litt.:
”Förteckning över sv. skrifter och art. rörande striden i
försoningsfrågan” (1913). C.O.
Förspel. 1) Kortare akt, som sammanhänger
med och förbereder el. inleder större drama-
— 959 —
— 960 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
