FÖRSTÄV ledde 1812 års riksdag att avskaffa f. för att i stället införa beväringslagen. T.H-m. Förstäv. Ett fartygs avslutning föröver ut-göres av f., till vilken fartygssidornas bordläggning fästes. F. göres å handelsfartyg vanl. av valsat järn av rektangulär sektion; å krigsfartyg och mycket stora handelsfartyg av gjutstål med V- el. (7-formad sektion. Träbåtars f. göres oftast av ek. F. av gjutstål och trä förses med spunning (se d. o.). F:s profil varierar i hög grad. För handelsfartyg förekommer sålunda: rak stäv med större el. mindre lutning föröver (fig. a och b), den vara kombinerade på olika sätt. — Intensiteten av f. påverkas av många faktorer. Ju större nederbörd och ju svagare avdunstning, desto kraftigare f. Klimatväxlingar ha därför helt naturligt spelat stor roll för f:s förlopp under olika geologiska perioder. Den olikformiga landhöjningen kan också i många fall öka el. minska f:s intensitet. F. kan förebyggas el. motverkas, genom att vattnet på ett el. annat sätt (dikning, sjösänkning) beredes bättre av lopp.. Frågan om skogsmarkens f. i Sverige, särsk. i Norrland, har länge varit ett livligt diskuterat förra vanligast, den senare å moderna, snabbgående fartyg, b u 1 b s t ä v (fig. c), som karakteriseras av skarpa horisontalsektioner i närheten av KVL (konstruktionsvattenlinjen) och fylligt rundade horisontalsektioner i den nedre delen, M a i e r-s t ä v (fig. d), som är starkt fallande under KVL, isbrytarstäv (fig. e), klipperstäv (fig. f), vanlig å större segelfartyg och ångjakter, samt k o n v e x stäv (fig. g), som är den oftast förekommande å mindre båtar och segeljakter samt numera även å stora motorjakter. Ä krigsfartyg förekommer förutom f. av typ c även paravanstäv (fig. h) och å äldre fartyg rammstäv (fig. i) (se även Ramm). T.Hrn. Försumpning kallas den process, genom vilken myrar — kärr och mossar — uppkomma på fastmark. Då f. äger rum i en skogsterräng, är det första f.-stadiet en skog, i vilken fuktig-hetsälskande mossor och högre växter (Carex-arter m.m.) invandrat och i vilken trädens tillväxt småningom avstannar. F., som är en direkt följd av en ökning av fuktigheten i markens ytlager, kan ha flera orsaker. 1) översvämning vid stränderna av sjöar och vattendrag; 2) översilning från högre belägna myrar el. av i sluttningar framträngande grundvatten; 3) dämning i själva marken, framkallad därigenom, att urspr. genomsläppliga jordarter tätats genom impregnering med humusämnen. Den sistn. orsaken, som i Sverige spelar den största rollen, medför ant., att grundvatten från högre områden pressas upp i markytan (kantdämning) el. att nederbördsvattnets nedträngande i djupare jordlager förhindras (ytdämning). Alla de nu nämnda orsakerna till f. kunna naturligtvis problem. I allm. hade man förr den uppfattningen, att f. var en raskt fortskridande företeelse, som innebar en allvarlig fara för våra skogars framtid; därför företogos också en mängd åtgärder för att förebygga denna fara. Genom noggranna undersökningar över myrarnas uppkomst har man emellertid kommit till insikt om, att f. väsentligen ägt rum under tidigare geologiska perioder, och att den nu går betydligt långsammare och på många håll helt avstannat. Därmed har också behovet av förebyggande åtgärder minskats, och i stället inriktas arbetet nu på att för skogs- el. jordbruksproduktion återerövra redan försumpade områden. — Litt.: C. Malmström, i ”Meddelanden från Statens skogsförsöksanstalt”, 26: 1 (1931; med litteraturhänvisningar). O-d. Försvar. 1) Om äldre förhållanden urspr. det skydd mot utskrivning, som adelns tjänstefolk åtnjöto, senare lagligt skydd mot att behandlas som lösdrivare (se d. o.). F.-lös var den, som icke ägde ett ärligt levebröd el. tillräcklig förmögenhet. Laga f. ägde enl. en stadga 1833 envar med bestämd och stadig sysselsättning, vare sig i enskild el. allmän tjänst el. i eget näringsfång (jordbruk, handel, hantverk m. m.) el. som eljest var känd för ordentlig vandel med förmåga att ärligen försörja sig. Den, som icke ägde laga f., måste alltsedan äldre rätt taga anställning som tjänstehjon. Bestämmelsen om laga f. kom med tiden ur bruk och bortföll formellt med 1885 års lag om lösdrivares behandling. — Litt.: P. E. Bergfalk, ”Om försvarslösa personers behandling” (1833); A. O. Winroth, ”Om tjenstehjonsför-hållandet” (1878). E.K. — 971 — — 972 —