FÖRSTÄRKNINGSMANSKAP äro de bästa botemedel mot f. Socker, sirap, honung befordra även tarmrörelserna. Detsamma gäller om fett i form av smör, fläsk, talg. Frukt befordrar tarmrörelsen på gr såväl av sin halt av cellulosa som av fruktsyrorna. Såväl koffein som nikotin stimulera likaledes larmrörelserna. Mången reder upp sin f. genom morgonkaffet el. genom en förmiddagscigarr. Då man vid måltiden nedsväljer föda, inverkar detta reflektoriskt icke blott på magsäcken utan på tarmkanalen i dess helhet. Detta är orsaken till att avföringsbehov inställer sig efter inlagen måltid. Många människor få sin tarm att fungera helt enkelt genom att dricka ett glas kallt vatten på fastande mage. Det nedsvalda vattnet sätter därvid reflektoriskt tjocktarmen i gång. Hos den friska människan gör sig avföringsbehovet gällande på bestämda tider. Det är den förstoppades första skyldighet att sörja för tarmtömning på bestämd regelbunden tid av dygnet. Genom regelbundna vanor kan man i hög grad understödja den normala rytmen av tarmens funktioner och därvid uppfostra en trög tarm att fungera automatiskt som ett urverk. Oregelbundenhet stör tarmrytmen, förslappar avföringsreflexen och befordrar och förvärrar f. Avföringsmedel (se d.o.) missbrukas starkt av allmänheten. De befordra visserligen avföringen men förrycka tarmrörets normala aktivitet och äro som sådana vid långvarigt missbruk farliga. De böra som lavemang (se d.o.) endast användas med försiktighet vid tillfälligt påkommen f., särsk. i samband med sängläge på gr. av sjukdom. Lavemang åstadkommer en brysk uttänjning av ändtarmen med retning av slemhinnan, vilket förslappar den normala avföringsreflexen och avtrubbar avföringsbehovet och stegrar därför vid kroniskt bruk tendensen till f. S.l-r. Förstoring, fys. Man skiljer vid optisk avbildning genom centrerade system mellan tre olika slags f. Lateralförstoringen kallas förhållandet mellan längden av bilden och längden av föremålet självt, då detta endast har utsträckning vinkelrätt mot axeln; longitudinal- el. djupförstoringen kallas samma förhållande, då föremålet endast har utsträckning i axelns riktning. A n g u 1 a r-el. vinkelförstoringen (äv. konvergensförhållandet) är förhållandet mellan tangenten för de vinklar, som en avbildande stråle bildar med axeln på bild- och objektsidan. Beträffande f. vid optiska instrument, se L u p p, Mikroskop och Kikare. N.R-e. Förstoringsglas, se L u p p. Försträckning. 1) Jur., avtal om överlämnande av en penningsumma (el. någon gång en mängd varor) till annans fria förfogande mot förbindelse av denne att återbetala lika stor summa (resp, återlämna samma varumängd). Tiden för återbetalningen kan bestämmas vid avtalet, utan el. (oftare) med viss uppsägningstid: har ingen återbetalningstid bestämts, äger borgenären (försträckningsgivaren) kräva betalning ”vid anfordran”, hur snart som helst, och å andra sidan gäldenären (försträck-ningstagaren) fullgöra betalningen, så snart det passar honom. Vanl. — emellanåt även i lagar och författningar — benämnes f. lån ("banklån”, ”inlåning”, ”upplåning”, ”utlåning”, se Bank, sp. 8—10). Att vid f. utfärdas skuldebrev (revers) och betalas ränta (se d. o.), förekommer synnerligen ofta, men är ej i och för sig nödvändigt. C.G.Bj. 2) Med., detsamma som distorsion (se d. o.). Förstånd, lat. ra'tio betecknar inom filosofien förmågaik att bilda och tillämpa begrepp, fälla omdömen och ur givna förutsättningar utdraga riktiga slutsatser. I motsats till associa-tionslagarna (se Idéassociation), vilka behärska föreställningslivet i hela dess vidd, bli därför också tankelagarna, fattade ss. normer el. rättesnören, förståndslivets egentliga lagar. (Jfr Th. Thorilds sats: att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större.) Aristoteles skilde det passiva f. från det aktiva och bestämde det förra ss. diskursivt el. gående från led till led, det senare ss. tidlöst skådande el. intuitivt. Vanl. har inom filosofien f. motsatts å ena sidan förnuftet (se d.o.), å andra sinnligheten; så t.ex hos Kant. I vår tid har det av H. Bergson framförallt ställts i motsats till instinkten och intuitionen (se d.o.). Jfr Intelligens. A.N. Förstång kallas å segelfartyg övre delen av förligaste masten (fockmasten). Ä större fartyg kan f. vara uppdelad i förmärsstång (el. svåra förstången) och förbramstång. T.Hrn. Förstämpling, bergstekn., se F ö r b y g g-n a d. Förstäng, i sammansättningar för att beteckna tackling m. m., tillhörande fockmastens märsstång, t. ex. förstängstag, förstängsvindare. Ofta kallas det å f.-staget löpande seglet, f.-stagseglet, för f. H.S-k. Förstärkare (telefonöverdrag), se T e-1 e f o n. Förstärkningsarbeten, gemensamt namn på sådana inom en ställning utförda fältarbeten, som vid såväl anfall som försvar utföras för stridsverksamhetens befrämjande. A.W.G. Förstärkningsmanskap, värnpliktsreserv, som jämlikt 1810 års riksdags beslut skulle uppsättas för att förstärka den ord., d. v. s. den indelta armén. F. skulle omfatta högst 50,000 man; i verkligheten utskrevos 15,000. Åtgärden väckte starkt motstånd i landet, vilket föran — 969 — — 970 —